Naturbilder är ett mångtydigt område, även då bilderna är förment objektiva och ger intrycket av att bara återge naturen ”som den är”.
Text: Marcus Prest
Göran Torrkulla, filosof och konstnär som sedan 1980-talet jobbat som föreläsare vid Åbo Akademi, är en hängiven betraktare av naturen och han tar ofta i sin konst fasta på motiv i landskapet. I umgänget med bilder av naturen (och skapandet av bilder av naturen) kan man konfronteras av en mängd frågor, som frågor om perception, avbildning, föreställande och avsikter. Samtalet med Torrkulla för oss via artiklarna i detta nummer av tidningen in på några reflektioner om Carl von Linné och sedan in på själva klassificerandet av naturen och den vägen in på bilderna i floror och faunor.
En aspekt av de inordnande systemen, deras behov av att få fatt det allmänna, kunde lite tillspetsat med Wittgenstein uttryckas som förakt för det enskilda.
– Vi behöver flororna, det är inte fråga om det, men det är bra att veta att det finns en intrikat trafik på olika nivåer – även i flororna, säger Torrkulla.
I bilder av det allmänna, särskilt när man går några steg ner i konkretion, skapas en föreställning om vad det allmänna är, och med det en uppfattning om vad som är det normala. Grovt kunde man säga att den klassificerande bilden slår fast så mycket som möjligt om en arts generella drag. Och i ungefär samma generella termer kunde man säga att den konstnärliga bilden igen öppnar världen, men ofta genom att ta fasta på individualiteten i något enskilt – och när det gäller konstnärliga bilder av natur och djur, kan det vara ett enskilt exemplar av en art som konstnären tar fasta på.
Uppe: Bruno Liljefors, Vinterhare vid gärdesgård. Mitten: Albrecht Dürer: Ung hare. Nere: Hans Hoffman, A Hare in the Forest. Samtliga bilder: Wikimedia Commons.
Om man börjar från naturbilden som konstverk (vad naturbilden är – är i sig ett brett område) kan man få fram olika aspekter av vad det kan betyda att avbilda något. Torrkulla nämner tre olika konstnärer som målat en hare.
Den första är Bruno Liljefors: Vinterhare vid gärdesgård. Det är en akvarellskiss på en hare som springer över snön. Vi ser att den är levande, anpassad till sin omgivning, man kunde säga att den är hemma, den har en samhörighet med sin livsvärld.
Sedan har vi Albrecht Dürer: Ung hare. Det är också en akvarell, men här finns ingen miljö, inget livssammanhang. Arket är blankt, haren kastar bara en liten skugga som tar fram volym hos haren, ger bilden en plasticitet.
– Jag har inte sett originalet så jag har inte kunnat kolla upp, men i harens vänstra pupill lär man kunna se reflektionen av en fönsterpost. Och harens känselhår var väldigt naturtroget återgivna. Pälsen ger också känslan av att han målat den hår för hår.
– Dürer har en annan målning som heter Das Große Rasenstück, en akvarell på en grästuva – den brukar lyftas fram för att den för sin tid är så naturtrogen. Vi talar alltså om tidigt 1500-tal.
– Det påminner mig om svenske konstnären Torsten Renqvist som besökte sin vän Evert Lindfors, också målare. Lindfors försökte måla en dal så att varje grässtrå var med. Renqvist sade: Det lyckas du inte med. Lindfors: Jo, men jag har sett en amerikan som lyckats. Renqvist: Det han lyckats med är att få det att se ut som om det var så. Samma sak kan man säg att gäller Dürers hare.
Den tredje harmålaren är Hans Hoffman: A Hare in the Forest. Hoffman var samtida med Dürer.
– Trots att skogen är målad som den är, kan man säga att haren på bilden finns någonstans, det vill säga den är inte inomhus, eller i bur. Haren själv ser ut ungefär som då man numera målar efter fotografier. Hoffman torde ha kopierat Dürers hare – om det stämmer är det orsaken till att Hoffmans hare inte ser så levande ut, han har kanske inte studerat en levande hare. Dürers hare, trots att den inte har någon miljö, ser ändå levande ut.
Om vi då flyttar oss mot bilderna i floror och faunor så gör vi en rörelse mot krav på vetenskaplighet. Den färglagda teckningen i flororna var den mest exakta återgivningen som fanns innan fotot. Och till skillnad från konstverket finns det ett bestämt syfte med den vetenskapliga bilden.
– Det rör sig om så kallade reasoned images. Om det till exempel är en bild på en växt ska botanikern känna till så mycket som möjligt medan konstnären ska vara så skicklig som möjligt. Men konstnären får lov att följa botanikerns instruktioner – det är på de villkoren bilden görs.
