Per Brahe-priset utdelas årligen till en ”yngre lovande forskare vid Åbo Akademi vars fortsatta anknytning till akademin är synnerligen önskvärd”. Årets pristagare, Tiina Saloranta, är en forskare som trivs lika bra i föreläsningssalen som med forskningen.
Text: Nicklas Hägen
Jag håller gärna kvar undervisningen och ser den inte som ett måste. Man ska inte hålla inne med den kunskap man har, utan dela den vidare. Undervisningen vi gör på grundnivå är mycket viktig. Inom kemin har vi många biämnesstuderande så grundundervisningen är till naturen mycket tvärvetenskaplig.
Det säger Tiina Saloranta, forskardoktor i organisk kemi vid Åbo Akademi och färsk pristagare av Per Brahe-priset.
I sin avhandling Development of Simple and Efficient Synthetic Strategies for Production of Fine Chemicals of Pharmaceutical Relevance – Metal-Mediated Allylation Combined with Applied Catalysis utvecklade Saloranta nya metoder att forma molekyler, med fokus på metoder som kan ha tillämpningar inom läkemedelstillverkningen.
– Man vet till exempel vilka läkemedel som finns och hur de ser ut, men för att göra just den sortens molekyler behövs olika metoder och verktyg. Det räcker inte längre att bara omforma en molekyl till en annan, också miljö- och säkerhetsaspekter kommer in, säger Saloranta.
– Det blir allt viktigare att hitta den optimala metoden att forma de molekyler vi behöver. För industrin gäller det att göra det så billigt och miljövänligt som möjligt.
I praktiken gick forskningen ut på att undersöka möjligheten att tillämpa vissa tidigare välkända syntesmetoder för framställning av nya föreningar. Planerna ritas först på papper och evalueras sedan i laboratoriet. De erhållna produkterna analyseras genom att ta ”fingeravtryck” på molekylerna i proven med så kallad kärnmagnetisk resonansspektroskopi, NMR, där man med hjälp av starka magnetfält kan analysera hur en molekyl är uppbyggd: vilka atomer som finns i molekylen, hur de är bundna till varandra och hur de vänder sig.
Saloranta forskar i dag i kolhydratbaserade utgångsmaterial, till exempel biomassa, för användning inom områden där man av tradition utgått från oljebaserade utgångsmaterial. Det är grundforskning som är ämnad att utveckla metoder med breda tillämpningsområden inom industrin.
– Till exempel cellulosa går att använda till annat än papper. Cellulosa består av glukosenheter. För att undersöka hur vi kan använda cellulosa i tillämpningar som inte nödvändigtvis ens finns idag måste vi börja från de enkla byggstenarna och fråga oss hur vi kan modifiera glukosenheterna.
Genom forskning som resulterar i miljövänligare material och tillverkningsprocesser, förverkligar Saloranta de tankegångar hon hade när hon med ett brett naturvetenskapligt intresse inledde sina studier vid den dåvarande kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi.
– Om man får uttrycka det lite naivt så är kemi och kemiteknik ett bra alternativ för den som vill rädda världen. Man kan helt konkret påverka vart vi är på väg.
Framtiden ja, var ser du dig själv om tio år?
– Jag vet inte. Både den akademiska världen och industrin har sina sidor och jag vill hålla dörrarna öppna. Av min bakgrund inom den före detta kemisk-tekniska fakulteten har industrin redan en betydande del. Eventuellt vill jag se den sidan. Man kan ju alltid komma tillbaka.