Reaktionerna på attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo gav upphov till mass-solidaritetsyttringar och fruktansvärt hycklande.
Text & foto: Marcus Prest
EN AV DE VERKLIGA farorna med massmordet mot Charlie Hebdo är att det kommer att användas för att införa mera repressiva åtgärder, mot folk överlag och mot muslimer i synnerhet – en rörelse som spelar rakt i händerna på de element som vill radikalisera samhället. Samtidigt som det finns en vilja att trappa upp mot muslimer görs det också märkliga rörelser som att göra den politiskt och religiöst motiverade terrorismen liktydig med enskilda galningars påhitt, på samma sätt som den norske mördaren Breiviks dåd.
När man jämför massmordet på Charlie Hebdos redaktion med Breiviks massmord på norska ungdomar verkar en av rörelserna vara att försöka visa att det är samma sorts fenomen. Själv tycker jag att det skär sig – bland annat för att Breiviks handlande inte verkar hitta någon förankring i något som skulle kunna beskrivas som ett pågående krig, även om Breivik själv gärna ville se det så – men det gjorde att han bara framstod som ännu galnare. Ingen vill till exempel bli associerad med Breiviks bestiala dåd. Mördarna i Paris kan ha varit hur förvirrade som helst men det finns ingen fråga om att vi inte genast (kanske alltför snabbt) skulle kunna inordna massakern i en berättelse om vad som pågår i världen just nu, och därför är de heller inte ensamma, utan en del av ett större nätverk av människor med liknande uppfattning, beredskap och historia av liknande dåd.
– Breivik har en koppling till en högerradikal tradition i Europa. Men du har rätt i att det är skilda fenomen. Rötterna till den jihadistiska terrorn finns i interna politiska konflikter i den muslimska världen, en konflikt som blivit globaliserad, säger Tuomas Martikainen, forskare i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och professor i etniska relationer vid Svenska social- och kommunalhögskolan.
– Jihadismen tar sig inte längre uttryck enbart i en intern maktkamp, jihad har blivit globalt även om den överväldigande majoriteten av offren för jihadismen är muslimer och människor i Mellanöstern.
Vad är det man kan vara ute efter med ett dåd som det i Paris?
– Man vill få uppmärksamhet och påverka livet i västvärlden. De flesta som ligger bakom terrordåd i väst är invandrare och ättlingar till invandrare.
– Här har vi en annan koppling till Breivik. Rötterna går längre tillbaka men särskilt under 2000-talet har det uppstått en högerradikal social rörelse som identifierar sig som en motkraft mot en ökad muslimsk närvaro i Europa, rörelsen ser islam som ett hot.
–När man tittar på terrordåden, hur de utförts, handlar det i jihadisternas fall om att terroristerna fått någon form av utbildning i Afghanistan, Pakistan och Somalien.
Kan Sovjets invasion av Afghanistan ses som en viktig skiljelinje i terrorismen riktad explicit mot väst?
– Tankegångar har sin historia. I Afghanistan föddes den nutida islamistiska terrorismen.
– Om vi går tillbaka till de högerextrema så har de inte utbildningsläger på samma sätt som jihadisterna.
– Men ett fenomen som däremot kopplar samman islamistiska terrorattacker i Europa med Breivik är skolskjutningarna. Det handlar om så kallade Lone Wolfs som av sig själv på något sätt lär sig hur man gör, de lär sig identifiera mjuka mål som är enkla att attackera. Det här stämmer särskilt väl efter 9/11 då säkerhetstjänster och polis gjort alla hårda mål betydligt svåråtkomligare. Det är till exempel ingen enkel uppgift att kapa ett flygplan nuförtiden.
– Här kan också sägas att en sådan som Breivik inte skulle ha kunnat existera utan den islamistiska terrorismen. Den strukturella likheten är alltså att både han och en del av de muslimska terroristerna lärt sig ideologin självständigt.
– Terrorforskare har i tio år påpekat att terrorister inte längre är beroende av sektliknande organisationer. Istället kretsar det en del lösa idéer som vissa individer nappar på.
– Jag utgår från att europeiska och amerikanska säkerhetstjänster förhindrat en stor del potentiella terrordåd. Jag tror att övervakningen fungerar.
Det här är en löst grundad fråga men jag ställer den i alla fall: Av de muslimer jag känner är det bara någon enstaka som öppet erkänner att de håller på en organisation som IS, men det känns ändå som om det vore en förvånansvärt stor representation. Kan du kommentera en sådan sak?
– Det är svårt att säga vad som är typiskt. Det kretsar ju alla slags historier. Det finns gränser för hur mycket man kan generalisera.
– Min uppfattning är att det som många muslimer har gemensamt är att de vill leva i tryggheten här, de vill bygga sina liv, göra karriärer och så vidare. Samtidigt har de en känsla av att islam ifrågasätts, att muslimer inte är riktigt accepterade, och det stöter sedan på en tolkning av att västvärlden har en stark dubbelmoral vad gäller friheter och vad ”vi” står för, en tolkning som jag själv anser att verkar legitim, nämligen att det vi påstår om oss själva inte motsvarar verkligheten.
