Fynd, individualism och en annorlunda shoppingupplevelse som dessutom inte plågar samvetet. Orsakerna till att loppmarknaderna och gårdsloppisarna blomstrar är många och varierande.
Text & foto: Klas Backholm
Under sommarmånaderna har säkerligen en och annan noterat ett fenomen som verkar växa för varje år som går. En flora av skyltar med ett och samma budskap dyker upp längs vägrenarna – loppis, kirppis, loppisrace och så vidare. Inbjudningar till byaloppisar avlöser varandra i lokalradion, grannen hör sig för om man vill ha ett bord i kvarterets egen happening, och alla andra verkar gladeligen sätta ner tid och energi på att prissätta, sälja och göra fynd. Men varför exploderar loppistrenden just nu, och vad är det som lockar med fenomenet?
Loppmarknad är ett brett begrepp. Det kan handla om allt från stora magasinsbyggnader där försäljningen sköts av väletablerade välgörenhetsorganisationer som Röda Korset, till en loppisgrupp på Facebook där folk byter och säljer varor sinsemellan. Men den boom som verkar vara på gång just nu handlar främst om olika former av så kallade gårdsloppisar, där ”vanligt folk” bestämmer sig för att ställa i ordning ett eller flera försäljningsbås på en gård eller liknande för en viss tid. Ett loppisrace är ett evenemang där en grupp försäljare på flera olika ställen inom en by, ett kvarter eller en liknande geografisk gemensam nämnare koordinerar sina enskilda försäljningsställen, så att en besökare kan gå på flera olika loppisar på samma gång.
Loppisarna speglar samhällsklimatet
Vi bad tre loppiskännare att ge sin syn på varför loppmarknaderna har blomstrat i sommar. Anna-Maria Åström är professor i etnologi vid Åbo Akademi, och har till exempel utarbetat kurserna Konsumtion, ting och identitet samt Urbana rum och ritualer. Hon har forskat i hur olika typer av butiker i Helsingfors, bland annat varuhus och loppmarknader, har utvecklas från efterkrigstiden och fram till millennieskiftet, men säger att hon själv rätt sällan besöker loppisar på fritiden.
Maria Österåker är författare och föreläsare och har doktorerat vid Svenska handelshögskolan i Vasa. För tillfället arbetar hon på ett manus till en bok om självhushållning, som ska ges ut av Norstedts Förlag om drygt ett år. Hon är en av dem som ligger bakom flera loppisrace och ekotorg i de så kallade Älvbyarna runt Kyro älv i östra Korsholm, och gör största delen av sina egna inköp på olika typer av loppisar.
Kristina Svels doktorerar som bäst i ruralsociologi vid socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, där hon studerar hur lokala samhällen utvecklas och hur turismen spelar in. Hon beskriver sig själv som ett loppisfreak sedan 1980-talet, och brukar också se till att vända in på loppisar då hon är på resa. Den egentliga boomen med loppisar generellt sett i Finland kom enligt etnolog Anna-Maria Åström redan på 1990-talet, som en följd av den ekonomiska krisen då. Efter det har loppisarna stannat kvar, och trenden med gårdsloppisar och loppisrace verkar ha dragit igång på allvar för cirka tre, fyra år sedan.
Då det blir sämre ekonomiska tider blomstrar denna typ av konsumtion upp igen, och därmed reflekteras det nu rådande samhällsklimatet med massuppsägningar och arbetslöshet i en spirande loppiskultur. Men trots att det ekonomiska läget i ett samhälle bidrar, är det långt ifrån alla av dem som säljer och köper på loppisar som gör det för att de annars har svårt att få ekonomin att gå ihop. De ytterligare faktorer som bidrar till charmen med loppisar verkar röra sig kring några huvudteman, som tar sig olika uttryck beroende på om man är besökare eller försäljare.
För det första besöker man enligt Åström en loppis för att man vill göra fynd. Ett fynd kan definieras som ett inköp som man själv tycker var förmånligt, enligt ett eller annat mått. Maria Österåker listar att det till exempel kan handla om att man fick varan till ett förmånligt pris, eller att den var en svårfångad komplettering till en samling. Men Anna-Maria Åström berättar att tillfredsställelsen med att göra ett fynd också har att göra med ett annat fenomen som är typiskt för vår tid, och inte alltför smickrande – individualism och behovet av att just jag ska få känna mig speciell.
