Sorl, bakgrundsljud och musik går oss ofta förbi. När musikvetaren Kaj Ahlsved befinner sig i publiken finns det åtminstone en som håller öronen öppna för olika audiella uttryck. Han studerar musiken och ljudlandskapet vid idrottsevenemang.

Text: Nicklas Hägen

När du äter hamburgare på McDonald’s hör du kanske Bruno Mars i bakgrunden, men du hör inte Beethovens femma.

Visst, jag får väl bara hålla med Kaj Ahlsved, doktorand i musikvetenskap vid Åbo Akademi. En symfoni av Beethoven, eller någon annan av de stora klassiska kompositörerna, är svår att tänka sig i en snabbmatsmiljö. Den fett-, salt- och snabba kolhydratdränkta födan behöver nåt mera lättuggat att lyssna på.

Vi sitter i Arkens aula en tisdag eftermiddag. Sorlet som finns här vid lunch har lugnat sig och de andra ljud som finns i byggnaden framträder klarare. I aulan är det rätt tyst, åtminstone tystare än inne i kaféet där diskmaskinen tävlar med radion och klirrande kaffekoppar om den audiella uppmärksamheten.

När och hur musik spelas för oss är inget de flesta av oss går omkring och tänker på. Inte heller noterar vi vanligtvis de bakgrundsljud som omger oss i vardagen. Det är till exempel först när redaktionens luftkonditionering slutar surra klockan 17 som jag märker att den alls funnits där. Ljudet har blivit en del av min arbetsvardag, av normen.

Dessa ljud kan ges olika betydelser och innehåll i ljudlandskap och sammanhang, något man inom samtida musikvetenskap allt starkare tar fasta på. Hamburgerbarens skrikiga och baspumpande musik kan kännas lika näringsfattig som maten, men den är inte meningslös.

– I ett ljudlandskap gallrar du bort vissa ljud, du så att säga ”borthör” dem till en viss grad. Om ett ljud bryter mot normen lägger du märke till det, säger Ahlsved.

Ett område som har en, i varierande grad, planerad ljudmiljö är olika idrottsevenemang. Det är dessa som Ahlsved har i fokus för sin doktorsavhandling. Han studerar ljudlandskapet och tolkar det musikaliska sammanhanget under matcher. Några exempel på sammanhang där Ahlsved har fältarbetat är Vimpelin Vetos (ViVe) hemmamatcher i den inhemska Superpesis-ligan i boboll, Jakobstadslaget Jaros hemmamatcher i inhemska Veikkausliiga i fotboll, samt Helsingforslagen HIFK:s, Jokerits och Åbolaget TPS hemmamatcher i den inhemska ishockeyligan.

Att med en viss musik försöka styra publikens beteende och skapa stämning handlar i slutändan om att sporra det egna laget och skapa hemmaplansfavör. Trodde jag.

Kaj Ahlsved. Foto: Nicklas Hägen.

– Professionell idrott är också populärkultur och det finns en hel del pengar inblandade. Det kan också handla om marknadsföring och branding. Lagen kanske inte tänker på det här sättet, men föreningarnas marknadsföringsavdelningar gör det, säger Ahlsved.

– Planeringen av musiken handlar om att få publiken att trivas och komma på nytt. Som en av de dj:n jag intervjuade uttryckte det viihtyvyyden varmistaminen, att ”garantera trivseln”. Man kan göra det på olika sätt med musik, till exempel genom att undvika tystnad eller försöka få publiken att skapa mera ljud. Eller så kan musiken i sig vara en del av underhållningen. Publiken är den som skapar hemmaplansfavören, med den inspelade musiken kan man förbättra stämningen genom att få publiken att trivas och mera engagerad. Det är viktigt att komma ihåg att lagen ur arrangörssynvinkel också måste behandlas jämlikt, enligt reglerna.

Musik som strategi

Musik och ljudlandskap vid idrottsevenemang är ett rätt outforskat område och det finns massor av infallsvinklar för Ahlsved att ta itu med. Personligen vill jag ha ett svar på varför musiken oftast är så dålig.

