Hannes Nykänen beskriver värderingar som ett slags förskjutning av våra svårigheter med moral och samvete. Värderingar är schabloner som gör att vi slipper konfronteras med närheten till andra människor.
Text & foto: Marcus Prest
I DISKUSSIONEN kring det sekulära hänvisar man ofta till en föreställning om att moralen förfallit – och den moral som förfallit verkar vara den allmänna pliktkänslan. Hannes Nykänen, docent i filosofi vid Åbo Akademi, säger att det helt abstrakt går att göra historiska analyser av hur vår kollektiva moral tidigare tagit sig i uttryck, men att det inte går att göra någon analys på om vi tidigare varit ”mer eller mindre moraliska”.
– Om vi tidigare varit mer eller mindre moraliska låter sig inte besvaras utifrån någon analys av hur tidigare samhällen sett ut. Hur ett samhälle ser ut säger i sig ingenting om med vilka motiv de människor som lever i det agerar. Om vår samtid kan man hitta många saker att klaga på, man kan säga att vi inte har någon gemenskap, ingen känsla för plikt och skyldigheter, och så vidare, säger Nykänen.
– Nå, om man tittar på en tid då vi antas ha haft allt det där, säg tiden för det första världskriget – är det bra att 20 000–40 000 unga män går åt på en förmiddag? Är det bra att det går att få dem att gå in i döden för att de har en sådan pliktkänsla? Var det bra att de lydde, att de gjorde sin plikt? Har deras pliktkänsla något med moral att göra? Vi måste försöka förstå vad som var bra om vi vill se något bra med den sortens pliktmoral, men jag ser pliktmoralen som den oftast nostalgiskt beskrivs som enbart beklaglig.
– Och kyrkan, som då var stark i samhället och som samtidigt var inne på att rekommendera sådan pliktkänsla – vad var det för en moral den då stod för? Om en präst stod där och välsignade dessa soldater inför deras stundande slag – var det bra? ”20 000 gick åt på en förmiddag – men de for till himlen, så det är okej.”
– Nu säger vi att idag skulle folk aldrig göra så där. Männen står framför spegeln och fönar sitt hår för att få den rätta skruven, surfar, festar, tar droger. Man kan säga att ingen skulle komma på tanken att göra något på grund av någon pliktkänsla. Men jag skulle inte för mitt liv börja göra jämförelser med vad som är värre, fåfängan eller den blinda plikttrogenheten. Jag skulle istället försöka börja förstå vad som är galet.
Nykänen säger att historien är full av människor som tycks leva efter tidens värderingar och det är groteskt vare sig det är idag eller igår.
– Det första man måste förstå om samhälleliga normer och värderingar är att det är moral som går att kodifiera. Det första steget till moralisk förruttnelse är att säga att något är samhällets värderingar eller normer.
Nykänen anser att värderingar alltid är uttryck för vår kamp med moralen och samvetet. Den kampen är så svår att vi inte vill se den för vad den är utan vi tenderar att istället se värderingarna som det goda i sig. Att säga att man har värderingar, att ”jag är en sådan som värderar ekologiska viner” – menar Nykänen att är ett uttryck för något helt kollektivt och som inte har något med moral att göra. Att säga att man värderar ekologiska viner är värdering som är förknippad med normer som vilar på generella synsätt angående jordbruket, på det kollektiva och det allmänna. Att säga sådant är en manöver inom kollektivet, ett positionerande. Samma sak med att säga ”min rationella slutledning gör att jag gör si eller så”.
– Det är fullkomligt generellt – var och en som har samma värdering som jag kommer att uppfatta samma logik. Förutsatt att den logiken är koherent.
– Det finns naturligtvis inget fel att tala för ekologiska viner – men om man tror att det är att engagera sig moraliskt vet man inte vad moral är.
– Vad allt det vi kallar värderingar har gemensamt är att det rör sig om generella utsagor om något som vi för tillfället tycker att är bra. Det är naturligtvis inte egalt vad dessa värderingar är. Det har varit på modet att bränna häxor och vi har haft dödsstraff och nu talar våra värderingar mot det. Det kan man ju hålla med om att är bra i och för sig, att vi inte har det så mera. Men i den mån det handlar om värderingar handlar det inte om moral utan om det gängse synsättet just nu.
Vad är då moral?
– Vad jag anser att moral handlar om är våra samvetsrelationer till varandra – och vad jag menar med samvete är inte det som man normalt menar att det handlar om.
