Att elda en kakelugn kräver både träning och kunskap. Jarl Ahlbeck berättar hur man bäst får ut det mesta ur veden, med liten miljöbelastning och hälsan i behåll.
Text & foto: Nicklas Hägen
Vältätade hus med dubbla eller tredubbla fönster är en start. Men när vintern lägger sin långa kyla över Norden krävs det uppvärmning för att ha det bekvämt inomhus. Fjärrvärme, elvärme, jordvärme och oljepanna är våra huvudsakliga uppvärmningsmetoder men många äldre hus, och en del nyare, har också alternativ som inte sköter sig själva: vedeldade kakelugnar.
I och med att dessa saknar automatik gäller det för eldaren att veta vad hen gör för att elda energieffektivt och tryggt. Jarl Ahlbeck, lektor i anläggnings- och systemteknik vid Åbo Akademi, börjar med grunderna:
– Förbränning är en reaktion mellan kolväten och syre. Stenkol innehåller dessutom svavel men när du eldar med ved reagerar kolet med syre och blir koldioxid, medan vätet reagerar med syre och blir vattenånga, säger Ahlbeck.
– Om du har tur. Om du inte har tur bildas kolmonoxid och i värsta fall vätecyanid, så kallad blåsyra. Dessa bildas om det finns platser i ugnen med för lite syre.
Den energi man vill ta till vara ur brasan finns i rökgaserna. Kakelugnseldarens utmaning är att balansera mellan att få ut så mycket värme som möjligt ur bränslet samtidigt som hen undviker att de skadliga gaserna kommer in i rummet.
Hemmaeldaren har många alternativ, men vissa är mera tänkta för att höja mysfaktorn än som uppvärmningskälla. En öppen spis avger till exempel värme genom strålning och kallnar när brasan slocknat. Här går mycket energi till spillo som varm rök direkt ut genom skorstenen.
Sedan finns olika former av kaminer som tar till vara energin olika bra, men dessa skiljer sig ändå från kakelugnarna i att det bara är de sistnämnda som kan lagra värmeenergin. De varma gaserna från elden går upp i kakelugnens rökgångar, där de värmer teglet i ugnen innan de går ut genom skorstenen. Teglet hålls i sin tur varmt en lång stund efter att elden brunnit ut, vilket gör kakelugnen relativt energieffektiv.
Exakt hur man bäst använder en kakelugn är svårt att säga då modellerna på ugnarna varierar, men det finns några generella rekommendationer man kan följa. Den första gäller själva veden, som ska vara torr och kluven i små bitar.
Att veden ska vara torr har inte bara att göra med att brasan ska vara lättare att tända. Också ved vi efter normal torkning skulle kalla snustorr innehåller cirka trettio procent vatten, men ju större mängd vatten desto mer energi kommer att gå åt till att förånga vätskan. Dessutom försvåras träets kontakt med syre vilket ger en dålig – sotig och rökig – eld som både är giftig och mindre effektiv.
– Man vill ha så mycket yta som möjligt. För att elda miljövänligt ska man därför inte elda stora klabbar. Hellre små träbitar som man matar på fler av vartefter, säger Ahlbeck.
– Ett stort vedträ kan visserligen vara trevligt att se på när det brinner långsamt. Problemet är att det bara brinner på ytan, innerst inne bildas ställen som inte har kontakt med syre och inte brinner ordentligt. Där blir det bara hett, vilket gör att träet gasar av sig. Om gasen inte antänds i elden kan den gå oförbränd ut genom skorstenen, eller i värsta fall in i rummet, som luftförorening. Det samma händer om träet är vått.
Gott om syre
När man tänder brasan gäller det att se till att träet har god tillgång till syre. Alla spjäll ska vara öppna för att maximera drag och vedträna bör vara luftigt staplade. Det rekommenderas att man öppnar ett fönster på glänt för att undvika att det bildas ett undertryck som ger en för liten tillströmning förbränningsluft och drar in röken i rummet.
Ibland sägs det att man ska tända brasan i kakelugnen ovanifrån så att den sprider sig neråt, men det förkastar Ahlbeck.
– Veden brinner så att först avdunstar vattnet, sen torrdestillerar kolhydraterna till brännbar gas, till exempel metangas och kolmonoxid. Gaserna antänds sedan med luftens syre om luftkontakten är bra, säger Ahlbeck.
