Staterna har av tradition ansetts vara den ansvariga parten i människorättsfrågor. Konferensen GLOTHRO vid Åbo Akademi behandlade olika andra globala aktörers skyldigheter. Det innebär en grundlig genomgång av principerna för den globala ekonomin, enligt en av huvudföreläsarna, Margot Salomon.
Text & foto: Nicklas Hägen
För att åtgärda brott mot grundläggande socioekonomiska mänskliga rättigheter, till exempel rätten till mat och rätten till en skälig levnadsstandard, bör vi se över de globala maktstrukturerna. Det menar Margot Salomon, biträdande professor vid London School of Economics.
– En stor del av våra människorättsproblem är anknutna till vårt internationella rättssystems misslyckande och vår bristande internationella politiska vilja att åtgärda kränkningarna, säger Salomon.
– Våra demokratiskt folkvalda myndigheter har skapat en miljö där företagen kan ställa stora krav. Man har skapat förutsättningar för företag att växa i storlek, styrka, inflytande och förmögenhet, samt underlättat för investeringar över nationsgränserna. Samtidigt finns det en brist i hur transnationella företag kan ställas till svars. Man har gett alla rättigheter till investerare men inga skyldigheter.
Salomon besökte konferensen GLOTHRO vid Åbo Akademi i slutet av mars. Temat var utomstatliga aktörers ansvar för mänskliga rättigheter. Viktiga sådana aktörer är till exempel Världsbanken, Internationella valutafonden IMF, olika EU-institutioner och transnationella företag. Vi behöver inte gå utanför Europa för att hitta problem.
– Världsbanken och IMF är ansvariga för de villkor i nedskärningspolitiken i många europeiska länder som Grekland och Portugal, som har haft en förödande effekt på sociala och ekonomiska rättigheter i de länderna. De har en lång historia av likadana förödande effekter på u-länderna och bryter fortfarande mot många mänskliga rättigheter, säger Salomon.
– Det är inte att påstå att det inte finns några fördelar av dessa institutioner, men det finns en lucka i hur dessa, samt olika företag och transnationella företag, kan ställas till svars för sina kränkningar av mänskliga rättigheter.
När företag investerar i andra länder lyder de under värdnationens regelverk. Det kan dock finnas många orsaker till att värdnationen prutar på regleringar för till exempel miljö- och arbetarskydd, eller att företagen bryter mot dem utan att ställas till svars för det: lagarna kanske är svaga eller så lättar värdnationen på regleringarna för arbetarskydd och miljö för att den anser att investeringarna behövs. Eller så är helt enkelt företaget så starkt att det kan undvika regleringarna.
– Värdstatens möjlighet att stifta regler i allmänhetens intresse har begränsats av de överenskommelser som gjorts för att locka eller motta dessa utländska investerare, säger Salomon.
– Det kan ge ekonomiska fördelar – investeringar, jobb och tillväxt. Samtidigt har studier visat att investeringarna inte har gett de fördelar man hoppades på och lovade u-länderna när de öppnade upp för investeringar på 1990-talet.
En skyldighet att hjälpa
Om värdnationen själv luckrar upp sina bestämmelser kanske man kan tycka att det är deras eget fel, men riktigt så enkelt är det inte. Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs av FN 1966 och uttrycker de rikare staternas skyldighet att hjälpa fattigare stater för att de mänskliga rättigheterna ska förverkligas.
– Målet är att i första hand försäkra att stater inte skadar människor med de policyer de antar hemma eller de aktiviteter de utför långt hemifrån, inkluderande det de gör genom sina privata aktörer, säger Salomon.
– Förutom att inte förorsaka skada ska de i andra hand också aktivt bidra till att förverkliga rätten till mat, hälsa, goda levnadsförhållanden där människor inte har sådana rättigheter uppfyllda. Det är en juridisk skyldighet under de internationella fördrag som har undertecknats av cirka 160 stater.
Tas den skyldigheten på allvar?
– Det är frågan. Den akademiska världens roll är att tänka igenom och offentliggöra vad denna skyldighet specifikt betyder. Vilka stater har skyldigheter gentemot vilka folk? Hur förstår vi dessa förpliktelser när stater agerar kollektivt? Hur fördelar vi dessa förpliktelser mellan många olika länder? Vi behöver ännu bryta ner och bearbeta vad som krävs för att operationalisera denna förpliktelse. Arbetet går från den akademiska världen till de juridiska instanser som har mandatet att tolka föredraget och ställa stater till svars.
I-länderna ser ofta en moralisk skyldighet att bistå u-länderna, men är inte beredda att erkänna en juridisk skyldighet eftersom de inte vill vara bundna att flytta över pengar. Samtidigt rapporterar många länder frivilligt när de går inför FN:s övervakningsorgan att de har nått biståndsmålet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Detta uttrycker att i-länderna i någon mån känner sig förpliktigade till att följa konventionen genom att ge bistånd.
– De rapporterar mot något de ser som en förpliktelse av fördraget. U-länderna skulle å andra sidan säga att i-länderna är förpliktigade att rapportera. Och jag pratar inte bara om pengar. Jag pratar om en förpliktelse att samarbeta för att reformera finansiella institutioner så att man åtgärdar de problem dessa utgör för mänskliga rättigheter, och förändrar den strukturella miljö där dessa kränkningar äger rum, nämligen inom den internationella investeringsregimen. Det handlar inte bara om att flytta över pengar, utan om alla sätt att reglera företag som orsakar skada utomlands, säger Salomon.
– Vi har ännu mycket arbete att göra men en bra början är att erkänna att denna förpliktelse finns som en del av fördragsrätten. Nu arbetar vi på att göra dessa förpliktelser meningsfulla i en globaliserad kontext.