– Via dehär föremålen markerar du att du är annorlunda, säger Åström.
– Jag tror ju att det mesta man gör, så gör man för sin egen skull. Man kan använda vilka omskrivningar som helst, men så är det. Och man är nog mera harmsen över att någon annan har fyndat något man själv kanske ville ha, än att man gläds med dem över det lyckade inköpet, säger Österåker.
Inredningsprogram och vintagereportage gör enligt henne sitt till för att ytterligare förstärka vårt behov av att hitta saker som gör oss speciella. På loppisar ser man detta genom att besökare ofta står och knackar på dörren redan en timme före evenemanget drar igång, så att ingen annan ska hinna före.
Loppmarknadens dramaturgi
Den andra faktorn som gör att vi vill besöka loppisar är enligt Anna-Maria Åström att det handlar om en annorlunda inköpsupplevelse.
– Överlag så lever vi i en tid av upplevelseekonomi. Det innebär att vår konsumtion idag inte bara handlar om ett inköp av varor, utan vi konsumerar också tjänster, platser och upplevelser, och det här gäller också loppisar.
Upplevelsen av handeln på loppisen är alltså annorlunda jämfört med ”vanliga” inköp i butiker och shoppingcenter. Åström menar att det både handlar om att uppleva det ställe som till exempel gårdsloppisen arrangeras på, och vad man gör där. Till exempel skapar man på loppisen en mera familjär typ av sociala relationer medan upplevelsen pågår. Man pratar ofta med försäljaren, åker till loppisen tillsammans med sina vänner och diskuterar eventuella fynd med dem.
– Det hör också till upplevelsekonsumtionen att det skapas en form av dramaturgi, och loppisen har en egen sådan där de som deltar får sina egna roller. Vad det gäller kunder så finns det olika typer, sådana som gillar att diskutera med försäljaren, men också sådana som går från bord till bord men inte vill bli indragna i den sociala samvaron, berättar Åström.
Precis som för kunden är den sociala aspekten en viktig faktor som lockar också för försäljaren. Privata personer väljer att placera sig i ett offentligt sammanhang, får en roll som försäljare, och har sin egen roll att spela i loppisarnas dramaturgi. Men i den rollen finns inte samma frihet och valmöjligheter som den som spelar kundens roll kan ha.
– För försäljare finns det bara ett val, och det är att vara försäljningsinriktad, säger Åström.
Maria Österåker
Maria Österåker har under sina år som arrangör kunnat identifiera några centrala faktorer som bidrar till att en loppis eller ett ekotorg blir en bra upplevelse.
– Det kanske allra viktigaste med en gårdsloppis är att det inte blir pinsamt då besökaren vänder in på gården. Det kan ibland vara så att direkt du svänger in på en gård känner du att här finns inget du vill ha, men att du ändå måste gå omkring och titta eftersom du är på gården och försäljaren sitter där, berättar Österåker.
För att undvika det pinsamma scenariot borde varorna vara utplacerade så att besökare i lugn och ro kan gå runt och titta. Gärna ska det enligt Österåker också finnas något annat än varorna, som djur eller gamla hus, som besökaren kan flanera kring, och Kristina Svels håller med.
– Med loppisar kommer också turismaspekten in. Allt det lokala är i ropet idag, mat, service, områden. Många väljer att semestra i hemlandet eller bara åka ut till en sommarstuga, och då lockar loppmarknaderna när man åker runt, säger hon.
Miljöerna intresserar
Svels menar att det också handlar om nyfikenhet. Man vill se den omkringliggande landsbygden eller närområdet. För visst är det också så att många besökare egentligen också vill se hur det ser ut på den där gården man alltid brukar köra förbi på väg till jobbet, eller på den där vägen som man aldrig har valt.
Vad det gäller trenden med just gårdsloppisar och loppisrace, anser både Svels och Åström att pop-upfilosofin är central. Filosofin, som kanske är mest bekant från de improviserade restauranger som poppar upp runtom i landet några gånger per år, handlar om att ett evenemang plötsligt poppar upp för några dagar, ofta på ett oväntat ställe, och sedan avslutas lika plötsligt som det börjat. Och för den som arrangerar gårdsloppisar verkar det vara så att pop-upfilosofin dessutom blandas upp med ett behov att lyfta fram en idealbild av gammaldags marknadsförsäljning.