– Allt detta kräver värme från något som redan brinner, och värme stiger uppåt. När man tänder nertill, med näver eller papper, brinner det först nertill varifrån värmen stiger uppåt och sätter fart på processen ovanför. Tänder man uppifrån måste brännzonen krypa nedåt och det kan den ha möda att göra, i stället blir det för kallt undertill och brasan slocknar eller sotar.
När elden väl brinner bra gäller det att se till att balansera syretillförseln. Hur detta görs beror mycket på ugnens modell.
– Det gäller att inte ge för mycket luft, för luften innehåller bara tjugo procent syre. Det betyder att där är åttio procent kväve som ska värmas och det kommer att kräva energi. Man ser när det brinner bra och minskar draget lagom med dragluckan om ugnen har en sådan. Har man ett recirkulationsspjäll ska det ställas på cirkulation.
När brasan bara glöder bör dragluckan vara helt stängd, för det finns inte mycket kvar att förbränna som behöver syre.
Däremot ska huvudspjället fortsättningsvis vara öppet. Enligt en välspridd nedärvd visdom kan man stänga spjällen när den blåa lågan slocknat och glöden pyr. Detta är något brandmyndigheterna bestämt tar avstånd ifrån – ett avståndstagande som Ahlbeck håller med om. En kolmonoxidförgiftning ger illamående och kan i värsta fall döda.
– Människan tål visserligen rätt mycket kolmonoxid men man ska inte ta risker. Kolmonoxiden är luktfri men det bildas annat som luktar, skadliga partiklar som aska och sot, säger Ahlbeck.
– Huvudspjället ska vara öppet tills brasan slocknat helt. Det heter att man inte ska ”elda för kråkorna” men den mängd värme som kommer åt att smita ut genom ett öppet spjäll är minimal och det är inte värt att riskera en kolmonoxidförgiftning.
Elda inte avfall
Ahlbeck påpekar att det inte lönar sig att elda avfall i ugnarna hemma. Obehandlade plankor och brädstumpar går visserligen bra att använda, men om man använder till exempel rivningsvirke är risken stor att det behandlats med gifter som – även om de är organiska – avger till exempel cancerframkallande polyaromatiska kolväten (PAH).
– Det finns två orsaker till att man inte ska elda avfall hemma. Dels är det för att de flesta inte själva kan avgöra vad som går bra att bränna. Dels är det för att kontakten med syre i en vanlig panna hemma inte är så bra som den är i ett professionellt förbränningsverk, säger Ahlbeck.
– En förpackning består till exempel av polyeten som är bra bränsle. Men när man bränner den i en kakelugn får den inte tillräcklig kontakt med syre, vilket gör att den pyr och smälter. Temperaturen är inte tillräckligt hög för att det ska brinna bra.
Hur hög temperatur når man i en vanlig kakelugn?
– Det kan gå över tusen grader. Det ska vara över 900 grader för att det ska brinna bra och om röken som går ut inte är över 130 grader varm har man tagit tillvara gott om energi. I ett förbränningsverk kan temperaturen gå upp i över 1?500 grader.
Pensionär efter 40 år vid ÅA
Jarl Ahlbeck avgick med pension i slutet av november. Han har en fyrtioårig karriär vid Åbo Akademi bakom sig och är känd som violinist i Akademiska Orkestern samt debattör i de finlandssvenska dagstidningarna.
Kommer du att försvinna från tidningsspalterna och dra dig tillbaka nu när du går i pension?
– Det förändras inte mycket. Det som däremot kommer att ändra är att jag om ett år vet betydligt mindre om teknik och betydligt mera om musik. Det finns så många saker, till exempel notskrivningsprogram, jag inte hunnit sätta mig in i, och om man vill försöka lyssna igenom Spotify från början till slut har man nog tillräckligt att göra.
– Det finns så mycket bra musik – jazz och mindre genrer som bulgarisk folkmusik. Man sitter och undrar hur de lyckas räkna takterna till elva innan man inser att det är två takter till fyra och en valstakt på.
Du är känd som en stark klimatskeptiker. Har du ändrat dig?
– Inte alls. I stället för att läsa det folk läser mest har jag koncentrerat mig på att läsa vetenskapliga originalartiklar, och ingen har bevisat att människan åstadkommit en farlig temperaturförhöjning på jorden.
– Det är så där när folk blandar tjugo procent vetenskap med åttio procent inbillning. Då drar man alla möjliga konstiga slutledningar.