Toppidrottare beundras ofta för sina prestationer. Men tävlingen har klara gränser där det är viktigt att den har en början och ett slut. Hur mycket kan – och bör – vi ta med oss av idrottens tänkande till sammanhang utanför idrotten?
Text & foto: Nicklas Hägen
FÖR ATT anstränga sig fysiskt krävs och utvecklas såväl karaktär som vilja, vilket gör idrottens mentala bit uppenbar. Men att ge en bra beskrivning av idrottens psykologiska mekanismer är betydligt svårare. Det finns många nivåer, där tränande, tävlande och olika former av idrott ställer sina egna krav på idrottarna, vars personligheter dessutom ser olika ut.
Mikael Lindfelt är professor i teologi vid Åbo Akademi, specialiserad på idrottens etik och moral. Enligt Lindfelt handlar all topprestation, oberoende av idrott, om en balans mellan vilja, fysik och avslappnad njutning.
– Jag tror Treier har rätt i att alla kan öva upp sin mentala kapacitet. Men i sportvärlden kan man inte träna upp den som en separat del. Den byggs in och tillsammans med det övriga man tränar, säger Mikael Lindfelt.
– Höjdhopp är ett perfekt exempel på att prestationen inte går att utföra om du vill för mycket och inte har din kropp i spänning och avslappning samtidigt. Det här kan övas upp kognitivt genom upprepning av mentala procedurer. Det handlar om att förbereda sig för hur man hanterar situationen så att man inte blir fundersam när det händer, utan då är det samma automatik i din mentala verksamhet som i din fysiska verksamhet.
Vinnarskalle skulle Lindfelt helst beskriva som en viljeyttring och ett ledarskap inom lagidrott.
– Då svenskarna, för ordet har en mycket svensk koppling, talar om vinnarskalle är det lagsporter det gäller. Då tänker man på en människa som inom sitt lag visar uppoffring och total dedikation. Som Mikko Koivu i finsk ishockey, som visar vad som krävs för att lyckas, tänder laget och får det att rikta fokus så det blir något mer än ett gäng individer, säger Lindfelt.
– I individidrotter kan man med en vinnarskalleattityd klara sig bra i boxning eller judo där det gäller att stå upp och inte låta någon stoppa en. Men det är svårt att tillämpa det på bågskytte eller i redskapsgymnastik. Det finns inget som blir bättre där bara genom att vilja.
Men i till exempel gymnastik behöver du väl en mycket stark fysisk disciplin och stark vilja att stå ut med ansträngningen om och om igen?
– Alla idrotter har sin egen dynamik, men gemensamt för dem är att man måste ha en enorm dedikation för vad man gör. Man måste orka träna också när det tar emot, eftersom man har ett högre mål med sitt tränande än hur det känns.
– Men det skulle jag inte kalla vinnarskalle, det kunde kanske kallas en total hängivenhet. Min erfarenhet av att prata med toppidrottare är att man ryggar tillbaka när man hör hur dedikerade de är, för det är inte en mänsklig attityd längre. Det är så hängivet att det inte är klokt.
Men oberoende av hur beslutsam idrottaren är i sitt tränande kommer det väl i tävlingen ändå en mental anspänning som måste behärskas? Krävs inte där en vinnarskalle?
– Jag skulle kalla det för tävlingsinstinkt. Du måste möta situationen, det spelar ingen roll hur bra du varit på träning för det är här det mäts. Hur hanterar du att någon annan vill det du vill? Och att du ska vara bättre? Det är en annan känsla att trivas i den situationen, att älska att tävla och ta fajten i tävlingarna.
Lindfelt tar längdhopperskan Heli Kruger (tidigare Koivula) som exempel. Kruger var en naturtalang i idrott och vann fast hon inte tränade som junior. När gränsen kom emot för hur mycket hon klarade på ren talang lärde hon sig älska att träna. Däremot hade hon svårt att våga vinna.
– Hon var, och är fortfarande, en känslig människa. Hon kunde inte hantera vinnar- och tävlingsinstinkten för hon började tycka synd om de andra, säger Lindfelt.
– Landsvägscyklisten Pia Sundstedt sade om Treiers sätt att jobba att ett moment för tävlingsidrottare var att våga ta platsen för sig själv, inte för nån annan. Ingen tackar dig för att du inte vill vinna, du måste övervinna dig själv att pusha dig själv till att stå där som vinnare. Det handlar om att utveckla tävlingsinstinkten.
