De ökande teknologiska möjligheterna för social interaktion och mobilitet är ofta omöjliga att skilja från ett tryck att konstant vara tillgänglig. Bakom trycket ligger en förväntning och ovana att hela tiden på något sätt delta i det digitala sociala nätverket. De nya portabla digitala medierna kräver självdisciplin, självreflektion och nya rutiner av användarna.
DET FINNS EN PUNKT där en viss form av teknologi blir oumbärlig. Det här händer när vardagen inte längre går att hantera eller tänka sig utan verktyget. Mobiltelefonen och internetuppkoppling har blivit så integrerade i våra liv och i vår sociala interaktion att även ett tillfälligt avbrott i förbindelsen kommer på kant med kulturella konventioner och förväntningar, säger André Jansson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. Under Aboagora deltog Jansson i workshopen Internet communities.
– Jag tänker särskilt på smartmobilen som är intimt kopplad till kroppen i rörelse och kan användas till nästan vad som helst var som helst. Jag har intervjuat människor som beskrivit förlorandet av smartmobilen som en amputation, eller som att bli naken. En påminnelse om Marshall McLuhans profetia om media som människans förlängning. Och smartmobilen är förmodligen bara en försmak på teknologier som är i antågande. Det kommer att bli ännu svårare att leva offline i framtiden.
Jansson beskriver en hyperkonformism som växt i kraft i samma takt som våra liv blivit mera publika: en mycket djupt gående anpassning till outtalade förväntningar och trender i samhället. De sociala medierna har gjort våra privatliv, våra hem, offentliga.
– Vi lever i ett individbetonat samhälle med mycket starka kollektiviserande processer. Jag använder termen interveillance – mellanvakning istället för surveillance – övervakning. Interveillance innebär inte nödvändigtvis en hierarkisk ordning, utan ett ömsesidigt tittande där man tummar upp varandras bilder och samtidigt väntar sig få motsvarande gillande tillbaka.
Jansson talar om en självspegling där vi speglar oss i våra egna simuleringar av en livsstil. Även om man förhåller sig kritiskt till fenomenet eller de många relaterade fenomenen anger bilderna en riktning och en kollektiv uppfattning om vartåt var och en borde sträva.
– I min egen forskning har jag sett att vissa grupper är mera benägna än andra att upprätthålla moderna, det vill säga numera nästan förlegade, distinktioner och gränser, som mellan arbete och fritid, mellan det privata och det publika, mellan det verkliga och simulerade. Men det faktum att folk mer och mer lever ”i media” snarare än ”med media” implicerar att gränserna blivit flytande och att de måste upprätthållas aktivt.
– Allt tenderar att flyta ihop för att ge en bild av en ständigt presterande individ. Det finns en korrelation mellan de sociala mediernas framväxt och boomen inom individuella uthållighetssporter, som löpning, cykling och triatlon – och hur man publicerar sina löptider, längder och sin kaloriförbrukning. Sporter som kräver självdisciplin, vilket ligger i tiden. Jag har inte forskat i sport men bara det faktum att man kan sätta in sin maratontid som en merit på sin CV säger något om tidsandan.
– Det är oklart i vilken mening de här prestationerna handlar om sport, det är ju inte ett inomidrottsligt tävlande som pågår. Inte är det heller enbart motionerande för hälsans skull som uttrycks. En delaspekt av fenomenet är att det definitivt har en narcissistisk slagsida.
Jansson säger inte att alla aspekter av de sociala medierna är ruttna. Det han undersöker är aspekter av förändrat och förstärkt beteende som de sociala medierna tagit fram. För att tala med Foucault, ser Jansson, bland annat, i vilken mån de sociala medierna triggat en ännu större självdomptering.
– De sociala medierna ger upphov till en ny typ av virtualitet. Ett drag är till exempel att man blåser upp ögonblick för att nå ett slags katharsis. Som den här konferensen. Det är inte svårt att föreställa sig hur man laddat upp för den med kommentarer inför, och sedan måste den helt enkelt recenseras som något fantastiskt för att det inte ska se ut som ett misslyckande. Jag överdriver, men för att visa hur fenomenet kan se ut på Facebook är det här en illustration.
– Det är inte så att vi inte hållit på så här tidigare. Men beteendet har fått en mycket stark förstärkning i de sociala medierna.
– Samtidigt ska man minnas att alla inte har tagit steget in i de sociala medierna, och att en del har tagit steget ut. Men det är anmärkningsvärt att så många faktiskt deltar. Det är inte längre någon särskild grupp som är med, deltagandet sträcker sig över alla kategorier och åldrar.
De trender och ideal som cirkulerar i medier är inte skapade av enskilda personer i de sociala medierna, det är enligt Jansson i väldigt hög grad kommersiella intressen som ligger i bakgrunden. De sociala medierna blir snarast en kanal för opinionsbildare.
De nya medierna och de uttalade eller outtalade förväntningarna som följer, skapar samtidigt en ambivalens som går på tvärs med vad man har med sig i värderingar, kanske i form av historiskt bagage.
– Det finns en värdekonflikt som följer med från det gamla samhället, jantelagen, som åtminstone är stark i Sverige: att man inte ska hålla sig framme så mycket, inte skryta och så vidare. Och ingen vill kalla sig själv exhibitionist. Få säger också att de själva är mycket på Facebook, man pratar snarare om alla andra som är det.
– Man är också generellt mer oroad för barn och ungdomar än för sin egen del. Ändå är ungdomar som grupp i regel mera kunniga om riskerna med nya teknologier.
MARCUS PREST