Utifrån vad Greenaway sade i sitt föredrag borde han kanske ha satsat på animationsfilm, säger Antony Fredriksson.
Text och foto: Marcus Prest
Greenaway inledde sitt föredrag med att säga han alltid blir beskylld för att vara en estetiker. Och det är han, estetiker är precis det som utmärker honom. Frågan är om det är något som ska uppfattas som ett klander. Men själv verkar han tycka att det är ett problem, säger Antony Fredriksson, licentiat i filosofi med en specialinriktning på bildspråk.
Själv tycker Fredriksson att det är onödigt att tjata om huruvida Greenaway är estetiker eller inte. Alla regissörer använder sig av estetik på ett eller annat sätt. Det som gör Greenaway intressant är att han driver estetiken så långt.
– Om man tar fasta på begreppet kosmos: varenda bild i Greenaways filmer är totalt genomtänkt.
I hans film Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare är varje rum i restaurangen filmen utspelar sig i målad i en av grundfärgerna. Vad som händer i olika scener beror på färgerna i rummet, och i en scen går ett sällskap från ett rött rum till ett vitt och på samma gång byts deras kläder ut för att passa med färgerna.
– Det säger något om Greenaway: allt är kontrollerat och manipulerat. Det är nästan som om han gjorde animationsfilm.
Hur ska man förstå hans tes om att filmen är död?
– Att filmens utmaning är att bli en konstform som står på egna ben. Filmen är en bildkonstform som domineras av berättelser och filmatiseringar av böcker.
– Greenaway menar att film inte ska vara bildsättning av litterära verk och teater. Filmens utmaning har alltid också varit att filmen inte ska gå att reducera till litteratur eller scenkonst. Greenaway menar att film ännu inte lyckats bryta sig fri från texter.
Håller du med om det?
– Jag tycker att det visar på en slags självupptagenhet hos Greenaway. Att han ser sig själv som en konstnär som försöker återskapa filmkonsten eller föra den vidare. Men det att han inte ser att andra också lyckas med just det han efterlyser tycker jag att visar att han inte har koll, eller så är det frågan om att han bara vill ha en klatschig slogan för att väcka finansiärers intresse för det han själv håller på med.
Vad tycker du om exemplet han visade?
– Det visar att han är nyfiken på att undersöka möjligheterna den digitala teknologin ger oss. Och jag tror att han har rätt i att vi ännu inte vet vad den kommer att erbjuda.
– Det finns en mängd klassiska regissörer som begråter filmmaterialets död. En regissör som till exempel Martin Scorsese satsar massor på att bevara gamla filmrullar, vilket i sig är bra men dåligt om man hänger upp sig för mycket på det. Då tycker jag att Greenaway är bättre då han satsar på att ta vara på och utveckla mediet istället för att sitta fast i det gamla.
– Det är på det sättet som filmmediet utvecklats: från svartvit stumfilm till ljud till olika färgformat, nya inspelningstekniker, digitala plattformar, digitala scenbyggen och så vidare. Många filmskapare har också tagit fasta på digitaliseringens möjligheter för distribution och hur man ska göra film för små skärmar.
– Men Greenaway är inte så intresserad av det eftersom sättet han är funtad på mera lutar åt det estetiska, det vill säga fler och större skärmar för att bygga upp bilder som innehåller ofantliga mängder information.
– Det verkar som om animationsfilm är det han borde ha gjort. Animationer har ju gjorts redan innan det fanns film och då blir man ju av med både skådespelare och kamera. Det finns också sådant som kallas ickenarrativ film, dit sorteras egentligen allt som inte är vanlig TV- och biofilm.
Peter Greenaway
”Filmen är död”
Peter Greenaways föredrag under Aboagorakonferensen hette Cinema is Dead, Long Live the Cinema. Materialet i föredraget var en sammanställning av teman. Han sade att han har 60 timmar videomaterial på sin laptop som han hade kopplat till en projektor och ett ljudåtergivningssystem. Om man kollar upp Peter Greenaway Cinema is Dead, Long Live the Cinema på Youtube hittar man ett en och en halvtimme långt klipp som ofta är detsamma som föredraget i Åbo men också skiljer sig – det verkar som om Greenaway har en repertoar av fem minuters sekvenser som han ordnar efter vad han vill behandla en given dag.
Greenaway körde tesen att filmen som konstform inte förnyats alls sedan den skapades under det sena 1800-talet. Greenaway kontrasterade filmen till måleriet, romanen och musiken som samtliga gått igenom skeden som förändrat uppfattningen om vad man kan göra inom dessa konstformer.
Greenaway säger att han vill bli av med narrativet (den linjära berättelsen) – alldeles särskilt narrativ baserade på text och samtidigt vill han även bli av med the frame, det vill säga rutan/ramen. Han vill också bli av med skådespelare, kamera, regissör och biografen. Greenaway anser att biografen som utrymme är alldeles för begränsande för upplevelsen – den är mörk och kräver att publiken sitter och håller uppmärksamheten riktad i en specifik riktning i två timmar.
Greenaway visade ett allternativ som skulle bygga på ett komplicerat arrangemang av skärmar. Han visade också någon slags kollageliknande installationsfilm där bilder, texter och ljud antagligen skulle ge ett överväldigande intryck men resultatet var svårt att bedöma, åtminstone för den oinsatte. Det som däremot var omedelbart tillgängligt var förevisningen av projekt där han digitaliserat berömda konstverk (till exempel da Vincis Sista måltiden) för att sedan pedagogiskt gå igenom proportioner, ljussättning, detaljer, symobolik och så vidare.
Greenaways sätt att hålla föredrag bygger delvis på provaktioner men mera på en stor konsthistorisk bildning.