Kryptonit är en fiktiv substans i Stålmannens serietidningsuniversum. Kryptonit är ett radioaktivt mineral från planeten Krypton. Mineralet har en grön luminiscens och är trots dess radioaktiva strålning ofarlig för människor men dödlig för invånare från planeten Krypton – det vill säga även för Stålmannen.
Text: Marcus Prest
Kryptoniten introducerades år 1949 i Stålmannens universum. Stålmannen, eller Superman, presenterades för första gången i Action Comics nummer 1 från år 1933. Innan kryptoniten och de andra mot Stålmannen fientligt inställda invånarna från Krypton hittat till Jorden hade Stålmannen främst ägnat sig åt att ge stryk åt nazister och fascister och andra brutala skurkar.
– Att den mystiska och radioaktiva kryptoniten dyker upp i Stålmannen-serien 1949 hänger ihop med bombningen av Hiroshima och Nagasaki och att man börjat få upp ögonen för effekterna av radioaktiv strålning, säger Jacob Löfgren, doktorand i folkloristik vid Åbo Akademi.
– Men det fanns också ett problem med Stålmannen som figur. Han var i det närmaste omnipotent. Han är nästan oändligt stark, inget kan penetrera hans hud, han har röntgenblick, hör hur bra som helst, allt det där blir tråkigt i längden. Det går inte att i oändlighet variera temat på att ha en gudalik figur som är omöjlig att skada. Det måste finnas något som är ett problem för honom. Den allmänna mytologiska strukturen för hjältar kräver att de har en svag punkt, något som kan döda dem.
– Det är där kryptoniten har sin uppgift. Mineralen från hans hemplanet är hans stora svaghet. Den försvagar och dödar honom om han blir exponerad för den.
Artificiell kryptonit
Vill man ta in en naturvetenskaplig sida på kryptoniten kan man å ena sidan studera ett mineral vars kemiska beteckning påminner om kryptoniten som den beskrevs i filmen Superman Returns från 2006: kiselmineralen jadarit som av en slump upptäcktes i Jadardalen i Serbien samma år. Jadarit har beteckningen Na2OLi2O(SiO2)2(B2O3)3H2O. I Superman Returns beskrivs kryptonit som ”natrium-litium-bor-kisel-hydroxid med fluor”. Jadarit har annars samma beskrivning men innehåller inte fluor, är vit till färgen och har ingen elektromagnetisk strålning.
Om man artificiellt skulle konstruera ett material med kryptonitens egenskaper kunde det låta så här:
– Jag skulle göra kryptonit av argonit som har en grön luminiscens, dopat med radium som strålar kraftigt, och beryllium som ändrar strålningen till neutronstrålning och till slut skulle jag också tillsätta kol-14, säger Alf Lindroos, docent i isotopgeologi vid Åbo Akademi.
Den versionen av kryptonit skulle till skillnad från den fiktiva bli mycket skadlig för människan. Radium har 37 miljarder sönderfall per sekund per gram. Beryllium skulle förändra strålningen till neutronstrålning som är en extremt besvärlig strålning för människan eftersom den triggar radioaktiva reaktioner i mänsklig vävnad och bland annat åstadkommer en temperaturhöjning. Neutronstrålning vandrar också rakt genom de flesta former av strålningsskydd.
– Men kollar man igen fördelningen av grundämnen ser man att endast nio grundämnen utgör 99,96 procent av alla grundämnen i jordskorpan. Alla andra ämnen fördelar sig på de resterande 0,04 procenten.
– Om man då tar något sådant som radium, som det finns förhållandevis gott om, så krävs det sju ton uranoxid för att få fram ett gram radium. Men då bör man samtidigt hålla i huvudet att uran i sig själv är en tungmetall och därför redan i sig sällsynt. Enkelt uttryckt kan man utgå från att ju tyngre ett ämne är, desto sällsyntare är det.
Tillbaka till mytologin
Som mytologisk referens är det kanske snarast Akilles och hans häl man spontant tänker på när det gäller Stålmannen och kryptonit. En annan mytisk figur som har en liknande svaghet är Bibelns Samson – som förlorar sin styrka om man klipper hans hår.
– Fast den jag själv främst kommer att tänka på är Balder, en av gudarna i den nordiska mytologin. Hans mor Frigg reste omkring och bad att alla i alltet skulle svära på att aldrig skada Balder, och det gör alla utom misteln. Och mycket riktigt blir misteln Balders död, säger Jacob Löfgren.