En avgränsad verksamhet
Medan tävlingsinstinkt, dedikation och vinnarskalle är villkor för att nå framgång inom idrott kan dessa drag bli sociala odrägligheter i andra sammanhang. Lindfelt nämner Erik Nivas beskrivning av Sami Hyypiä som exempel på en människa som hatar att förlora så mycket att det blir socialt hämmande: det går inte att ha en piltävling på gården med barnen för det tänder till fel.
Ändå beundras toppidrottaren på ett sätt som ibland rentav beskrivits som en fascistoid personbeundran. Den beskrivningen tycker Lindfelt är överdriven.
– Ta Matti Nykänen som exempel. Han var beundrad som backhoppare och idrottsmänniska. Sen blir han privat civilmänniska, han blir porrstjärna, fem äktenskap kraschar, han blir fyllbult och det ena och det andra. Han blir en parodiserande karaktär och behåller en viss berömmelse på den grunden, men det är inte samma beundran längre, säger Lindfelt.
– Så om du är en beundrad idrottare men är en skitstövel privat så följer beundran inte med. Det är den mekanismen där spelet tar slut nån gång. Det betyder att den beundran man riktar mot idrottare är en projicerad beundran, som inte riktar sig mot människan som personlig förebild eller karaktär. Det är en projicerad identifikation som kanske kan tolkas som människans dröm om att själv vinna.
Idrottsterminologi verkar bli allt vanligare också utanför idrotten? Framför allt inom affärsvärlden verkar det finnas coacher och team och lagarbetare och engagemang, och så vidare?
– När man talar om att samhället blivit mera tävlingsinriktat händer något i begreppet ”tävlingsinriktad”. Tävling definieras av att det är en avgränsad verksamhet, med en början och ett slut. Du är höjdhoppare eller fotbollsspelare en stund och senare är du familjefar, kosmetolog eller vad du nu gör. Men när samhället blir tävlingsinriktat handlar det inte om tävling, utan om konkurrens. Då finns det inget utanför tävlingen längre, utan allt är en del av det.
– En idrottare kan träna för att tävla. Men i ett samhälle som är konkurrensinriktat hela tiden finns inget moment där du först tränar och sedan visar upp det. Det finns inte på samma sätt någon domare och kunkurrensen avgörs inte, utan fortgår i det oändliga tills någon blir utslagen. Det betyder att metaforiken inte fungerar.
– På en annan nivå, som jag tror är helt ok, kan man inspireras av idrottens tävling och konkurrens så att man tänker på andra handlingar som att man förbereder sig för att i vissa ögonblick prestera. Jag använder den bilden själv, både i mitt eget jobb och när jag coachar doktorander. Det finns moment där du är i träningskammaren, du gör grovjobbet, studerar och forskar. Sedan kommer det ögonblick där du ska presentera det på seminarier eller disputationer, då kommer det ögonblick då du måste kunna prestera offentligt.
Det sägs ibland att idrott skapar goda människor, något som ofta upprepas av lagförbund och nationella förbund. Medför träning och karaktär godhet?
– Det här är nog mer eller mindre bullshit. Idrotten är precis som andra sammanhang blandad av goda och mindre goda människor. Samtidigt finns det kvar att du formas av det du gör, och på det sättet är det en tredje aspekt av hur idrotten går ut utanför sig själv. Men hurudan människa är du utanför sporten om du är en totalt hängiven idrottare? Betyder det att du är lika hängiven något annat? Och är det bra?
– Jag skulle gärna forska vidare i hur idrottandet spiller över i ditt privata liv. Men jag skulle vilja jämföra med jurister, läkare, präster och lärare, som alla är yrken som för med sig en viss status eller förväntning på dig som person. Är man sitt jobb också på fritiden? I idrottsvärlden är den här frågan hyperintressant. Mogna idrottare förstår att idrotten är en del av livet och inte tvärtom. Men det finns många exempel på idrottsstjärnor som inte kan hantera att tävlandet tar slut, och går ner i träsket när de slutar sin karriär.
– När jag intervjuade Saku Koivu när han var på toppen av sin karriär sa han att han hoppas att han efter karriären hittar något som ens närmelsevis ger den kick ishockeyn ger. Jag tror han lyckats. Mika Myllylä gjorde det inte. Matti Nykänen är ett annat exempel. När du har en toppkarriär på 15 år och du andas idrott, färgar det av sig på det övriga livet. Och det kan också vara destruktivt.