– Låt oss tänka oss två personer som kan samtala väldigt öppet med varandra, de kan säga varandra vad de tänker utan att något sätts åt sidan.
– Plötsligt kan den ena bli misstänksam och rädd, något i det som sades berörde hennes person. Hon reagerar nu med att se till att samtalet inte uppehåller sig där, inte på nytt går dit, ”det där ska vi inte prata om”. Vad det handlar om kan vara vad som helst, men det är alltså något som hon personligen är obekväm med.
Och när samtalet en gång berört det ämnet kan hon inte längre fritt vara den hon är. Det finns miljoner möjligheter på vilket det här kan ta sig i uttryck eller vad det kan handla om – men när någon rädsla i henne triggar henne att sätta locket på, då vill hon inte längre förstå den andra och sig själv, öppenheten tar slut – hon kan till och med bli arg på den hon pratar med om den på nytt vidrör ämnet.
– Det kan till och med bli ett gräl, att hon läxar upp den andra, ”du går åt min person” – sedan kan det till exempel gå så att hon får obehag av att hon själv visade sig för mycket i sin reaktion, och får ett sting av något obehagligt – det vill säga dåligt samvete för sin reaktion. Som sedan igen kan leda till att ett nytt lock läggs på den reaktionen, och så vidare.
Att vara i en öppen samvetsrelation med en annan människa är i sig inte något egendomligt, säger Nykänen. Det är svårt att vara, men det är inte något som är svårt i att förstå vad det är. Nykänen säger att det bara är att kunna prata öppet utan att värja sig för det som känns svårt. Och att förstå att känsla ofta är detsamma som insikt – men att våga förstå vilken sorts insikt det är frågan om kräver en öppenhet.
– Men sedan man slutit ut den andra med ett slags offensiv kan man gå hur långt som helst. Och den gräns som etablerats kan också sträcka sig hur långt genom tiden som helst.
– När vi försöker hantera den här typen av problem med varandra skapar vi allmänna schabloner av hur vi ska bete oss, vi skapar oss ett normativt nätverk av begrepp som hjälper oss att inte såra varandra så mycket och håller risken för närhet på avstånd. Och det är vad ”värderingar” i grunden är – ett generellt normativt system för att lindra och hindra det problematiska som vi inte vågar se för vad det är. Värderingar är alltså till en del ett sätt att stänga ute moraliska svårigheter snarare än moral.
Ett begrepp som inte är lika vanligt i vår kultur men som helt klart ändå finns i vår kultur är ”heder”. Det kunde till exempel vara det som tidigare fick unga män att resa sig ur skyttegravarna och gå mot döden, istället för att redan – kanske i ett långt tidigare skede – ha reagerat mot galenskapen.
Nykänen säger att heder är ett sätt att reglera de svårigheter vi har med närhet och inte ens tänka på att det är just de svårigheterna det är frågan om. I skyttegravsexemplet kunde det vara en sons närhet till sin far – sonen vet att faderns heder kräver att sonen går i krig och därför vågar och vill sonen inte opponera sig. Istället ställer han upp på något som han innerst inne vet att är galet, och samtidigt kan han bli någon som talar varmt om pliktkänsla och är med om att upprätthålla det tryck som gör att ingen annan heller opponerar sig.
– Om man tar det hela från ett annat håll kan man till exempel nämna bröllopsfester. Festens formella drag, med alla dess detaljer, är ett sätt att dämpa kärleksaspekten mellan två människor som bestämt sig för att leva sina liv tillsammans, vilket ju i sig är en av de finaste sakerna man kan tänka sig. Men som festen utformas har de istället en tendens att bli ett slags marionetter. Ofta är det inte det sexuella som måste döljas, utan kärleksrelationen.
Bröllopsfester är ett sätt att avdramatisera en kärleksrelation och avgränsa den. Man kan säga att ju mer festen handlar om något annat än det sociala – desto mer älskar de två människorna varandra. Men i den mån de som gifter sig ser sig i de kollektiva termerna som ”ett bra val”, ”gott parti”, ”vacker”, ”framgångsrik” och så vidare, desto mindre handlar det om kärlek och mer om att etablera något i den sociala gemenskapen.
– Ingen ser sig själv och sin relation med den som den är gift med fullt ut i sociala termer – det vore närmast psykopatiskt. Men ju mer de nämnda aspekterna finns där desto mer säger de något om något annat än kärleken. I många fall verkar det inte ens viktigt att man älskar varandra trots att det pratas om kärlek nonstop.