– Alla dj:n är inte proffs men som forskare är jag inte intresserad av om det är bra eller dålig musik. En bra dj bör kunna kombinera sakkunskap med att läsa spelet. Eftersom man är tvungen att lägga in reklam är uppgiften heller inte lätt. En reklam tillför inte atmosfären något positivt, men är ekonomiskt viktig för föreningarna och går alltid först. Reklamen kan ses som en ”ljudhändelse” som är frånskild från musiken och för bort uppmärksamhet från spelet. Det är i slutändan rätt lite musik som spelas i förhållande till mängden reklam under själva matchen, säger Ahlsved.

– Någon i bestämmande position kan tycka att musiken är bra men inte inse att det handlar om personliga preferenser. I Finland har få lag en klar musikalisk strategi vilket leder till att man går mycket på känsla trots att musik ofta har en väldigt framträdande roll i evenemangets atmosfär. De jag har intervjuat är medvetna om att det är svårt att få alla nöjda.

En förening som har en sådan strategi är HIFK. I uppbyggnaden av föreningens märkesvara är musiken som spelas under matcherna en planerad detalj.

Och det som gäller är rock. Visserligen kan det komma annan musik också, men i jämförelse med till exempel lokalkonkurrenten Jokerit är musiken under HIFK-matcherna klart rockbetonad.

– Ironiskt nog går det fel väg. HIFK har en stark finlandssvensk historisk koppling och deras publik ligger enligt undersökningar ofta politiskt på den högra sidan nära Samlingspartiet och SFP. Men på deras matcher är det tradition att spela Lynyrd Skynyrds låt ”Red, White & Blue” innan matchen börjar. Det är ”redneckmusik” med stark arbetarklassbakgrund, säger Ahlsved.

– Jokerit har sökt sin identitet i östra Helsingfors och brukar traditionellt därmed förknippas med mera arbetarklass än IFK, men har samtidigt inte den rockiga imagen. HIFK är den äldre föreningen och Jokerit har alltid i viss mån definieras utifrån vad IFK inte är. På Jokerits matcher kan man utöver rock även höra till exempel pop och ”techno” och hip-hop. Lagen har under åren skapat en intressant symbios.

Hur definieras HIFK?

– HIFK sägs spela tuff ishockey, en bild som växte fram med NHL-förstärkningen Carl Brewer på 1960-talet. När det blir slagsmål på en HIFK-match kan man nästan se ordet ”brändikiekko” i rubrikerna dagen efter. I den tuffa attityden finns en koppling till rockmusiken, säger Ahlsved.

– Samtidigt är det inte föreningen som säger sig spela sådan ishockey. Det är vi runtomkring som hjälpt till med att få varumärket att växa fram.

Kulturkrock

Jag fyllde 14 år samma helg som jag besökte London med mina föräldrar. Tillsammans med min idrottsintresserade pappa gick jag på matchen mellan Arsenal och Liverpool på Arsenals dåvarande hemmastadion i Highbury. Det här var under den sista tiden engelsk fotboll ännu hade ståplatsläktare och jag minns hur jag från vår sittplats i hörnet av ena långsidan iakttog myllret bakom målen, då de skränande publikmassorna böljade av och an i trängseln. Arsenal vann, till mitt missnöje, med 5–0 och även om jag gjort mitt bästa att förtränga matchen lämnade stämningen ett bestående intryck hos mig.

Ljudet avtog stundvis innan det på nytt tog fart i ett, som bäst, dånande tryck. Helt tyst blev det aldrig. Tusentals personer brölande i falsk kör lämnar en inte oberörd.

Den europeiska traditionen för musik under idrottsevenemang är intimt förbunden med en hejarklackskultur där publiken med sitt sjungande och skrikande är det dominerande och styrande inslaget i ljudbilden.