– Om man ser på till exempel botaniska planschverk ser man att de inte enbart är original gjorda efter levande växter, utan de innefattar också bilder gjorda efter herbariematerial, och kritiska omarbetningar av äldre förlagor. De olika delarna målades inte heller alltid samtidigt, och inte alltid efter samma växt, eller ens av samma illustratör – det sistnämnda ofta av praktiska skäl för att underlätta uppgiften att få med detaljer från växtens alla stadier från blomma till frö och frukt. Med hjälp av mikroskop har man dessutom på separata papper sedan 1600-talet utfört detaljbilder som inte kunnat göras i fält, som sedan klipptes ut och fästes på förlagan tillsammans med växten i helfigur, innan hela bilden överfördes till tryckform.
– Här inställer sig frågor om hur en representativ bild ska se ut. Inget exemplar av en växt är helt identiskt med ett annat exemplar. Man kan komma långt med en noggrann bild av ett enskilt exemplar. Men det är inte sådana bilder som återges i de gamla flororna. Om man till exempel tar tussilagon: när den blommar har den inte blad. Men i floran återges den både när den blommar och har blad samtidigt. Man ges en mättad bild. Och jag skulle inte kalla en sådan bild en försköning, för den har ett bestämt syfte. Snarare rör det sig om en idealbild gjord för att lyfta fram artens utmärkande egenskaper. Det här är också fotoflorornas svaghet – de ger oss bilder på ett enskilt exemplar som kan göra det svårt att få en känsla för arten i allmänhet.
Robert Hook, Flea. Bild ur encyklopedi. Bild: Wikimedia Commons.
Konstnärliga bilder tar däremot ibland istället fasta på det individuella hos ett exemplar. Ibland, eller kanske typiskt, är det också konstnärens eget intrycket som har prioritet över traderad kunskap om den art som avbildas. Fågelmålaren Lars Jonsson säger att han ”inte målar vad han vet, utan vad han ser”.
– Det är en utsaga som man måste ta med en nypa salt. Men hos Jonsson är det upplevelsen av individerna som är det viktiga. Jonsson har mycket umgänge med fåglarna bakom sig med noggranna och långa iakttagelser.
– Man kan inte säga att det är frågan om fågelporträtt, de sitter ju inte speciellt länge modell, men i hans målningar finns ett synsätt som svarar mot hur man vetenskapligt gör något igenkännbart. Och hans bilder betraktas också som vetenskapligt användbara trots att han förmedlar sin egen upplevelse. Han påminner om Bruno Liljefors som vi nämnde tidigare. Liljefors var jägare och var mycket ute. Liljefors kände igen djurens levnadssätt, vilket syns i hans bilder.
– Man kan fråga sig hur mycket jag lär mig om harar av Dürers harbild – annat än att jag känner igen en när jag stöter på en? Dürer kan i och för sig med sin bild väcka intresse för harar och natur. Konstnären lånar sina ögon åt mig. Han visar mig djuret på något sätt. Men Dürers bild torde i alla fall knappast säga mig något speciellt om haren som djur.
– Oberoende av syfte kommer betraktaren att närma sig bilden med de kunskaper han har. Av en bild kan jag också få veta hur något ser ut som inte längre finns. Gunnar Brusewitz analyserar vad det finns för djur och växter i de holländska mästarnas målningar – man kan göra en inventering utgående från dem. Samma sak gäller förresten också Dürers målningar.
– Då man tänker på bilder av naturen kan man ju undra hur mycket av vår urbana människas naturkunskaper som går tillbaka på bilder och filmer av estetiserad och idealiserad natur och hur mycket som är självupplevt. De estetiserade bilderna är inte detsamma som påhitt, men de har en tendens att styra vad vi själva kommer att se när vi ger oss ut i naturen. På vintern får man gärna bläddra i en flora och fauna, det kan vara bra för att till exempel lära sig var svampar växer, men om sommarn vore det nog på sin plats att gå ut och se efter själv.
Bilden kan både leda rätt och leda vilse. Det får man vara uppmärksam på. Och alla bilder förmedlar något slags förhållningssätt.
– Som Weil säger: om man tittar på en landskapsbild kan man se varifrån den är målad. En reklambild har en uppenbar funktion men döljer ofta avsikten. Om jag börjar tänka för mycket kanske jag inte går och handlar, medan konst söker en personlig relation till det som finns i bilden.
– Med Buber kunde man säga att bilden är ett möte, ett umgänge, och en konfrontation – man kommer i kontakt med något utanför sig själv. Alla bilder har på det sättet en existentiell och moralisk relevans, åtminstone ytterst kan ingen bild vara neutral, inte ens den förment objektiva bilden: det finns i varje fall en fråga om den gör rättvisa åt det den avbildar.