Friluft i vinterskärgård

I snöslask och mörker är det lätt att drömma sig bort till en varm klippa i skärgården. Meddelanden från Åbo Akademi har träffat en skärgårdsentusiast med ylleunderställ och nedisat kajakdäck, för att höra hur man kan njuta av skärgården året runt.

Text: Benjamin Alm

– För femtio år sedan var det naturligt att röra sig i skärgården året runt, det var både ett livskrav och nöje, säger Benjamin Donner. Idag är vi mer bekväma av oss och det ses idag nästan extremt att vara ute i skärgården vintertid. Skärgården är lika fin på vintern, men helt annorlunda. I Åbotrakten fryser skärgården ofta någon gång efter jul, vilket ger möjlighet för att åka långfärdsskridskor. I den yttre skärgården kan man röra sig med kajak nästan året runt.
– Man behöver lite isvana för att ge sig ut, och detta får man av and­ra. Man kan inte lära sig av sin egen erfarenhet, därför att misstag kan vara farliga. Alltså bör man söka sig till grupper och sammanhang där kunskapen finns.

Förutom Donners eget företag Aavameri anordnar också till exempel Finlands långfärdsskridskoförbund gemensamma turer med ledare. För att få delta i förbundets turer måste man först ha genomgått en introduktionskurs som innehåller både teori och praktik. Men man kan också ge sig ut med erfarna bekanta som man litar på.

Två bra sätt att bedriva friluftsliv i skärgården på vintern är skridskoåkning och kajakpaddling. Men för att göra det här så ska man inte bara följa i andra gruppers spår, det krävs mer kunskap för att få vinterturen säker.

Skrinna långt och snabbt

Långfärdsskridskor är en snabbt växande gren, som utövas både på sjöar och på hav. Söt- och saltvattenis skiljer sig mycket sinsemellan, men gemensamt är att man rör sig snabbt och lätt på skridskor. Man färdas nästan friktionsfritt i upp till 20 km/h, vilket gör långa turer möjliga. Man behöver inte vara vältränad för att ge sig ut, det tar bara några turer så får man in tekniken.

– Skillnaden mellan vanliga skridskor och långfärdskridskor är att man har längre bett och högre fart. Man arbetar med en tyngdförflyttning snarare än en frånskjutning. Pendelrörelsen man gör med benen gör det mer likt skejtingteknik på skidor. ”Normal” skridskoteknik är mer ansträngande.

Vad behöver man ha med sig på en skridskoutfärd?
– Det viktigaste att ha med sig är iskunskap.  Is är dynamisk och föränd­rar sig snabbt. När det gäller isar så är det en stor skillnad mellan havsis och sötvattenis. Så klart måste man kunna bedöma vilken is som håller ens egen kroppstyngd. Ännu viktigare är att man förstår vilken is man kan komma upp på, ifall man har missbedömt isens bärförmåga. Faller man i så orsakar detta sprickor som gör isen svagare. Kan man komma upp igen om man trillar i, är Donners viktigaste fråga.

– I utrustningsväg ska man ha med sig en ryggsäck som sitter ordentligt fast på kroppen, med midjerem och helst med en grenrem. Där i har man ombyteskläder vattentätt förpackade, vilket gör att ryggsäcken också fungerar som flytväst. Isdubbar har man runt halsen eller på annat åtkomligt ställe. Ifall det är mycket vatten på en jämn is kan det vara omöjligt att komma upp utan isdubbar. För att kunna undersöka isen så behöver man ha ispikar.

Foto: Benjamin Donner.

–En ispik för långfärdsskridskobruk är lätt men har en liten tyngd i änden så att man med lätthet kan slå igenom fem centimeter tjock is även i fart. I övrigt är det bra att ha med sig vattentätt packad mobiltelefon, karta, kompass, mat, varm dryck, reparationsutrustning och kastlina. Reparationsutrustning kan vara bra därför att man kan komma så långt ut. Det kan vara väldigt jobbigt att gå tjugo eller fyrtio kilometer, en distans man kan skrinna på någon timme.