– För att få en inblick i hur omstörtande kärleken kan vara så kan man ju tänka på de fäder som får för sig att mörda sina döttrar när de varit ute med fel pojke, eller bara vid fel tillfälle. Det ger en indikation om hur svårt det är för oss. För det handlar inte om det sexuella i sig, det är inte så att det är den saken som utreds utan det handlar att dottern blivit kär.
– En viktig sak i allt det här: jag säger inte att vi ska skrota allt socialt och göra oss av med alla värderingar. Vi borde se dem för vad de är, nämligen ett uttryck för våra svårigheter med varandra och inte ett uttryck för det moraliskt goda rätt och slätt.
Samtidigt är det ju, som du sagt, skillnad på vilka värderingar vi har i ett samhälle. Det verkar ibland finnas ett stort kulturellt självförakt hos oss, och en bristande insikt om värdet i det nordiska system som vi fortfarande har.
– Vissa av de värderingar vi har i det här samhället, som jämlikhet mellan könen, fackliga rättigheter, hälsovård åt alla, skola åt alla, och så vidare är mycket värdefulla. Det är inte alls fråga om några ”västerländska relativa värderingar” – utan ett försök att förhindra maktkonstellationer inom kollektivet att förgripa sig på människor.
– Det betyder inte att nordiska länder är mera moraliska än sydländska eller orientaliska. Men den nordiska omoralen har en form som ger utrymme för moraliskt agerande. Det nordiska systemet är till exempel på ett visst sätt likgiltigt inför familjer och släkt. Nordbor kan vara totalt likgiltiga inför sina egna familjemedlemmar, lämna dem ensamma på ett sätt som är omöjligt i sydländska kulturer.
– Det ger en rörlighet i ett sekulärt välfärdssamhälle som inte handlar om att det är ett moraliskt samhälle, men utrymmet ger resurser för moraliskt agerande. Det ena är att man kan komma fri och själv agera som man vill och också enligt det man upplever att är moraliskt rätt. Å andra sidan ger det en möjlighet att personligen totalt strunta i dem som i sydländska länder skulle räknas som ens ansvar.
– Och samtidigt kräver upprätthållandet av det välfärdssamhälle vi nu har en viss sorts insikt som vi håller på att förlora.
Tänker du på ett aktivt medborgarskap?
– Något sådant. Det som krävs är att vi tänker så mycket och förstår att det hänger på oss själva om vi ska ha kvar vårt välfärdssamhälle eller inte. Att välfärdssamhället också kräver ett personligt engagemang. Vi måste se till att vi inte låter hårresande lögner få fäste, som trickle down-teorin, alltså tanken att det är bra att de rika får alla pengar för att de sedan rinner neråt och ut i hela samhället – jag kan i och för sig bara hitta på psykologiska förklaringar på att sådant kan gå igenom. Men det finns människor som verkligen inte det minsta bryr sig om allas väl som strävar efter makt och som har makt.
– Och det här kan låta odemokratiskt, men det finns groteskt kärlekslösa människor. Och de kan vara rätt så diskreta med det. Det är via kollektivet dessa arbetar. Man kan kanske bättre få syn på det här i för oss främmande kulturer, om man vill ta ett inte alls så diskret exempel så kan man ta någon mullah som kommer hit och säger att de lokala muslimerna låter sig förnedras av det finländska samhället.
– Sådant prat åstadkommer fundamentalism även om de som hör det helst skulle vilja vara ifred. Men den här sortens hat lyckas ändå för att den triggar rätt saker, de människor som pratar så här triggar värderingar och hederskänslor som finns djupt rotade i dem som hör det – det är därför den som manipulerar trycker på de knapparna, de har avvägt sitt budskap och sitt ordval för sin publik.
– Saker som vi är sämre på att se är sådant som gäller oss själva. Som att skapa vardagssjälvklarhet kring helt huvudlösa övergrepp, maktmissbruk, fuskande, girighet, och så vidare, genom att få det att bli lite tråkigt ”det händer förstås överslag” och folk tycker ”nåja, var det nu så farligt”, ”är det nu något att hetsa upp sig över”.
Själva tekniken ligger i att avdramatisera orättvisorna så att de framstår som vardagliga, det vill säga normala, så att det framstår som naivt att opponera sig. Och till exempel att se till att det ser ut som att vi försvarar våra värderingar när vi försvarar orättvisor. Sådant här sysslar vi själva med hela tiden, och vi kan också se det göras av politiker i TV dagligen.