– Den här känslan tror jag att står bakom många olika fenomen.
Vad säger du om mängden personer som lämnat Finland för att strida för IS. Det är väl kring 50 och relativt mycket jämfört med många andra länder?
– Det är ju några tiotal, enligt Skyddspolisens senaste siffror.
– Men hur som helst är det fråga om promilletal och det är svårt att veta vad sådana siffror generellt berättar om den muslimska befolkningen i ett specifikt land. Promilletal betyder i alla fall att man kan jämföra det med att om du har tusen vänner varav två visar sig har rest ner för att kriga för IS och jag har tusen vänner varav en visar sig ha rest och vår bekant har tusen vänner varav inga har rest. Kan man ur det dra några slutsatser om hurdan jag, du eller vår bekant är som människor, trots att du i det här exemplet har dubbelt så många vänner som slåss för IS än jag har? Går det att utläsa något mer än slump?
– Själv anser jag att det är svårt att säga något alls utan att studera eller prata med de individer som har valt att resa. Och det är ju på grund av sakens natur svårt att göra.
Parallellt med den radikala islamistiska rörelsen har vi överallt i Europa och även i Finland en paranoid idé om ett kulturernas krig som i vårt land främst framförs av sannfinländare och kanske särskilt Jussi Halla-Aho.
– Halla-Aho har populariserat tankarna om kulturkriget i sin blogg och sin bok. Han beskriver islam som en ideologi som vill bli dominerande och att islam har en inbyggd våldsamhet. En av grundtankarna är att om man en gång är muslim är det svårt att bli något annat. Han ger alltså uttryck för en kulturessentialism i sitt tänkande. Vidare argumenterar han för att västerlandet på grund av sin naivitet kommer att låta sig koloniseras. När tillräckligt antal muslimer flyttat till Europa, inklusive Finland, kommer de att skapa ett starkt fotfäste tack vare sin höga nativitet vilket kommer att leda till en islamisering av befolkningen då den muslimska populationen blivit tillräckligt stor för att de inte ska behöva integrera sig utan istället blir tillräckligt starka för att kräva att vi ska acceptera deras kulturella och religiösa praktiker.
– I den här världsbilden är den liberala vänstern den part som är den största inre fienden eftersom den gör invandringen möjlig med sin ideologi. (Kolla analogin till murtadd, avfälling i Osama al-Aloulous kolumn, förra uppslaget. /Red.)
– Det sätt att leva som vi är vana vid här kommer att bli hotat.
– Halla-Aho ser två möjligheter. Att leva med det och dö kulturellt. Eller att motarbeta, att inte ge efter för krav och stoppa invandringen. Folk som är radikalare än Halla-Aho kräver att invandrarna, det vill säga de muslimska och afrikanska invandrarna skickas tillbaka därifrån de kom.
Den paranoida rörelsen är svår att kontra om man låter sig styras av de argument rörelsen använder. Ett sätt att få syn på vart det bär, i en generaliserande diskussion om nationaliteter, etniciteter och företrädare för olika religioner, sexualiteter, är att byta ut den grupp man pratar om mot en annan och se om det skaver. En enkel rörelse är till exempel att byta ut muslimer mot judar – det man säger kan plötsligt få obehagliga historiska ekon.
Charlie slutsåld i Åbo
Turun Sarjakuvakauppa har inte förut sålt tidningen Charlie Hebdo men när Suomen Kuvalehti ringde runt alla bok- och serietidningshandlar i Finland blev det klart för ägare och VD Petteri Oja att inte ens Akademiska bokhandeln har eller tänker ta in tidningen.
– Då ringde jag upp Suomen Kuvalehti och sade att vi tänker ta in 50 stycken. Det blev sedan en nyhet som bland annat FNB publicerade och då ökade efterfrågan så vi ökade till 1?000 ex. Samtliga 1?000 ex är reserverade.
– Först hade vi problem med att få in några tidningar alls. Vi har en vän i Frankrike som har försökt avtala med olika leverantörer och vi trodde att vi skulle tvingas köpa in tidningen till kioskpris, vilket är orsaken till att det pris vi begärt för tidningen är lite högre. Men sedan blev till slut Lehtipiste med på noterna så vi fick köpa av dem till ett lägre pris. Vinsten vi gör på att det gick så här skänker vi till välgörenhet.
Petteri Oja med det senaste numret av Charlie Hebdo.
Hade ni något ideologiskt motiv till att ta in Charlie Hebdo?
– Främst var det på grund av efterfrågan och eftersom det är en tidning som publicerar serier så varför skulle vi inte ta den om det en gång finns ett så stort intresse. Men det finns förstås anledning att försvara yttrandefriheten.