EN GÅNG fick jag av en direktör frågan: hur skulle du beskriva ett kreativt sätt att arbeta?
Man ska kunna känna att man leker, sa jag. Misstag måste få ske.
Men om det inte blir till något, undrade direktören. Då är det så, sa jag.
Det där kan väl aldrig fungera på en riktig arbetsplats, sa direktören.
Det borde nog fungera, sa jag.
En kväll när jag googlade på ”kreativt arbete” leddes jag fram till en hel del allmängods. I en av artiklarna hette det att ”kreativitet handlar om lustfyllt och roligt skapande i någon form där vi får uttrycka och använda våra specifika förmågor, intellekt och intelligens.”
I en annan artikel fick jag veta att ”kreativiteten ger en klart förbättrad arbetsmiljö, genom att arbetet blir öppnare och söker nya vägar som ska vara mindre slitsamma”.
Jag kom ihåg tider då jag hade varit med och byggt ett hus av glas. Det är länge sedan, jag var mycket yngre då.
Det var en höst på åttiotalet och far skulle bygga det nya växthuset uppe på backen. Stommen var redan klar, och i slutet av augusti var det dags att passa in glasen, femhundratrettiosex rutor, som jag hade tvättat och putsat, glas som hade funnits i flera andra växthus och som nu åter en gång skulle släppa in solen, hålla kvar värmen.
När far fick ryggskott stannade arbetet; han var tvungen att hållas på soffan. Han konstaterade att växthuset måste vara klart innan höstregnen började driva in från havet.
Det behövdes två för att passa in glasen. Fars rygg blev inte bättre. Vi ringer Armfelt, sa han.
Han som kallades Armfelt var en gammal frontman, och han hette egentligen något annat. Han hade bara en arm i behåll; den högra blev kvar på näset i Karelen år nittonhundrafyrtiofyra.
Hur ska han kunna bygga ett växthus, sa jag.
Nå, tillsammans har ni tre armar, sa far.
När jag på nätet läste om kreativitet, och stötte på meningen ”ju fler olika erfarenheter som möts, desto bättre kreativitet”, kunde jag se Armfelt framför mig, hur han kom uppför backen på en svart cykel. Han nickade till hälsning, och jag stod redan och frös under en av lönnarna. Det var kväll, men arbetet skulle göras. Ur en brun portfölj tog han fram en liten hammare och en burk med något som skulle visa sig vara kitt. Ska vi böri tå, sa han.
Vad kunde jag bidra med? Förmodligen inte mycket annat än att jag ville visa att jag var uppgiften mogen. Jag langade upp en ruta i gången till Armfelt, som stod och balanserade på en stege. Sedan höll jag fast glaset så att han med sin enda arm skulle kunna fästa rutan med småspik och sedan stryka kitt på fogen.
Armfelt sade att han kunde arbeta hur mycket som helst. Han orkade inte sitta hemma och prata med hunden. Det blev han trött av.
Armfelt visade hur spikarna skulle knackas in, försiktigt så att glaset inte fick sprickor. Jag spikade några rutor. Jag kittade. Rad för rad fick stommen sina glas. Jag började förstå att det var möjligt att bygga ett växthus med sammanlagt tre armar.
På den fjärde dagen lades den sista rutan på plats. Armfelt satt och drack kaffe och tittade på medan jag gick omkring och försökte kolla att alla fogar var täta. Han frågade vad jag höll på med, annars. Jag studerar, sa jag.
Ja, sa han, he ska ju naan jöra he å.
Sen började regnet falla.
PETER SANDSTRÖM, författare