Kyrkoherde Nalle Öhman.
Kyrkoherde Nalle Öhman har doktorerat i teologi för professor Tage Kurtén. Öhmans doktorsavhandling heter Kropp, handling och ritual. Hur förstå religion och personer med grava funktionshinder?
Text: Marcus Prest
När någon säger att något är ett mirakel kan det betyda att personen ger uttryck för en hållning där den tror på något övernaturligt, att den anser sig ha observerat ett fenomen där naturlagarna upphört att gälla. En annan möjlighet är att personen ger uttryck för tacksamhet och en hållning till livet där det vardagliga är miraklet, det vill säga att finnas till, att världen är som den är i sig är mirakulöst. Då har personen fört in en religiös vokabulär i vardagen som fångar en inställning som är svår att uttrycka med andra ord.
I sin predikan i Åbo domkyrka den sista söndagen i maj tog kyrkoherde Nalle Öhman fasta på vår tids problem med att röra oss med det vi uppfattar som religiöst färgad vokabulär och begrepp som Gud och treenighet – dessa begrepp blir nonsens ur ett kunskapsteoretiskt perspektiv.
– När vi pratar om det religiösa finns det en tendens att från religionskritiskt håll låsa betydelsen av ord och uttryck på ett sätt som gör den religiösa positionen omöjlig, säger Öhman.
Det har inte hindrat till exempel kristna som är fångna i samma låsta diskurs att föra in idéer som intelligent design, kreationism, gudsbevis och andra idéer som (med rätta, kunde man säga utan att bli särskilt kontroversiell) blir förintade i det vetenskapliga sammanhang de försöker nästla sig in i.
Men problem uppstår när all diskussion om religiositet blir förda in i den här diskursen.
Öhman, som doktorerat i teologisk etik med religionsfilosofi för professor Tage Kurtén, säger att det som vi kallar Gud är ett samlingsbegrepp som relaterar till en religiös sfär. I wittgensteinska språkfilosofiska termer kunde man beskriva det som att det religiösa språket pekar mot till exempel mellanmänskliga erfarenheter som kärlek och tillit, och existentiella erfarenheter av att vara människa som inte låter sig reduceras till ett på förhand låst språk. ”Gud är” skulle också vara en sådan sats – att säga något mer blir en reduktion. Mystik är ett begrepp som också kan vara användbart här – inte mystik i meningen ett deckarmysterium som ska lösas – utan som ett förhållningssätt till världen: en förundran över att existera i världen och bland andra människor.
– Det språk som kan fånga det här är poesin och lovsången. Själv har jag tagit fasta på Martin Bubers jag-du-relation och de tre dimensioner som ingår: i relation till omvärlden, människorna och det andliga. Han argumenterar för att det är i samspelet mellan dessa som allt nytt, all ny språklig och begreppslig förståelse också blir till.
Öhman visar på möjligheten till en förståelse av världen i religiös mening i det mellanmänskliga, i det relationella – i det som finns mellan ett du och ett jag; eller kanske rättare: det som finns i relationen du-jag – en auktoritet som kommer av kraften i att den andra är ett du och den förståelse för varandra som utgör grunden för vad det är att vara människa – en förståelse som inte lätt går att reducera med ett formalistiskt språk.
– Ofta kan det behövas ett trauma för att väcka den här sortens förståelse till liv. Det kan vara sjukdom eller olycka som visar hur skör den egna existensen är, eller det kan vara möte med det onda: någon som verkligen vill dig illa och som visar på allvaret som finns bakom det religiösa språket. Att ”gott” och ”ont” inte är abstraktioner när de drabbar oss utan att det kan vara mycket påtagliga erfarenheter som inte låter sig beskrivas med ett distanserat språkbruk.
– Det finns en intimitet här i det religiösa språket som är känsligt på samma sätt som sexualitet kan vara känsligt. Det går förstås att prata hur mycket som helst om religiösa erfarenheter utan att vara det minsta intim, liksom det också går att prata om sexualitet, men möjligheten att komma varandra nära och komma sig själv nära finns i det religiösa och moraliska språket.
Om man talar med Tage Kurtén så beror en del av vår tids vilsenhet på att det religiösa språket inom moderniteten via sekularisering och tanken på ett religiöst neutralt samhälle har förpassats till det privata.