Den offentliga sektorns skuldsättning i relation till den totala ekonomin hänger ihop med hur mycket den privata sektorn sparar – ett samband som vissa kommentatorer på högsta nivå antingen verkar ignorera eller vara okunniga om.
Text: Johan Meriluoto
Komikern Ismo Leikola som nyligen blev titulerad till världens roligaste man via Los Angeles Comedy Club frågar varifrån pengarna till återbetalning av alla statsskulder ska tas. Eftersom näst intill alla länder på vår planet är skuldsatta blickar Leikola mot övriga planeter.
En titt på den offentliga sektorns globala nettoskuldsättning bekräftar bakgrunden till Leikolas skämt: vi har endast några länder vars offentliga tillgångar är större än skulderna – däribland tre nordiska (Finland, Sverige och Norge) – och därefter kan vi konstatera att den överväldigande majoriteten påvisar det motsatta. Här bör visserligen nämnas att pensionsfonderna räknas till den offentliga sektorn i sådana jämförelser. Bortser vi från socialskyddsfonderna faller även Finland och Sverige under minusstrecket. Hur skall vi tolka detta allmänna tillstånd?
En tolkning som verkar ha fått förtur är att den offentliga sektorn helt enkelt lever över sina tillgångar, och uppenbarligen då överallt i världen. Hur annars förklara den offentliga skuldsättningen och de årliga budgetunderskotten vi på senare tid även här erfarit? När administrationen på detta sätt lever över sina tillgångar tenderar balansräkningen förvandlas till bevis som bekräftar uppfattningen om att administrationen blivit för stor.
”Vi har inte längre råd med detta” är ett argument som dessutom inbegriper ett ideologiskt budskap vars innebörd sällan förblir otydligt. Tidigare i år himlade sig president Niinistö över att den offentliga sektorns andel av BNP snuddar 60 procent. Häromdagen var det centerledaren Juha Sipiläs tur att framföra samma häpnad. Nu var det siffran 58 procent som turnerades. Detta trots att man från statistikcentralens håll i flera omgångar gått ut och förklarat att den offentliga sektorns andel i Finland ingalunda är större än den privata, att den offentliga sektorn endast utgör knappa femtedelen av landets ekonomiska omfång. Ändå dyker denna nonsensstatisk regelbundet upp.
Följaktligen är det också långt ifrån oproblematiskt att koppla samman budgetunderskott med en utvärdering av den offentliga sektorns storlek.
En annan tolkning av den offentliga sektorns skuldsättning förutsätter att vi fokuserar på den privata sektorn. Detta är vad exempelvis den prisbelönte ekonomen James Tobin förklarade redan för över 50 år sedan (i New Republic 1963: ”Deficit, Deficit, Who’s got the Deficit”).
Ska vi förstå det offentliga underskottet måste vi framförallt se vad motparten gör, det vill säga den med överskottet. Skulden är ju en tillgång för någon annan; säkrare än privata alternativ; och ändamålsenligare än ett vanligt bankkonto. Eftersom den privata sektorn är betydlig större än den offentliga, kommer varje budgetutfall att direkt påverkas av huruvida privata investerings- eller sparbeslut dominerar. Ju mera den privata sektorn önskar spara, desto mera tenderar den offentliga att svara genom att utfärda mera skuldpapper. I budgetutfallet märker vi det som mindre intäkter än förväntat. Vi väljer ofta att tolka detta som att statens intäkter inte räckte till. Men vi kunde lika väl tolka det som att den privata sektorn valde att spara mera än förväntat.
Denna ömsesidighet mellan det offentliga och privata gäller såväl en relativt stor välfärdsstat som en minimal nattväktarstat. Det som däremot inte alltid är klart är budgetutfallets storlek och huruvida kreditorerna befinner sig inom eller utanför landet. Men om vi allmänt taget vill att det offentliga underskottet ska minska, med hänsyn till varje given ekonomisk aktivitetsnivå, då måste staten hitta ett sätt att minska på mängden statsskuld den privata sektorn vill placera sina besparingar i. Vill vi rentav ha offentligt överskott, ja då måste staten lyckas få den privata sektorn att acceptera skuldsättning utöver normen.
Det politiska system vi byggt upp lämpar sig klart bättre för situationer där stater reagerar på den privata sektorns finansiella preferenser än det motsatta. Här finns en orsak till varför de flesta länder i världen tenderar ha en offentlig sektor på minus och en privat på plus. I takt med att finansekonomins roll i förhållande till realekonomin tilltar, är det troligt att efterfrågan på säkra och likvida spartillgångar kommer att öka snarare än minska. Offentliga skuldpapper verkar lämpa sig bättre för detta ändamål än privata, inte minst efter den senaste finanskraschen där värdet på mången privat skuld inte höll strecket.
Johan Meriluoto är doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.