Det är en bild av ett litet offer som är ett av många – många för många. Sättet han dog på var varken unikt eller det mest fasansfulla, men bilden av den mörkhåriga knatten klädd i knallröd t-skjorta och shorts uppsköljd på en turkisk strand liggande med ansiktet vänt ner i marken, har fokuserat världens uppmärksamhet på en våg av krigs- och bedrövelseorsakad migration till Europa.
Bilden av treårige Alan Kurdi har spelat på miljoner människors djupa känslor och verkar ha orsakat en omvälvande förändring i många människors kritiska attityd till flyktingar. Den här sortens bild är smärtsam för många, eftersom den konfronterar dem med deras djupaste mänskliga rädsla: döden. De kan inte förställa sig sina käraste eller sig själva i en liknande situation eftersom den här knatten fysiskt är långt belägen från dem. Bilden bryter deras ”personliga gränser” – det är en mycket förståelig reaktion att vända sig bort för att slippa se den här sortens fruktansvärda bilder.
De som gör det behöver ifrågasätta sina mänskliga värderingar. I stället för att behandla oklarheten och komplexiteten i situationen verkar de reducera det till en abstraktion: ”det händer där borta”, ”han är inte vår pojke”, ”det är inte vårt krig”, ”vi har inget att göra med saken”. De tar en genväg ur svårigheten och låtsas att de hör till en annan värld.
Men en bild av en död pojke gör fenomenet verkligt och för det nära inpå oss. Ett dött barn angår alla. Vi ser bilden och den stannar med oss eftersom vi upprörs av den. Och kanske, om vår olust stannar med oss, intensifieras eller återkommer till oss så ofta att vi inte kan ignorera den, blir vi tvingade att göra något åt den. Vi kanske till och med förändrar vår syn på världen så att vi ser att det inte finns några ”de”, bara ”vi”, och att alla känner precis samma sak inför tanken på att deras barn drunknar. Vi är kanske fysiskt avlägsna från krig, men mentalt behöver vi inte vara det. En bild kan flytta diskussionen från ”varför ska vi betala skatt för flyktingar”, ”vi måste hindra dem från att komma hit” och ”varför åker de inte till andra länder” till ”nu måste jag hjälpa de utsatta och göra världen en bättre plats att leva i”.
Låt oss ta ansvar för att se saker för vad de är. Låt oss föra en riktig dialog om vår passion, vår solidaritet och vårt ansvar.
Jag tror att tjecker, svenskar, finländare, britter och andra nationaliteter som bor i Europa kan ta del av ansvaret, åtminstone jämfört med till vad exempel latinamerikaner kan. Jag menar inte att vi ska känna skuld, bara att vi ska känna ett ansvar. Våra resurser är tillräckliga för det. Tack vare det demokratiska systemet har våra ord makt i Europa – vi kan förändra ett liv eller inspirera flyktingar och göra världen till en vacker plats. Är det inte det vi alla vill? Flyktingar är en del av vår värld, vilket har konsekvenser för våra liv. Och om vi vänder dem ryggen kommer de och deras strävan och utmaningar att fortsätta existera i vår värld och deras situation kommer att fortsätta skapa orättvisa.
Vi behöver skingra myterna om att flyktingar stjäl våra arbeten, att de är bördor för våra länder, att de inte hör till vår värld och att vi inte bär ett ansvar för deras lidande. De är människor på samma sätt som människor på alla andra ställen: de behöver en trygg och säker omgivning. Afghanistan, Syrien, Irak och en mängd andra länder saknar ett juridiskt system som människor kan falla tillbaka på. De behöver säkerhet på samma sätt som européer behövde säkerhet under till exempel världskrigen.
Om inte var och en deltar i att ta ansvar för att stoppa flyktingkrisen kommer flyktingarna att fortsätta göra farofyllda resor till andra delar av världen. De kommer att sitta i elände i flyktingläger plågade av en mängd socialt oacceptabla levnadsvillkor och kommer att se fler pojkar som Alan drunkna.
Livet handlar om något större än vårt självförverkligande och vår glädje. Det handlar om solidaritet, medkänsla och ansvar. Inget gör de 11 000 isländska familjer som har erbjudit att öppna sina hem för flyktingar, det par i Åbo som söker ett sätt att få en flyktingfamilj från Kos till sitt hem eller de som delar inlägg på Facebook för att skapa medvetenhet om dödsbåtarna i Medelhavet bättre än oss andra. Låt oss placera oss på rätt sida i historien.
Osama al-Aloulou, magisterstuderande i mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Texten är översatt från engelska av Nicklas Hägen.