En del av den mytologiske hjältens väg (den mytologiska hjältesagans dramaturgiska bana) består i att dö i något skede för att sedan övervinna döden och återuppstå. Stålmannen har dött åtminstone en gång i serietidningen (1993) för att sedan återuppstå.
– I den nyaste Stålmannenfilmen från ifjol förekommer inte kryptonit över huvudtaget, men eftersom flera uppföljare till filmen utlovas spelar den uteblivna kryptoniten på att publiken känner till att kryptonit hör ihop med Stålmannen-universumet. Eller i alla fall kan filmskaparna förvänta sig att en stor del av publiken känner till kryptonit – och därför finns det en inbyggd spänning i storyn eftersom publiken redan delvis vet vilka ingredienser som ska vara med. Den nya filmen spelar istället väldigt mycket på den amerikanska drömmen och på Bibliska allusioner som att Stålmannen är den ende sonen och har kommit till jorden som en frälsare.
– Varför det är populärt med superhjältar nu igen? Jag tror att det är samma fenomen som med spel. När ekonomin går dåligt går spelbranschen bra. Jag tror att samma sak gäller superhjältarna. Sådana berättelser har en plats när det annars är dystert.
Geologernas radioaktiva stenar
Under den grundliga, för att inte säga krävande researchen för artikeln om kryptonit leddes MfÅA:s redaktör till geologernas bunker, utrustad med strålningsmätare som reagerar på beta- och gammastrålning. Mätaren visar mellan 3 och 7 mikrorad i Åbo Akademis offentliga byggnader (normal bakgrundsstrålning) men redan vid dörren till bunkern slog mätaren i botten och man var tvungen att förändra skalan till hela tiotal för att se skillnader.
Inuti bunkern började mätaren röra sig mot 70–80 mikrorad. Eklund och Lindroos visade MfÅA:s reporter mot en samling stenar i ett hörn. När han närmade sig kunde reporten igen se att strålningsmätaren slog i botten, varpå skalan igen måste bytas till hela hundratal. Den mest radioaktiva stenen i samlingen visade sig vara en bit av gummit från Kongo. Eklund och Lindroos menade att MfÅA:s reporter gjorde klokt i att förflytta sig bort från stenen efter en kort tids exponering, med tanke på släktklenoder, etcetera.
– Det finns en del radioaktiva stenar här, säger Olav Eklund.
Kryptonit – ett recept
• Argonit – har en grön luminiscens och en bra struktur.
• Radium – strålar kraftigt.
• Beryllium – ändrar strålningen till neutronstrålning.
• Kol-14 – passar in i argoniten och har en stark betastrålning.
Zirkon innehåller små mängder uran som sönderfaller till andra ämnen och bland annat därför har en magisk lyster.
Zirkon
Vid Big Bang bildades väte och helium som koncentrerades och bildade stjärnor som självantände under det enorma trycket. Inuti stjärnorna fusionerades väte och helium och i processen uppstod de flesta av våra grundämnen. Alla grundämnen tyngre än järn uppstod genom supernovaexplosioner. De flesta av grundämnenas isotoper befinner sig i ett stadium av söderfall. Till exempel uran sönderfaller till bly via ett stort antal kortlivade isotoper.
– Det kan man tänka på när det gäller smycken. Diamant, som tack vare sin struktur är ett av de stabilaste ämnena som finns, är ju urtråkigt i jämförelse med till exempel zirkon, som också används i smycken. Till skillnad från diamant innehåller zirkon små mängder uran som sönderfaller till andra ämnen och bland annat därför har en magisk lyster. Tänk dig att du går omkring med ett litet kärnkraftverk på dig, säger Olav Eklund.
Jordskorpans nio vanligaste grundämnen
Jordskorpan består av sammansättningar av de ovan nämnda nio grundämnena. Resten, det vill säga alla ädelmetaller och tungmetaller som vi till exempel använder i våra elektroniska produkter, är en del av de resterande 0,04 procenten – och de flesta metaller utgör bara en försvinnade del av den andelen.
Endast få ämnen är stabila
Den svarta linjen mellan blått och orange representerar stabila ämnen – det radioaktiva sönderfallet hos dem är lågt. Resten av ämnena befinner sig i ett tillstånd av sönderfall.