Att spräcka ett glas med rösten är inte så lätt som på film. Det krävs både en stark sångare, ett för ändamålet lämpligt glas och de rätta omständigheterna.

Text: Nicklas Hägen

 

DET ÄR EN klassisk scen: sångaren håller ut en hög ton länge och någonstans i rummet spricker ett glas, ofta ett kristallglas i form av ett vinglas eller i en kristallkrona. Men är det möjligt också utanför filmens värld, och i så fall varför? Vi frågar Torbjörn Björkman, akademilektor i fysik vid Åbo Akademi om vad som krävws.

– Ja, det är möjligt att spräcka ett glas med ljud. Det som behövs är att man prickar resonansfrekvensen för glaset. Däremot kan jag inte svära på att det är möjligt på det sätt som det görs i filmer, säger Björkman.

Varje material har en egenfrekvens, en frekvens som materialet gärna vill svänga i. För glas är det den ton glaset får när man knäpper på det. Den mekaniska smällen orsakar svängningar som ger ifrån sig ett ljud i en viss frekvens.

Vi ser samma effekt när vi slår an en gitarrsträng: det uppstår en grundfrekvens och många övertoner som alla är egenfrekvenser.
– Om du sjunger samma ton som kommer från strängen börjar strängen svänga med, det skapas resonans.

Du kan driva svängningarna i strängen med din röst, kopplingen mellan dem är visserligen svag men den är tillräcklig. Det som händer är att rösten får luften att svänga och luftpartiklarna når strängen i vågor, vilket i sin tur får också den att svänga, säger Björkman.

– Också bilar har egenfrekvenser som får dem att skaka när de kommer upp i vissa varvtal. Det här gäller främst äldre bilar, i moderna bilar har man åtgärdat det på olika sätt så om det ändå uppstår är det nog ett konstruktionsfel.

Glaset avgörande

Det som behövs för att spräcka ett glas med rösten är en stark frekvens som matchar glasets egenfrekvens och hålls ut i tillräcklig styrka, tillräckligt länge.

– Ljudvågen pumpar in energi som syns i form av vibrationer i glaset. Om du kan hålla ton tillräckligt länge kommer svängningarna att bli större och större. Glas är ett skört material och kommer till slut att spricka. Andra material, till exempel plast, vibrerar också, men i och med att det är böjligt snarare än sprött spricker det inte.

Också den kupolformade formen på ett glas är lämpligt för att få resonansfrekvenser i ungefär det mänskliga röstläget.
– På en gitarr sitter strängarna fast i båda ändorna, men i ett glas åker svängningarna runt, runt, och biter på det sättet sig själva i svansen, säger Björkman.

Det som ändå gör Björkman tveksam till om det går att spräcka ett glas med rösten så som på film är omständigheterna. Dels ska tonhöjden vara rätt och glaset av rätt tjocklek, dels kommer vågornas effekt att försvagas när de rör sig genom rummet.

– Det behövs ganska bra styrka i rösten, sångaren behöver ha en ordentlig pipa. Men mera hänger det på hur känsligt glaset är och spänningarna som finns i glaset. Det är de som gör det skört. Man måste ha tur med sitt glas, säger Björkman.

– I filmer är det oftast en hög ton som söndrar glaset. Då är det nog sannolikare att man spräcker prismor i kristallkronor, som har en väldigt hög egenfrekvens i och med att de har mindre omkrets än vanliga dricksglas. Jag sitter inte på tillförlitlig statistik för hur många glas som sjungs sönder, men det borde gå även om det inte är så vanligt som på film.

 

Spräckta glas i populärkulturen

Några exempel på hur rösten spräckt glas i populärkulturen:

Victor/Victoria (1982): Julie Andrews karaktär Victoria Grant sjunger sönder ett vinglas.

Vem satte dit Roger Rabbit (Who Framed Roger Rabbit, 1988): Den animerade kaninen bjuds på starksprit som är så stark att det får honom att låta som en ångvissla med sån kraft att det spräcker alla glas i rummet.

Shrek den tredje (Shrek the Third, 2007): Drömprinsen spräcker glas på operan med sin pipiga röst.

Sista actionhjälten (Last Action Hero, 1993): Frank McRaes karaktär polis­inspektör Dekker skäller ut Jack Slate­r (Arnold Schwarzenegger) så att glaset i dörren spricker.

Läderlappen (Batman, 1966, ”The Bat’s Kow Tow”, säsong 2, avsnitt 30): I Adam Wests odödliga tolkning av Läderlappen flyr Läderlappen och Robin (Burt Ward) från Kattkvinnans (Julie Newmar) ekokammare av glas efter att ha träffat rätt ton och spräckt glaset. Tonen? Fiss ovanför höga c, vilket, om redaktören tolkar det rätt, för män borde ligga på 740 Hz.