I Finland blandas ofta denna tradition med en amerikansk tradition där musiken sköts av en organist. Dj:n har ersatt organisten och ett elektroniskt återgivande av musiken tas i beaktande redan när man planerar arkitekturen, men när samspelet mellan publik och dj misslyckas uppstår en form av kulturkrock där de två verkar tävla sinsemellan om vem som bestämmer i ljudvärlden.

– Det verkar finnas en viss medvetenhet om problemet men man är inte beredda att ta bort musiken. Det finns flera olika kategorier av besökare under en match och alla vill inte vara med i hejarklacken. Beroende på var man sitter kan klackens ljud också vara olika effektfullt. De olika kategorierna som är där lyssnar och uppför sig på olika sätt, säger Ahlsved.

– Rätt långt spelas den musik som man tänker sig att publiken lyssnar på också på andra ställen och motsvarar det som spelas också utanför arenorna. Men sedan finns det också vissa låtar som har en skild plats i publikens hjärta eller det akustiska samhället. När man sitter på en HIFK-match kan det stundvis vara rätt dött, men man kan vara säker på att publiken börjar klappa händerna och leva med så fort de lägger på ”Whatever You Want”. Det är deras låt. Samma gäller TPS och ”Tepsi tekee kohta maalin” trots att historien bakom sångerna skiljer sig åt på många olika sätt.

Organistens roll lever vidare

Organisten brukade kunna understryka händelser under matcher och den traditionen lever vidare genom dj:n. När hemmalag får utvisning spelar dj:n ofta något i stil med ”Bad to the Bone” eller ”Breaking the Law”. När motståndarna får en utvisning är det tradition att spela något betydligt mera käckt, TPS spelar till exempel ”Hit the Road, Jack” och i Sverige använder man ofta ”Du käre lille snickerbo’”.

– Arketypen för organisterna slogs fast på 1940- och 50-talen, då organisterna vid baseballmatcher började ta fasta på händelser i spelet. Till exempel kunde man spela ramsan ”Three Blind Mice” syftande på domartrion när publiken inte gillade ett domslut. Det var inte alltid så uppskattat att organisterna eldade på tvivelaktiga domslut.

– Vi har inte haft organister i Finland, inte i samma utsträckning. Men man har tagit fasta på den nordamerikanska traditionen och det är något som dj:n gör än idag, även om de inte är lika flexibla som organister. Att vissa låtar bara spelas i vissa sammanhang gör att de kan signalera saker till åskådaren. Om man inte varit uppmärksam eller om situationen i samband med en utvisning är oklar, kan musiken tala om för en vad som händer bara genom den låt som spelas.

Käcka gamla lagvisor, föråldrade hits och hymnartade pompösa så kallade anthems… Har vårt förhållande till idrottsmusik förändrats under åren?

– Det finns så många olika typer av sportmusik att det är svårt att säga. Du har låtar som är skrivna åt ett lag och som man är mer eller mindre förpliktigade att använda. Det finns låtar skrivna för evenemang som till exempel fotbolls-VM. Du har såna som kanoniserats fram som ”You’ll Never Walk Alone” där fansen tagit till sig en låt och du inte längre kan återskapa situationen av hur den växt fram.

– De flesta av dessa låtar har ett budskap. Jaro har återupptagit traditionen att spela ”Die Alte Kameraden” som inmarschmusik, ett arv från 1950- och 60-talens Jakobstad, det vill säga redan innan Jaro grundades. Det är inte många yngre som kan identifiera sig med det men marschen är bra att klappa med i. Man återskapar traditionen och väcker ett kulturellt minne.

Är musiken, och varför inte hela idrottstillställningen, ett nostalgiskt projekt?

– Nog i den mån det är retro. Samtidigt har många föreningar försökt återinföra organister eller, som främst varit fallet i Finland, orgelloopar, och det har inte alltid varit uppskattat.

Men är inte historien och traditionen ofta viktig för fansen?