Kan du ge några tips för en bra skridskotur?
– Med lite snö och motvind kan en enkel skridskotur bli ett jobbigt och tråkigt äventyr. Man måste kolla väderprognoser noggrant, och ha flera alternativa rutter. Vädret under en längre tid avgör isens kvalitet. När man planerar rutten måste man tänka på att det ska vara möjligt att förkorta den. Man ska inte planera att åka en rak linje från punkt A till punkt B. I den här planeringen kan man dra nytta av ny satellitteknik. Förutom de normala tjänsterna för väderprognoser, finns det också satelliter som tar så kallade AVHR-baserade istemperatur- och istäthetsbilder.  Med hjälp av bilder från NASAs havsobservationssatellit Aqua MODIS kan man få en bild av hur isläget ser ut just nu.

– Man måste vara beredd att flytta på sig, isarna är lokala. Tio kilometer bort kan det finnas fin is. Detta gör att det är väldigt praktiskt med tillgång till bil.

Vinterpaddling

Istället för att glida ”nästan friktionslöst” med skridskor på vattnet kan man också glida fram i vattnet även på vintern, i en kajak. Många förknippar paddling med sommaren, men Donner säger att man bara behöver lite noggrannare säkerhetsplanering på vintern. Paddling är inte svårare på vintern än på sommaren, men misstag kan få allvarligare konsekvenser. Därför bör man alltid vara ute i vinterskärgården i grupp.

– Kylan i kajaken är inget problem med rätt klädsel, man rör på sig och håller värmen uppe, förklarar Donner. Problemet som kan uppstå är ifall man faller i vattnet. Därför paddlar man på vintern alltid i en torrdräkt, alltså en vattentät dräkt som andas. Dessutom är det bra att ha med sig isdubbar, med vars hjälp man kan dra kajaken efter sig. Karta och kompass tar man förstås alltid med, de kan också behöva en skyddsduk för att inte bli helt nedisade.

– En liten gummiklubba är praktisk för att få bort isen från kapellet som kan frysa fast, tipsar Donner. På vintern är det ännu nödvändigare att kunna ta sig upp själv i sin kajak, både genom eskimåsväng när man sitter i kajaken och med självräddning, när man fallit ur. Det är tungt att simma längre sträckor i torrdräkt och nedkylning, som gör att den viktiga finmotoriken inte fungerar, sker snabbt i kallt vatten.

– Att paddla på vintern handlar mycket om upptäckarglädje, säger Donner. Ofta paddlar man längs med isranden, och man kan aldrig veta vad man möter. Isen ställer villkoren. I ytterskärgården lossar  isen ofta, och vattnet är öppet och paddlingsbart några dagar med öppet vatten innan isen lägger sig igen. På vintern liknar ytterskärgården arktisk ödemark. Man möter inget annat levande, inte ens människor. Det är väldigt annorlunda mot sommarskärgård.

Det börjar gå mot slutet av intervjun, och Donner verkar lite orolig när så mycket har handlat om säkerhet. Han påpekar att det egentligen behövs mer säkerhetsplanering för att gå över en vältrafikerad gata än att vistas i skärgården på vintern, det är bara det att säkerhet på vinteris sitter sämre i ryggmärgen hos de flesta. Jag frågar vidare om skidåkning, som verkar vanligare men som jag tycker känns osäkrare.
– Skidåkning innehåller minst lika mycket att tänka på, där många tar exempel av varandra. Det kan ge en fin upplevelse, men man vet inte vad som finns under snön.

Man bör enligt Donner absolut ha med sig en ryggsäck med ombyteskläder, precis som vid skridskoåkning. Med skidor tar man sig ut långt på väldigt svag is. Ibland kan man komma ut hundra meter på is som inte håller att stå på utan skidor, och normalt orkar man bara slå sig fram genom is cirka tio meter.

– Hur farligt det är att gå genom isen med skidor beror mycket på isen. Ifall isen är hård kan man komma upp, även om isen är tunn. Ifall isen är mjuk och seg kan det bli omöjligt att få upp skidorna. Många moderna bindningar gör det dessutom svårt att komma loss från skidorna, om man måste koppla loss dem för att kunna ta sig upp. Ibland måste man böja ner sig under vattnet. Donner tipsar om att man på svag is kan åka med öppen bindning.

– Den egna bedömningen är viktig, inpräntar Donner. Att isen håller en dag betyder inte att den håller nästa dag, och man kan inte lita på spåren av andras färd. Men genom att söka upp folk att fara ut med är det en fin upplevelse, man ska inte vara rädd för att försöka i rätt sällskap.