För åtta år sedan hittade ÅA-alumnen Valter Weijola en ny varanart, Varanus obor, i östra Indonesien. År 2012 var det dags igen, den här gången var det arten Varanus semotus som han hittade på ön Mussau i Papua Nya Guinea. Fyndet publicerades nyligen i tidskriften ZooKeys.
Text: Nicklas Hägen
Varanus semotus är den första nya varan som hittats i Papua Nya Guinea på tjugo år. Valter Weijola fann arten i samband med ett fältarbete för sin doktorsavhandling vid Åbo universitet, där han utreder artmångfalden och den geografiska utbredningen av de så kallade Mangrovevaranerna.
– I princip försöker jag och mina kolleger förstå när och hur dessa djur koloniserat Stilla havets öar, samt vilka öar som hyser egna arter. Det är ett intressant projekt. Stillahavsvaranerna utgör möjligtvis den minst kända gruppen av storvuxna landlevande djur så det finns fortfarande massor att lära sig. Finansieringen har kommit delvis från stipendiefonder i Finland och delvis från Australien och USA, säger Weijola.
De genetiska analyserna har gjorts av biologilektor Christer Lindqvist vid Åbo Akademi och Stephen Donnellan vid South Australian Museum.
– Hittills har vi tittat på gener i mitokondrierna, men nu har vi även ett projekt med nästa generations sekvensering vilket borde ge ännu bättre fylogenetisk upplösning, säger Weijola.
I samband med arbetet tillbringade Weijola under år 2012–2013 närmare ett och ett halvt år på öarna i Stilla havet.
Han besökte alla större ögrupper i Papua Nya Guinea och delar av Salomonöarna.
– Under arbetet i Papua Nya Guinea reste jag från ö till ö och stannade ofta en till tre veckor för att samla in observationer, exemplar till museet och genetiskt material. Jag bodde främst inhyst hos lokala bybor eller ute i skogen beroende på omständigheterna.
Strövar du bara omkring på måfå eller finns det en systematik i vad du gör?
– Oftast finner man varanerna bara man vet var man skall söka och vet vad man skall titta och lyssna efter. Vissa arter är svårare att finna, speciellt de som lever i regnskog, och då får man använda sig av fällor eller spårhund. Det kan kräva lite envishet, säger Weijola.
– Vanligtvis har jag ett nära samarbete med lokala människor eller jägare som känner till området, miljön, vilka arter som finns och hur man bäst finner dem. Jag har lärt mig otroligt mycket på det viset.
Mussau ligger avlägset och Varanus semotus, vars namn på latin syftar på öns läge 250–300 kilometer från närmaste ö, beräknas ha levt isolerad mellan en och två miljoner år – kanske ännu längre.
– Varanus semotus var inte svår att klassificera som en skild art på grund av de betydliga genetiska skillnaderna till dess närmaste släktingar. Dessutom var det relativt lätt att diagnostisera arten morfologiskt, det vill säga till sin uppbyggnad.
Vad är det som gör en art till en egen art och inte bara en variant av en annan?
– Det finns inget enkelt svar på den frågan. Någon sorts reproduktivt hinder är väl det mest entydiga som biologer enas om att är nödvändigt och det biologiska artbegreppet är användbart när du har närbesläktade, så kallade sympatriska, arter med överlappande utbredning.
– Det är svårare att bestämma om det finns rent biologiska reproduktionsbarriärer mellan så kallade allopatriska populationer som är geografiskt isolerade, vilket är fallet med öpopulationer. I sådana fall brukar man använda sig av andra definitioner för en art, till exempel om en population representerar en egen evolutionär utvecklingslinje. Om till exempel en öpopulation varit separerad tillräckligt länge för att uppvisa genetiska eller morfologiska skillnader från dess närmaste släktingar brukar man räkna det som en art. Förr användes även begreppet ”underart” för närbesläktade geografiskt isolerade arter men detta används inte längre.