– Föreningens historia, och en romantisering av den, syns starkt på videoscreenen före match. TPS lyfter till exempel fram sina guldår och tidigare spelare före matcherna och skulle säkert ha gjort det ännu tydligare om laget nått playoff. Det är klipp från historiska höjdpunkter och gärna till musik à la Hans Zimmer, svartvitt och orkestrerat.

– Det höjer vi-känslan och moralen, vi ser att vi är en del av historien. Hur äkta det är är sedan en annan sak. Filmaspekten på skärmen lyfter fram vissa frågor om autenticitet. Vi kan via skärmen förflyttas in i omklädningsrum och spelargångar och på det sättet bekräfta en miljö som upplevs som mera autentisk, men som vanligen är dold för oss i publiken.

Hi-fi?/?lo-fi

I studiet av ljudlandskap, soundscapes, har Kaj Ahlsved använt sig av begreppsparet hi-fi/lo-fi. I ett hi-fi-ljudlandskap finns mindre överlappande ljud och enskilda ljud hörs tydligt: till exempel bolltillslag, ropande spelare och domaravblåsningar.

Begreppen kommer från high och low fidelity som är en kvalitativ bedömning på en signalkedja och brusmängden. När ett ljudlandskap är hi-fi hörs ljud tydligt vilket betyder att informationsutbytet mellan ljud, lyssnare och miljö är bra. Urbana miljöer anses ofta vara lo-fi, till och med negativa ljudmiljöer. I riktigt högljudda städer hör man till exempel inte sina egna steg på trottoaren.

– Man kan skapa ljudlandskap med vad som helst, men vanligast är det att man gör det med musik. Jag använde begreppen hi-fi och lo-fi för att studera sportens ljudlandskap och jämföra dem sinsemellan. Med begreppen analyserar jag maktstrukturer i ljudlandskapet, speciellt mellan ljud producerade av arrangören – alltså dj:n – publiken och spelarna som skapar spelets egna grundtonsljud. Utmaningen med dessa begrepp är att det finns en viss romantisering kring hi-fi-ljudmiljöer, ofta rurala sådana, säger Ahlsved.

– En samarbetspartner till TPS köpte säsongen 2012–2013 tystnad och gav tiden till fansen. Det är ett finurligt sätt att på ett ”konstgjort” sätt göra miljön mer hi-fi. I hockey där det finns en massa elektroniska ljudhändelser är begreppen mer knutna till användning av teknologi.

Till normen för ljudlandskapet under en bobollsmatch hör till exempel ett visst smattrande från handskarna när spelarna värmer upp med att kasta boll till varandra. Som nybörjare kanske man registrerar ljudet, men när man blir vanare med att gå på match är det en del av normen.

När publiken bidrar med sitt ljud blir ljudlandskapet mera lo-fi, men det är ofta en uppskattad del av spelet.

– ViVe spelar till exempel ingen musik under lagens slagturer. Man vill prioritera publikens möjlighet att göra sig hörd, vilket skapar en unik stämning.

Ljuden är en form av akustisk kommunikation som får sin betydelse av sammanhanget.

– För att spelet ska fungera behövs ljuden. När bollen kastas felaktigt rapporterar laget i slagtur till löparna ute på banan om det genom att ropa väärä (”fel”) och publiken deltar genom att försöka överrösta motståndaren och försvåra lagets kommunikation. Den så kallade hemmaplansfavören uppstår ifall publiken lyckas åstadkomma en lo-fi situation för motståndarlaget, det vill säga ifall man lyckas försvåra bortalagets kommunikation, säger Ahlsved.

– Varje ljud som läggs till är bort från något annat och lo-fi kan också vara relaterat till användande av teknik för att reproducera och förstärka ljud. Många bobollslag spelar musik i en situation där ljudet från publiken eller spelet är viktigt. Då kan man fråga sig vad det tillför och vilken som är tanken bakom det. Detta fostrar en ljudkultur där publiken börjar förvänta sig att det ska finnas musik. Avsikten är att aktivera publiken men den vänjer sig också med att det behövs en sådan signal.