Kolumnist Anna Möller-Sibelius skriver om politiska poeters slitning mellan å ena sidan socialt engagemang och å andra sidan estetik. Dikten är onyttig och kan samtidigt bidra till förändring.
Känslan av vanmakt inför världens tillstånd är / hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer! skriver den finlandssvenska poeten Gösta Ågren i en diktsamling från 1972.
Raderna handlar om USA:s krig i Vietnam, som då hade pågått i många år. De handlar också om en tro på poesins möjlighet att påverka och skyldighet att ta ställning till politiska frågor, att vara solidarisk med de utsatta och engagera sig för ett bättre samhälle.
Omisskännlig sextio- och sjuttiotalsagenda förvisso. Det är lätt att hitta liknande exempel ur den finlandssvenska dikten från den här tiden, liksom i andra språkområdens och länders poesi, för trenden var gemensam i västvärlden. Men om man väljer att inte avfärda den här typen av dikt som ett vänsterideologiskt tidsfenomen av endast litteratur- och idéhistoriskt intresse, utan tar den på allvar, vad kan den då säga oss idag?
Den prosaiska stilens ursprungliga chockverkan har nog gått förlorad. Även den mindre initierade lyrikläsaren lär ha snappat upp att dikt numera kan se ut nästan hur som helst. Men kanske det direkta tilltalet fortfarande fungerar i sin raka kommunikation?
Alla förstår precis vad som sägs, ingen stöts bort av svårtolkad metaforik. Vardagligheten är inkörd i poesin på ett helt annat sätt idag än den var på 1960-talet, när det ännu rådde en viss konsensus om att en dikt skulle vara vacker, gärna centrallyriskt ”ren” och modernistisk till stilen.
Men att poesi är oskön enligt en konventionell estetik är en sak, att den är ideologisk är en annan. Vem orkar läsa dikter som mest liknar politiska manifest? Kanske många, men inte länge. Intressantare är de dikter som har en ideologisk grund eller ett tydligt etos (gränsen mellan dem är inte alltid så klar) men där den lyriska genren ställer sina krav. De lyriska kraven kan handla om lyhördhet för tillvarons nyanser, komplexitet och ovisshet, och för det rätta formspråket.
I min forskning i Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 1960- och 1970-talspoesi har jag funnit just det: den fruktbara spänningen mellan samtidens krav på socialt engagemang (mer eller mindre internaliserad hos poeterna) och lyrikens vidare syftning. Diktarna kämpar på med den motsättningen och det känns på något sätt riktigt.
Både det att världens nöd måste finnas med i lyriken och att den omständigheten åstadkommer filosofiska och estetiska problem. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Men att det borde vara sant har många poeter tyckt, även om också det kan betyda flera saker.
Lyrikens vidare syftning, förresten. Är det egentligen avsaknaden av syftning som framför allt utmärker lyriken? Att den står tendenslös och fri, i grunden har ett egenvärde, är konst för konstens skull? Paradoxalt kan en sådan världsfrånvändhet upplevas provokativ, som ett slags olydnadens anarkism.
I ett marknadsorienterat samhälle som är inriktat på ökad vinst, effektivitet, produktivitet och konkurrens – så var det på 1960–70-talen och så är det än mer idag – kan poesins brist på ekonomisk lönsamhet (knappast någon genre säljer lika dåligt) och allmänna onyttighet (för vad kan man göra med en dikt?) redan i sig te sig som en politisk motståndsstrategi.
Fast ett och annat kan man faktiskt också göra med dikt. Den kan ha en terapeutisk verkan. Den kan uppöva den språkliga förmågan. Den kan på långsikt hjälpa till att forma ett kritiskt tänkande. Den kan kanske till och med få en att ta reda på bankkontonumret till Amnesty. Eller att skriva en insändare eller kontakta en minister. Som en bieffekt av den etiska mognadsprocess som lyriken i bästa fall befrämjar.
Anna Möller-Sibelius
Filosofie doktor, forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.