Människor har förmodligen berättat saker för varandra ända sen talet uppstod. Vi berättar sånt vi tycker är viktigt, roligt, skrämmande, fel, bra eller underligt.
Text: Blanka Henriksson
För att förstå människors berättelser från olika tider måste man försöka förstå deras sätt att se på världen, deras levnadsomständigheter och vad som kan tänkas ha varit viktigt för dem. I ett förindustriellt samhälle kan en del av berättelserna ha handlat om övernaturliga väsen som tänktes befolka berg, vattendrag och skogar. På svenska har man bland annat berättat om trollen. Hur de såg ut, hur de betedde sig och hur man skulle skydda sig mot dem.
När vi läser dessa, ofta kontextlösa, berättelser idag kan vi inte vara säkra på hur mycket av innehållet som uppfattades som sanning. Förmodligen skilde sig detta åt från gång till gång och från person till person. Vi har alla hört en berättelse som vi betvivlat sanningshalten i, men som vi ändå valt att berätta vidare, för att den på något sätt tilltalar oss. Den är underhållande, visar på orättvisor eller manifesterar rädslor.
Trollen vi möter i sägnerna som samlats in på svenska i Finland liknar inte mycket de skönlitterära trollen med långa öron och näsor, eller barnkulturens gulliga trollungar med lappade byxor, rufsigt hår och en lång svans. Istället möts man av troll med människokläder och människoutseende. Helt lika människor var de ändå inte – då skulle de inte vara troll.
Det som gjorde trollen till troll var att de på något sätt avvek från det normala. De var osannolikt vackra, omåttligt rika, bodde i berg, åt maskar eller gjorde saker som människor inte tillät sig göra. Trollen fick ofta personifiera olika rädslor, som rädslan för att barn skulle fara illa eller att något skulle hända kreaturen, och därmed orsaka ekonomisk skada.
Trollen var på många sätt också representationer för människors dåliga sidor. De var giriga, snåla, tog av andra utan att be om lov och bytte ut sina egna trollungar mot ”bättre” människobarn. De var avundsjuka på människorna, lata och dekadenta. Det var på dem man kunde skylla när saker gick fel, eller barn och kreatur betedde sig underligt.
De troll vi idag hittar i barnböcker och fantasy liknar inte de gamla sägnernas troll speciellt mycket, men istället kan man hitta deras motsvarigheter i andra berättelser. Våra rädslor handlar fortfarande om det okända, det annorlunda, ”de andra”, de som inte är som ”vi”.
Vi är rädda för den vilda naturen i form av naturkatastrofer, för tekniken som tar över våra liv och för det som vi uppfattar som ”otämjda” människor (främlingar, våldtäktsmän, barnarövare och massmördare). Behovet att projicera negativa egenskaper på någon som inte passar in har inte försvunnit, och nu är det samhällets avvikare får fylla trollens funktion. Vi finner dem i mediala och folkliga berättelser om dem som har annan etnisk tillhörighet än vi själva, de socialt avvikande, fattiga eller på olika sätt utslagna.
Vi visar vår avundsjuka, och vår oförståelse för det främmande, när vi beskyller tiggarna för att åka omkring i flotta bilar, eller beskärmar oss över socialbidragstagare med fina barnvagnar och uteliggare med mobiltelefoner. Vi applicerar våra egna fel och brister på dem som inte kan försvara sig, eller de som ”har sig själva att skylla”, eftersom de ju inte är som vi, och har så fått utlopp för våra rädslor och vår misstro mot det som inte på rätt sätt följer normerna.
Blanka Henriksson, forskare i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi.