Hillary Clinton sågs som en fortsättning på korruptionen och ett svikande av löften som hållit på i flera decennier. Därför kunde Donald Trump komma in och representera något annat och vinna. Trump representerar en annan berättelse – en nostalgisk berättelse med väldigt lös koppling till verkligheten, men i alla fall ett alternativ till föreställningen om alternativlöshet.
Text & Foto: Marcus Prest
ENLIGT MATIAS KAIHOVIRTA, forskare i nordisk historia vid Åbo Akademi, är det med tanke på vad som hänt i USA de senaste 40 åren, såväl kulturellt som ekonomiskt inte en så stor överraskning att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet.
Kaihovirta säger att Trump är ett fenomen som är bekant från Europa. Den populism som fört Trump och hans europeiska gelikar till makten har många påfallande likheter, och deras framgång bottnar i den osäkerhet hos stora delar av befolkningen som på ett eller annat sätt drabbats av föregående årtiondets finanskris och avvecklingen av välfärdsstaten som pågått under de senaste fyra årtiondena.
– Idéhistoria är mitt främsta verktyg för att förstå det som sker. En viktig idé för att förstå Trumps framgång är att förstå ”vithet”. Och att förstå hur centralt vithet är i amerikansk politik. Vithet är förstås inte det enda som förklarar Trumps framgång – klass är också en central faktor.
Kaihovirta framhåller att Trump fick elektorer där folk tidigare röstat på Barack Obama. Det hör ihop med den utlovade förändring Obama skulle stå för men som inte blev av – åtminstone inte enligt den opinion som nu vände sig mot Hillary Clinton. Den opinionen ansåg Clinton vara företrädare för status quo och ”systemet” i sämsta möjliga bemärkelse: Clinton representerar en fortsättning på en politik som är äldre än Obamas presidentskap. Obama kan delvis ses som någon som kommer utifrån ”kärnetablissemanget” – han är inte vit och de saker han ingöt i sina väljare under sin egen kampanj verkade föra på en kurs som ledde bort från den värld som Clinton företräder – vilket för många är Wall Street och bankerna som tog deras hus och de direktörer som fick gå ostraffade för sitt svindleri och sin korruption. Svindlarna belönades dessutom för girighet.
– Det handlar om allt det där och många har påpekat att det också är en genusfråga, vilket det säkerligen delvis också handlar om. Som analytiker i intersektionella perspektiv är jag intresserad av hur olikhet fungerar i olika kontexter och i valet av Trump måste man ta den aspekten i beaktande. I det här fallet är alltså olikheten att Clinton är kvinna.
– Men överlag skulle jag säga att det som valet visar är en vithet som svikits, eller som upplever sig sviken. Den upplever sig ha svikits under de senaste decennierna, och man såg att Clinton skulle fortsätta att svika. Till ”vitheten” hör bland annat föreställningen att om man är vit och har arbete ska man få lönetillägg och bättre villkor med tiden. Den föreställningen har inte infriats.
– När Trump talar om ett ”vi” som svikits menar han alltså vita amerikaner.
Kaihovirta har forskat i maskulinitet och manlighet. I bilderna och föreställningsvärldarna som Trump talade till opererar också manlighet tillsammans med vithet och klass, även om varken ”manlighet”, ”vithet” och ”klass” behöver uttalas explicit för att de bilder Trump frammanar ska handla om just dessa saker.
– Trumps slogan: ”Make America Great Again” talar direkt med till omhuldade myten om the self made man. Tanken är att det ska bli möjligt för den vita mannen att kunna göra sig oberoende och framgångsrik genom sitt eget arbete. Det är också så här Trump presenterat sig själv. Som en slags self made man.
Vilket ju är en intressant bild av just Trump att presentera sig som – om man tittar efter visar det sig ju att han har ärvt sina miljarder och kraschat fram genom finansvärlden som en charlatan med egendomliga projekt snarare än som en entreprenör som verkligen skapar något nytt – säg Teslas Elon Musk eller som en affärsman som verkligen är framgångsrik, som till exempel New Yorks nuvarande borgmästare Michael Bloomberg.
– Det är berättelsen som är det viktiga. Här kommer man in på tanken att den vita arbetarklassen och USA skulle behöva mera upplysning för att se igenom det här, för att inte rösta på Trump. Även om det är sant att majoriteten av hans väljare saknar högre utbildning är jag kritisk till det här perspektivet om att det är upplysning som skulle vara nyckeln.
– Trump representerar en underdogberättelse, oberoende av vad som är sant om honom. Han ses inte som en del av etablissemanget.
Utifrån sett verkar han improvisera – lite som en bra fotbollspelare: han reagerar på ett sätt som, i just den rådande stämningen i världen fungerar, på samma sätt som en fotbollsspelare i en given situation direkt vet vad han ska göra med bollen. Dessutom verkar Trump helt befriad från att bry sig om anständighet i offentligheten. Men det verkar inte alls säkert att varken Trump eller fotbollspelaren skulle kunna artikulera varför det de gör fungerar.
– Jag tror att den bilden är rimlig, alltså att han reagerar populistiskt framgångsrikt utan någon större plan.
– Det han spelar på påminner om folkhemsnostalgin som Nya Moderaterna i Sverige körde med i mitten av 2000-talet. Vi har i och för sig samma tendens till nostalgi i Finland men välfärdsnostalgin är starkare i Sverige eftersom det 1960-tal, som nostalgin alltså hänvisar till, i Finland inte alls var samma sak som i Sverige. Hos oss var det fattigt och dåligt med möjligheter på 60-talet och arbetskraften flyttade till just Sverige. Den nostalgi Trump refererar till är det amerikanska 1950-talet.
– Men det som Trump, Nya Moderaterna, nu Sverigedemokraterna och hos oss Sannfinländarna och andra populister spelar på är oron och osäkerhet inför framtiden.
Det här är förstås legitima känslor, mantrat har ju under det senaste decenniet varit ”krismedvetenhet” och en bild av hur allt är på väg att rasa samman.
– Jo, men det som populister som Trump gör är att de kopplar oron till nostalgin. I USA handlar det om ett 1950-tals Amerika med hemmafruar, segregation, och ett visst mått av full sysselsättning och ett löfte som fanns då, som gick ut på att varje generation kommer att få det bättre än den förra.
Det här punkteras väl i och med Vietnamkriget och den stora proteströrelsen i slutet av 1960-talet? Och det var väl Ronald Reagan som återerövrade framgångsstoryn igen – trots att den politik han förde var katastrofal för låginkomsttagarna och lade grunden för finanskapitalets hegemoni som vi har idag?
– Fast även vänstern i USA pekar tillbaka på ett förlorat paradis, även Bernie Sanders gjorde det. Det finns en utbredd nostalgi i USA och i världen i övrigt, verkar det som. Och i den här berättelsen kommer Trump in som den outsider som ska sätta Washington på plats.
”Dränera träsket” – som han själv säger.
– Jo, det är en väldigt klassisk amerikansk politisk bild. Man kan också fråga sig om arbetarklassen har blivit vilseledd? Har de röstat mot sina egna intressen? Jag vet inte. Hur som helst är fenomenet inget specifikt amerikanskt. Man kan hitta samma i Finland. Det vill säga viljan att visa mittfingret åt etablissemanget.
– En viktig sak är att Obamas administration upplevs ha misslyckats med att lösa de här människornas situation och nu använder de demokratin till vad den är till för – alltså att rösta fram förändring.
Hur ska man motarbeta den här formen av reaktioner och populism här i Finland?
– Om man tar det från vänsterhåll: vi har i en längre tid sett ett skambeläggande av de vita arbetarklassmännen vilket måste ses som ett misstag. Som historiker är det intressant att se att dessa samma arbetarklassmän åter spelar en stor roll i valen.
– Det man från vänstern också kritiserat är en hegemonisk maskulinitet. Det är en kritik som kanske fungerar på män som faktiskt har makt. Men det är inte nödvändigtvis de här människorna som män i gemen vill leva upp till eller har någon som helst kontakt med ens i sin föreställningsvärld. Det är inte dryga fondchefer som är idoler, det är inte dem som män i gemen vill stöda.
