Hemmagjorda ingenjörslösningar från Åbo Akademi ligger bakom tavlor som kommer att hänga på väggarna i Maunula-talo, Helsingfors. Pappersarken är sannolikt de största som tillverkats för hand i Finland.

Text: Nicklas Hägen

En grupp forskare vid ämnet naturmaterialteknik vid Åbo Akademi har under det senaste året varit involverade i ett konstprojekt där de fått sätta sina ingenjörskunskaper på prov. De tillverkade antagligen Finlands största för hand tillverkade pappersark till ett konstverk som i sin helhet består av björkar som röjts ur vägen för det kommande Maunula-talo i Månsas, Helsingfors.

Konstverkets ramar, papper, tryckfärg och motiv – allt kommer från samma björkar. Det skapas av konstnärerna Visa Suonpää och Patrik Söderlund, och kommer att hängas på väggarna i Maunula-talos bibliotek, när det väl står klart.
Konstverket kommer att bestå av ett tiotal tavlor på 70 x 70 cm.

papper-2

Ett smakprov av konstverket. Foto: Jan Gustafsson.

– Vi gör ofta små ark på 15 x 15 cm och har en handarksform som motsvarar en A4. Utmaningen i det här projektet var att arket var så mycket större än vi är vana vid, säger Mari Nurmi, akademilektor i pappersförädling vid Åbo Akademi.
Nurmi var projektledare tillsammans med akademilektorerna Jan Gustafsson, fiber- och cellulosateknologi, och Anna Sundberg, trä- och papperskemi. Doktoranderna Rajes­h Koppolu och Mukunda Adhikari utförde det mesta av arbetet, där också laboratorietekniker Björn Friberg bidrog.

Doktoranderna Rajesh Koppolu (t.v.) och Mukunda Adhikari. Foto: Jan Gustafsson.

Doktoranderna Rajesh Koppolu (t.v.) och Mukunda Adhikari. Foto: Jan Gustafsson.

– Det har verkligen varit en processutveckling. Att tillverka papper är rätt enkelt, men att tillverka ett som är så här stort så att det blir slätt och jämnt, det är svårt, säger Gustafsson.

Kokning och jesustejp

Pappersmassan tillverkades genom att koka träflis tillsammans med natriumhydroxid och natriumsulfid, en och en halv timme under tryck i 170 grader. Den färdiga massan hälldes sedan på en silduk, en så kallad vira, fäst i en ram för avrinning. För ett ark gick det åt 20 liter färdig blandning av vatten och fibrer.

– Normalt sätter man in viran i den flytande pappersmassan, men i och med att arket och ramen var så stora skulle det ha behövts rätt mycket kraft för att lyfta dem. Efter att ha kollat med hantverkare som tillverkar papper visade det sig att det var bättre att hälla massan på viran, säger Nurmi.

papper-3

Pappret torkar i sin ram. Foto: Jan Gustafsson.

– Själva kokningen var sedan en standardprocedur, så det var inget nytt med den. Förutom för våra doktorander som utförde arbetet. De hade inte kokat pappersmassa tidigare, säger Gustafsson.

Det tog rätt många försök och en hel del justeringar för att få pappret att hållas ihop och bli jämnt. Bland annat behövde man justera ramen och avrinningshålen under viran eftersom avrinningen behöver ske i rätt takt samtidigt som man behöver se till att fibrerna hålls kvar i ramen. För hög eller för låg avrinningshastighet ger ett ojämnt papper.

– Det gick åt mycket jesustejp (”silvertejp”/Red.), säger Nurmi.
Ännu efter avrinningen innehöll pappret cirka 70 procent vatten. Det behövde man få bort relativt fort, dels för att man inte kan använda viran på nytt förrän pappret torkat och dels för att pappret börjar lukta illa om olika biologiska processer hinner aktiveras.

– I början tog vi en mängd Wettex-trasor och pressade dem mot pappret bit för bit. Det var ett riktigt handarbete, säger Gustafsson.
– Via en kontakt som arbetar vid ett företag som tillverkar viror fick jag sedan nya viror. Efter det behövdes inga trasor, säger Nurmi.

Också utslätningen av pappret gjordes med en hemmagjord lösning.
– Vi hade ångstrykjärn som vi använt som efterbehandlingsmetod. Vi har en kalander men den är inte tillräckligt bred så vi var tvungna att fundera på en annan metod, säger Nurmi.

Samma tillsats som i glass

Tavlornas motiv blir avtryck av olika skivor av björkarna, där årsringarna tydligt framträder. Pappren pressas mot björkskivorna, som täckts med tryckfärgen: kol som gjorts av samma björkar. Eftersom metoden kräver ett visst tryck mot pappersytan för att få färgen att fastna, behöver pappret vara tåligt.

– Anna Sundberg bistod med papperskemikalierna som gjorde pappret starkare. Det var stärkelse som inte kom från träden, men också den enda tillsatskemikalie som använts, säger Gustafsson.

– Förutom att det i det nyaste pappret också finns karboximetylcellulosa, CMC, samma förtjockningsmedel som ofta används i till exempel glass, säger Nurmi.

Maunula-talo öppnas i december. Besökarna som ser tavlorna får vara lyckligt omedvetna om forskarnas ansträngningar.
– Det var ett intressant, roligt och annorlunda projekt, men om någon kommer och frågar om vi kunde tillverka ett papper på 90 x 90 cm tror jag vi säger nej, säger Nurmi.