– Det verkar ligga i tiden att man vill visa upp någon slags chimär, en bild av att kunna ta det lugnare och hoppa av ekorrhjulet, en romantisering av hur det varit förr i världen, säger Kristina Svels.
Själva skapandet som på ett konkret sätt ingår i försäljningen på gårdsloppisar är enligt Anna-Maria Åström också i sig en drivkraft. Försäljaren får vara kreativ då man skapar ett varustånd och en upplevelse både för besökare och för en själv.
– Det kan finnas en vilja hos försäljaren att märka ut platsen för loppisen. Platsen kan i sitt vardagliga tillstånd verka tråkig, och med pop-up- och loppisjippon ändrar platsen plötsligt karaktär och blir mera attraktiv, också för den som vanligtvis bor där, funderar Åström.
– Jag brukar alltid sälja klänningar här på gården då vi har loppisrace och då hänger jag upp dem i ett träd, så det blir ett klädträd. Man måste tänka på upplevelsebiten, säger Maria Österåker.
Hållbarhet rättfärdigar
Den tredje biten som gör att vi vill handla på loppisar har enligt Åström att göra med att vi idag är medvetna om att vi borde leva enligt mera hållbara principer och tänka på miljön. Vi förstår att det är viktigt att återvinna och väljer därför att handla begagnade saker. Om dessutom lopptorget drivs av en välgörenhetsorganisation bidrar man också med reda pengar till deras verksamhet. Maria Österåker håller med om detta, men lyfter fram att välgörenhetstanken nog verkar vara av sekundär betydelse jämfört med vårt behov av att vara unika.
– Du gör nog inköpet mest för din egen skull, inte för till exempel Röda Korset – men det att du dessutom bidrar till välgörenhet blir ju ett tilläggskriterium som rättfärdigar ditt köp, säger hon.
Åström berättar att för försäljare spelar miljöaspekten i kombination med att man också deltar i den ”vanliga” konsumtionsvärlden, men där som konsumenter, in på varför man väljer att engagera sig i loppisförsäljning. Den ”vanliga” konsumtionen innebär en snabb omsättning, som i sin tur kännetecknas vår fascination för nyheten.
– Det händer snabbt att vi då vi handlar samlar på oss för många saker, kläder eller annat, i våra hem, som vi snabbt blir leda på. Via loppmarknaden kan vi göra oss av med de här sakerna på ett annat sätt än att kasta bort dem.
De tre loppisexperterna vill slutligen också lyfta fram att trenden till trots är det ändå ännu långt ifrån alla som ger sig in i rumban med att sälja eller handla på loppis. Man prioriterar att använda sin tid på andra sätt, av olika orsaker. Om dessa personer känner ett litet sting av dåligt samvete ibland handlar det främst om att man känner till att man borde agera mer ekologiskt, men väljer att inte göra det. Och därför är just sommaren den ultimata tiden för loppisar – då har den stora majoriteten mera tid och energi för denna typ av upplevelsekonsumtion, och så får man dessutom ett litet bättre samvete på köpet.
Mitt bästa loppisfynd
Anna-Maria Åström:
För 30 år sedan köpte jag på Sandvikstorget i Helsingfors en fin tudelad blå-vitrandig trikåklänning som jag har haft stor användning för och jag har den kvar fortfarande.
Maria Österåker:
Då jag var liten så gick jag varje lördag in till min farfar och fick fem mark, och han hade alltid sina småpengar i en gammal kaffeburk. På en loppis hittade jag en likadan gammal kaffeburk, och nostalgin gör det till ett av de bästa fynden.
Kristina Svels:
För tre år sedan var jag på konferensresa till Kanada och då blev jag jätteförtjust i ett par lädermockasiner. De var jättedyra, säkert 100 dollar, så de fick vara. Ett tag senare körde vi med familjen genom Parkano och svängde in på en stor loppis, och där fanns likadana splitternya kanadensiska mockasiner för ett par euro, i min storlek.