– Snarare är det personer som Alexander Stubb och Sauli Niinistö som fungerar som ett slags förebilder – och där fungerar inte makthegemonin på samma sätt i berättelsen. Det är de här presterarna man vill identifiera sig med – och det är inte samma sak som en maktklubb. Man kunde även kanske dra in Hjallis Harkimo. Han representerar också ett slags self made man som män utan makt attraheras av.
Å andra sidan röstar folk på Timo Soini.
– Nej, Soini är inte samma sak, inte en bild av framgång som en Alexander Stubb. Men Soini kan till exempel slänga käft med vem som helst. Vilket uppskattas. Just ett slags trots mot makthegemonin.
Om man håller sig till bilderna av hur dessa män presenteras så är kanske en nyckel i oföreställdheten som är viktig. Även om Soini pratar en massa strunt och till exempel i sin blogg (”Ploki”) med sitt förjordligande av komplexa ord som får honom att låta ansträngt lantlig, eller vad man nu ska kalla det, på samma sätt som George W Bush började låta helt annorlunda inför presidentvalet 2000 jämfört med den Harwardmänniska han lät som så sent som 1996, är man ändå benägen att tro på Soini när han står och äter korv eller sitter och tittar på travet. Man får känslan av att det är något som stämmer överens med vem han är. Det finns en kontakt där. När en hel del andra politiker klär sig i vindtygsdräkt och ska äta korv inför pöbeln ser de flesta antagligen instinktivt igenom det. Man ser att människan klätt ut sig till en av ”oss” och vad den människan verkar tro att detta ”oss” tilltalas av är något slags iscensatt vanlighet som väl för de flesta måste upplevas som en ren förolämpning. Jag förenklar men för att få fram en poäng.
– Det finns en parallell till Trump i just det där. Han upplevs verkligen vara just så där vulgär som han i kampanjen presenterade sig som. När han gör bort sig blir han bara populärare eftersom det är inför etablissemangets normer han gör bort sig. Och det finns dessutom mycket i det han har som många andra tycks vilja ha. Det vill säga ett slags anseende, pengar, framgång, vacker fru, vackra kvinnor, och han försöker inte alls dölja det.
– Om man vill se på vad annat i Finland som respekteras så är det frispråkiga bergsråd. Ledare som ”lägger fram realiteterna”. Gamla brukspatroner och företagsledare invann stor respekt hos arbetarna, på samma sätt som manliga finansministrar, till exempel Gunnar Sträng i Sverige eller finansministeriets långvariga statssekreterare Raimo Sailas, för att de var auktoritära och visade var skåpet skulle stå.
De var män som ansågs våga ta ansvar, för att de såg till helheten och ansågs agera paternalistiskt framom individualistiskt.
– Och man ska inte underskatta hur mycket bilden som presenteras betyder. I det finländska presidentvalet 2012 röstade många socialdemokrater och folk i den traditionella vänstern på Sauli Niinistö, en person som i andra fall utmålas som klassfiende. Och det berodde mycket på att Pekka Haavisto representerade något som inte går ihop med den sortens man som dessa väjare själv ser sig som. Att Haavisto är gay är naturligtvis en faktor som inte gick för sig för de här männen.
– Det är till exempel talande att socialdemokraten Esko Seppänen röstade på Niinistö. Argumentet var väl ungefär att ”ekonomiska realiteter” går före allt annat.
– Just nu är det hos oss intressant att se hur två vänsterpartier försöker möta populismen. Socialdemokraternas Antti Rinne försöker vara en slags ”äijäfeministi”, en version av Timo Soini men med andra värderingar.
– Vänsterförbundets Li Andersson försöker däremot hålla sig till sakfrågor. Hon försöker aktivt argumentera mot sannfinländare och hon försöker visa dem att de röstar på sina egna klassfiender och mot sina egna intressen.
– Men jag ser inte att hon kan bygga upp en folkrörelse som leder till en vänsterns ”jytky”. Hennes image går för starkt emot den etablerade berättelsen om hur makt, manlighet och framgång ska se ut. Det här säger jag även om jag själv sympatiserar starkt för det Li Andersson talar för och hennes sätt att möta folk med argumentation istället för slängiga fraser.
