Det tunga ordet

Ville Kivimäki skriver i sin gästkolumn om betydelsen av att inte låta begreppet fosterländskhet kidnappas av extremisterna.

” Är det ofosterländskt att vara vänsterorienterad” frågade de sydfinska gratistidningarnas läsargallupar i augusti. Det fick mig som historieforskare att drabbas av dystra reminiscenser från de första decennierna av den finländska självständigheten: har vi redan tagit oss här långt bakåt?

Jag började studera i Joensuu hösten 1996. De värsta skinnskalleåren hade precis passerat. Det var ändå lätt att se hur Finlands flagga, vapen och hela nationaliteten hotade att bli fångar hos extremiströrelsen. Våra symboler hade börjat stå för ett både politiskt och etniskt ”vitt” Finland, trots att det egentligen bara var en liten del av befolkningen som tänkte i dessa banor. De här tankarna återkommer till mig när den offentliga debatten och nätdebatten igen är full av inlägg där fosterländskhet fungerar som en täckmantel för människohat och oförmåga till empati.

Om utvecklingen fortsätter i den här riktningen kan fosterländskhet bli ett besudlat begrepp, ett begrepp som de flesta av oss inte längre vill vidkännas. Fosterländskheten kan bli en kategori som inte längre förenar oss finländare utan tvärtom något som splittrar oss: för till ordet hör konnotationer som xenofobi, chauvinism, en auktoritär stat och ibland ren högerextremism. Genom fosterländskhet försöker man slå fast vad som är den rätta, äkta finländskheten – och det hela påminner allt oftare om forna tiders ideologiska, enspråkiga äktfinländskhet.

Fenomenet är detsamma som i trosfrågor: ju mer kristendomen eller vad som är ett sant troende bestäms av de mest fanatiska åsikterna, ju mer fjärmad känner sig den tysta majoriteten. Det här är förstås en dubbelriktad trend. När allt färre har en levande, vardaglig kontakt med kyrkan, desto mera utrymme ges till dem för vilka den religiösa identiteten betyder allt. Vad gäller fosterländskhet kan det hända att det gått på samma sätt. I varje fall är det för min egen del svårt att ta det där ordet i munnen. Hemland, kultur, modersmål, demokrati och en gemensam historia – allt detta uppskattar jag och jag ser dem som en del av en positiv finländskhet. Ändå är det svårt för mig att kalla denna helhet fosterländskhet. Ordet är för tungt, både på gott och ont.

Kanske det är ett allmänt drag för den finländska mentaliteten att man inte vill yttra de tyngsta orden? Men de predikanter som upplevt väckelse skräder inte på orden. Vad gäller fosterländskhet blir situationen farlig av att en liten högljudd grupp ensamma kommer åt att använda ordet – ett ord som resonerar mycket starkt med känslorna för många finländare – få av oss vill ju med vett och vilja se sig själva som ”ofosterländska”.

Det skulle säkert vara på tiden att återerövra begreppet och utmana de snäva tolkningarna. Dagens fosterländskhet kan inte betyda samma sak som det betydde under 1930-talet, då man försökte dela in finländare i goda och dåliga människor. I Joensuu reste sig lokalinvånarna mot rasismen genom verksamhet på gräsrotsnivå. Till slut verkade det också som att de vann. Att kämpa om vad saker ska betyda är viktigt, för orden formar verkligheten. Skinnskallarna fick inte bestämma vad som definierar Joensuu – även om konflikten på 1990-talet lämnade långa spår.

Enbart identitetspolitik kan ändå inte vara en lösning på rasismen, vars rötter ligger djupt rotade i känslor av tomhet och överflödighet. Mera hållbara svar tycker jag att man hittar i den gråa samhällspolitiken till vilken man om man vill kan koppla otrendiga begrepp som jämställdhet, rättvisa och solidaritet. För det är faktiskt så att även vi vänsterorienterade har ett fosterland.