Vem eller vad bestämmer vad man gör vid ett universitet?
Om man med att göra menar att producera och leverera (och att konsumera för att kunna göra detta), så bestäms det av själva begreppen inom ekonomisk teori. Med produkterna man levererar skall man betala sin konsumtion och dessutom göra vinst för att kunna utveckla produkterna och överleva i konkurrensen med andra företag på marknaden. Det man producerar måste ha sina köpare som är villiga att betala ett tillräckligt högt pris för att allt skall gå ihop. Klart!
Men man kan också uppfatta universiteten som hörande till samma samhällssektor som skolorna och armén och därför anse att det är den demokratiska samhällsmakten som bestämmer vad man gör vid ett universitet.
Med den ideologi som nu råder i riksdag och regering går det emellertid nästan på ett ut. För de idéer och regelsystem som styr näringslivet styr också politikerna. Idén att forskarna och undervisarna själva skulle bestämma vad de gör vid sitt universitet, det vill säga att universitetet hade en akademisk autonomi, beaktas inte längre. Den idén anses strida mot principer för både lönsamhet och demokrati.
Någon gång för inte så länge sedan förelåg emellertid ingen sådan konflikt eller så fann man sig i att leva med den. Man utgick tydligen ifrån att forskarna bäst utforskade verkligheten, både den yttre och den inre, under fria villkor. Hur gick detta ihop då? Och vad hände sedan?
För att universiteten skulle ha de ekonomiska resurserna att sköta sin egentliga uppgift att utröna hur det verkligen förhåller sig i världen, i kulturen och inom människan, försåg universiteten samhällsaktörerna (både de ekonomiska och politiska) på deras verksamhetsområden med välutbildade tjänare och forskningsresultat. Universiteten tog naturligtvis betalt av samhällsaktörerna för de arbetsinsatser deras utexaminerade gjorde för dem och också för samhällsaktörernas bruk av deras forskningsresultat. Betalningen skedde naturligtvis indirekt medelst beskattning av dessa arbetsinsatser och bruk.
Samhällsaktörerna har emellertid under senare årtionden haft viljan och makten att vända upp och ner på den här ordningen genom att införa nya spelregler.
De nya spelreglerna bestämmer att universitetens uppgift kort och gott är att förse samhällsaktörerna med välutbildade tjänare och med forskningsresultat. Produkterna är således de utexaminerade (inte det arbete de senare utför) och forskningsresultaten (och inte den nytta man gör av dem). Från samhällsaktörernas synpunkt är utexaminerade och forskningsresultat som sådana ännu bara kostnader för samhället och det är de själva som gör allt detta till nyttigheter.
För att utföra de uppgifter universiteten sålunda har fått sig definierade och tilldelade erhåller de olika slag av bidrag av samhällsaktörerna efter vad dessa är villiga att ge för att universiteten skall kunna existera. Mot vad som ofta hävdas är det därför klart att universiteten inte fungerar som företag ens i ekonomiskt hänseende utan som bidragsmottagare… Såväl praktiskt politiskt som ekonomiskt, men också moraliskt, gör det en stor skillnad om man uppfattar mottagande av medel (också skattemedel) som betalning eller som bidrag. Man betalar för leveranser, men ger bidrag för uppehälle.
Man undrar hur intelligenta universitetsmänniskor har kunnat låta sig luras att acceptera sådana logiska kullerbyttor och självförnedrande arrangemang. Nu får vi ta följderna.
Det fatalaste med de nya reglerna är ändå vad de har betytt för uppfattningen om själva substansen i universitetens uppgift.
Sedan början av renässansen har nyttotänkande förbundits med vetenskaplig verksamhet i form av en förvissning om att all (riktig) kunskap kan visa sig vara nyttig.
Men vad har denna nytta bestått i? Historien visar helt klart att det viktigaste och nyttigaste med utforskande av verkligheten under alla tider har bestått i att människor har kunnat befrias från felaktiga idéer och tankevanor. Detta påtalande och eliminerande av felaktigheter har alltid varit vida viktigare än blotta utökandet av människors kunskap om världen och tekniskt utnyttjande.
Genom tiderna har nästan alla av de skadligaste felaktiga idéerna och tankevanor formats, spridits och värnats om av olika maktcentra i samhällen för maktens egna själviska ändamål att befästa sin maktställning. Därför har vetenskapare om och om igen fått ge sig in i strid mot dem som har haft makten över sådana tankar i kulturen.
Ofta har vetenskapare kunnat ta strid med stöd av ett oberoende universitetsväsende. Men gäller detta längre i våra dagar? … Knappast, för universiteten har försatts i sådana beroendeförhållanden till våra dagars maktcentra att varje ansats till allvarligare kritik skulle definieras som skadligt mot ”universitetsföretagets” ekonomiska intressen, det vill säga dess möjligheter att få bidrag. Ingen anställd har ju rätt att uttala sig kritiskt om det företag den jobbar för och universitetet som helhet kan i egenskap av bidragsmottagare heller inte uttala sig kritiskt mot dem som underhåller dem.
Det säger sig självt att det är förbi med verklig vetenskaplig kritiskhet vid universiteten, med en sådan som verkligen kunde skaka om gängse tänkesätt och dem som vidmakthåller dem. Alltför många tycks anse att någon sådan verksamhet inte längre behövs i en demokrati baserad på marknadsekonomi. Men universitetsmänniskor kan på sina arbetsplatser tydligt observera att själva det politiska och ekonomiska system vi har nog baserar sig på en del feltänkanden som vi måste befrias ifrån.
Patrick Sibelius, universitetslärare i datavetenskap