Kaihovirta säger att vi lever i en tid av oro och arbetslöshet som bland annat beror på att den tunga industrin försvunnit och fortsättningsvis försvinner. Och många människor har sin egendom låst i sin bostad – och på landsbygden har dessa bostäder tappat sitt värde. Och på grund av det allmänna klimatet både hos oss och i världen, är populismen, det vill säga säljandet av enkla lösningar på komplexa problem en ständig fara.
– Det som måste hända är att vi får en vändning i den ekonomiska politiken, en vändning som får samhället att fungera så att människor känner sig delaktiga.
– Och det är viktigt att se att de som skambelagts aldrig har varit de riktigt priviligierade. Och nu då de i alla berättelser dessutom framstår som riktiga losers när deras jobb också försvunnit fortsätter man med att skambelägga samma människor.
– Nu har vi pratat mycket män. Det är intressant att många amerikanska kvinnor också anser att de inte kan rösta på Clinton. Och hos oss finns det också många kvinnor som stöder Sannfinländare somju inte kan framställas som progressivt vad gäller kvinnors roll i samhället.
– Jag menar vad gäller jämställdhet: jag har inte ingående sett på Sannfinländarna men jag såg deras nyligen utkomna pamflett om män och kvinnors roll som i mycket tycks gå ut på att ”kvinnorna ska få tillbaka till sina traditionella roller.” Den traditionella rollen verkar vara den att kvinnan ska vara hemmafru. Den sortens hemmafruar återfinns historiskt bara hos vissa välbärgade borgerliga familjer hos oss i Finland. Men det är ju inte dessa borgerliga familjer som är Sannfinländarnas väljare.
– Mot det här finns bilden av ”självständiga finska kvinnor” – och det finns ändå en gnutta stolthet i jämställdheten som vi har i landet. Och det kan vara svårt för Sannfinländarna att få med sig kvinnor om de fortsätter på det inslagna spåret.
Om vi håller oss i Finland ännu – varför tror du att vi röstar som vi gör?
– Till att börja med tror jag att en stor del av befolkningen ser igenom den ekonomiska politiken, alltså diskrepansen mellan vad som sägs och vad som görs. Då är alltså frågan varför röstar man inte på alternativ?
– Men då måste man komma ihåg att både Juha Sipilä och Soini gick till val med att säga att vi inte behöver nedskärningar. De framstod alltså som alternativ till den förda ekonomiska politiken. Men direkt Sipilä och Soini kom till makten ändrade det. Och nu är den politik de för en våt dröm för Samlingspartiet. Det här är farligt för förtroendet för politiker och politiken överlag.
– Den stora berättelsen vi har nu är ”globaliseringen” som tvingar oss till alla möjliga nedskärningar. Och parallellt med globaliseringsberättelsen har vi ”företagarberättelser” som är framgångsberättelser och samtidigt en omskrivning av medborgarskapet som går ut på att vi alla är små företagare i samhället.
– Vad man ska göra åt det här är svårt att svara på. Man har ju gång på gång kunnat visa vad globaliseringen har inneburit för samhällen, och vad som händer då trygghetskravet är förbisett.
– Och vad det gäller berättelser är det viktigt att inte underskatta nationalismens roll. I och för sig talar vi nu i Finland mera om det nordiska samarbetet, som är en motvikt till resten av Europa och världen.
– Men ett grundbekymmer är att det saknas solidaritet i den förda samhällspolitiken. Det ser man på kommunalnivå i hur man resonerar och skär ner. Och det är i sådana tomrum i kombination med allmän ekonomisk nedgång som det finns utrymme för farliga populister.
I riksdagsvalet 2015 röstade 31 procent av 25–34-åringar med grundskoleutbildning. Samtidigt röstade 79 procent av dem med högskoleutbildning i samma åldersklass. Bland samtliga högutbildade i Finland var valdeltagandet 85 %. Samtidigt röstade 58 % av dem som endast gått grund- eller folkskola.