Donald Trumps plan för att ta sig in i Vita huset har länge legat och väntat på rätt tillfälle att sättas i verket.
Sedan 1980-talet har rykten om att fastighetsmogulen Donald Trump ska träda in i politiken regelbundet dykt upp. I slutet av 80-talet intervjuades han av Larry King (CNN) och redan då var det möjligt att urskilja konturerna av ett politiskt program som 2016 skulle leda hela vägen till Vita huset. Retoriken var då visserligen mera återhållsam och sofistikerad, men substansen var ganska lik den idag: ekonomisk nationalism på bortafronten och allmän hälsovårdsreform inbakat med retorik om lag och ordning på hemmafronten.
I början av 90-talet råkade fastighetsbranschen i kris och i stället för politiska aspirationer hade han händerna fulla med att inte låta hela företagsimperiet gå i konkurs. Mot slutet av 90-talet hade branschen återhämtat sig och 1999 var det nästan klart att Trump skulle försöka bli presidentkandidat. Inte som representant för det Republikanska partiet utan för det av miljardären Ross Perot grundade populistiska Reformpartiet. Året innan hade Reformpartiet fått sin första stora seger då showbrottaren Jesse Ventura mot alla odds lyckades vinna guvernörsvalet i Minnesota. Enligt Trump var republikanerna för långt till ”höger” och demokraterna för långt till ”vänster”. Helst hade han sett talkshowvärden Oprah Winfrey som sin medkandidat och potentiella vicepresident. Slutligen var det ändå Pat Buchanan som blev partiets presidentkandidat efter att Trump hoppat av nomineringsprocessen och senare lämnade partiet – efter sig lämnade han även insinuationer om hur Buchanan flörtade med kryptonazistiska idéer. I själva presidentvalet floppade Buchanan med ett resultat på magra 0,4 procent av rösterna. Vid millennieskiftet var explicit populism inte ännu en vinnande valstrategi på nationell nivå. Ända sedan millennieskiftet har Trump ändå haft en färdig populistisk plattform redo att sjösättas när läget verkar lämpligt.
Sexton år senare, och med facit i hand, kan man säga att tydligare populistiska betoningar bör ingå i politiska program om man vill nå framgångar i val. Med populism menar jag helt enkelt ett erkännande av att det råder en (ofta växande) spänning mellan den styrande eliten och väljarkåren. Vi ser detta inte bara i USA, utan vi ser det så gott som överallt i väst just nu. Skiljelinjen, eller betoningen, mellan höger- kontra vänsterpopulism verkar vara huruvida ”eliten” utmålas som korrupt politik eller som att det är privata intressen som korrumperar politiken. Den relevanta frågan är inte huruvida populismen ska med – i representativa demokratier är den alltid med på ett eller annat sätt – utan vilket uttryck den ska ta.
Trots att det demokratiska partiet i USA lyckats dämpa den populistiska sidan de senaste 40 åren och i stället propagerat för uttryckligare nyliberala utformningar är det ingalunda denna ideologiska falang som alltid varit dominerande i partiet. När fascismen efter den stora depressionen in på 30-talet sågs som en möjlighet gick Franklin Roosevelt (president och demokrat) uttryckligen ut med program för att bekämpa kartellbildningar och övriga korporativa monopol. Fascismen ansåg den populistiska falangen i partiet vara ett resultat av att samlade privata intressen börjar överskugga de demokratiska institutionerna. Redan före Roosevelts tid hade det agrara och populistiska People’s party, som snabbt blev en del av det Demokratiska partiet, stått som motpol till den klassiska liberala falangen, Bourbondemokraterna, framförallt vad gäller huruvida bank- och finanssektorn borde tämjas eller frigöras. Går vi tillbaka till begynnelsen, till 1828 när partiet grundades av Andrew Jackson, var populismen den bärande prägeln för rörelsen. Förgäves försökte motståndarna beteckna Jackson som en klantig åsna, ”jackass”. Idag är åsnan fortfarande partiets symbol och det finns en viss ironi i att veta att Trumps chefsstrateg Steve Bannon uttryckligen hämtat inspiration och modell från den Jacksonianska rörelsen.
Några år efter finanskrisen 2008 mobiliserade sig unga Occupy Wallstreet demonstranter för att demonstrera mot finansmogulernas illdåd. Buskapet var argt men otydligt. Bernie Sanders framgång i primärvalet åtta år senare tyder på att det både finns ett folkligt underlag och krafter som lyckats samla kakofonin av missnöje till ett tydligare politisk budskap. På samma sätt som en krigstrött skara demokrater, så kallade Watergate babies, svepte in i kongressen 1975 och framlade grunden för partiets nuvarande identitets- och nyliberala linje, kan samma förgrening tämligen snabbt få se sig underminerad av en falang som bekantat sig med Wikileaks, förhåller sig kinkigt till globalisering, växande inkomstklyftor och i högre grad betonar arbetarklassfrågor. I princip vore sådan inriktning något av en blandning av Roosevelts (30-tal) och Robert Kennedys (60-tal) ekonomiska program.
Det ligger i tiden att identitetspolitik inte rår över högerpopulismen. Demokraterna har känt av detta redan länge: de legislativa domänförlusterna på federal nivå och delstatsnivå har varit omfattande det senaste decenniet. Tävlan om vem som skickligast kan uttrycka indignation över Trumpregimens överträdelser kommer knappast att bryta trenden. För att bryta den behöver partiet antagligen förnya sig … även om det nya egentligen inte är så nytt eller ens så långt borta.
Johan Meriluoto
doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.