Jag fick en aha-upplevelse då jag läste min tidigare kollega Ola Wikanders intressanta essäbok om Gamla testamentet, Gud är ett verb (Norstedts 2014). Han noterar att Palestina och hela Mellanöstern under biblisk tid var mycket multikulturella, där olika folk och språk levde sida vid sida. Till exempel används i de antika textfynden från Ugarit inte mindre än åtta olika språk.
Det här var för länge sedan och idag ser det dessvärre helt annorlunda ut. De olika länderna i Mellanöstern blir alltmer monokulturella. För hundra år sedan var en fjärdedel av Turkiets invånare kristna (armenier, greker, assyrier). Idag utgör de kristna omkring en promille av Turkiets befolkning. Ungturkarnas och kemalisternas strävan var att skapa en enhetlig turkisk och muslimsk stat. De kristna minoriteterna skulle elimineras, de muslimska icke-turkiska minoriteterna skulle assimileras. Med de kristna lyckades man, men kurderna stod emot decenniers hårdhänta försök till turkifiering. All heder åt dem för det.
På 1940-talet var en tredjedel av Bagdads invånare judar, ättlingar till de invånare i Juda som på 500-talet före vår tideräkning deporterades till Babylon, vilket man kan läsa om i den ovan nämnda skrift som hos oss kallas Gamla testamentet (a.k.a. den hebreiska Bibeln). Idag finns inga judar överhuvudtaget i Irak.
Ännu för 70 år sedan fanns det stora judiska befolkningsgrupper i Iran, Irak, Jemen, Egypten och snart sagt alla andra länder i regionen. De hade bott där i århundraden och hade tidvis varit förföljda och diskriminerade, men också upplevt perioder av framgång. Idag finns några tusen kvar i Iran, Tunisien och Marocko. I övrigt har regionens judar samlats i ett land, Israel.
Kairo var en gång hemort för en stor judisk, armenisk och grekisk diaspora, som bidrog till stadens livaktiga kulturella och kommersiella utbud. Idag finns nästan inget av detta kvar och Egyptens koptiska minoritet känner sig allt mer trängd.
Irak, som när detta skrivs upplever sin värsta kris på länge, löper risk att delas upp i en kurdisk, en shiitisk och en sunnitisk del. Strävan är nu att skapa etniskt och religiöst ”rena” stater där det inte finns plats för den ”andre”.
De yazidier och kristna assyrier i norra Irak som nu drabbas av etnisk rensning och – med stor sannolikhet – folkmord utgör inga främmande element i sitt land. Tvärtom är de landets ursprungsbefolkning som funnits där i femtusen år. När de nu fördrivs är det inte bara fråga om en stor humanitär katastrof för hundratusentals drabbade. Med dem dör också ett urgammalt kulturarv. Irak blir lite mindre av den mosaik landet länge varit. Hela regionen blir mindre mångkulturell – och därmed fattigare. Om mångfald är berikande i våra länder så är den det också i Mellanöstern.
De yazidier och kristna assyrier i norra Irak som nu drabbas av etnisk rensning och – med stor sannolikhet – folkmord utgör inga främmande element i sitt land. Tvärtom är de landets ursprungsbefolkning som funnits där i femtusen år.
Det inser majoriteten av majoritetsbefolkningen, men just nu är det extremisterna som för taktpinnen. Människor mördas på de mest brutala sätt, kvinnor utsätts för hämningslöst sexuellt våld, barn kidnappas och urgamla civilisationer utplånas. Och världens reaktion är tafatt. Louis Sako, patriark av Babylon, har anklagat västvärlden för att vara mer intresserad av fotboll än av att Iraks minoriteter utrotas.
Handen på hjärtan alla vi som var med på 1990-talet: vad gjorde vi då det brann i Bosnien? Vad gör vi nu? Motfrågan är förstås ”Vad kan man göra?” Men som det heter, ”Where there’s a will, there’s a way.” För att parafrasera Olof Palme: Solidaritet är att vilja.
Svante Lundgren, docent i judaistik vid Åbo Akademi, författare och aktivist