Ryssland hotar att upprepa sina misstag i Afghanistan, skriver Osama al-Aloulou.
De ryska bombplanen är vita och enorma. Vi känner igen deras ljud. De började anfalla för bara några dagar sedan och de bombar alltid samma tid på dygnet. Men du vet, de har ännu inte träffat någon av ISIS positioner. I själva verket bombar ryssarna Assads och ISIS fiender, de bombar den beväpnade oppositionen och civila, förstås.” Det här sade min bror som bor i Syrien när jag pratade med honom senast.
Min brors beskrivning av situationen överraskade mig inte och borde inte överraska någon, för det han säger följer helt konsekvent av det man kan läsa ur Putins politiska uttalanden. Ryssland har alltid varit närvarande i Syrien – och Ryssland har backat upp Assad särskilt starkt sedan det syriska inbördeskriget började. Ryssland har också blockerat alla resolutioner i FN som fördömt Assads brutalitet mot civila.
Men varför är Ryssland i Syrien nu?
Rysslands attacker i Syrien kommer sig av två primära orsaker: för det första för att stöda Assads kamp mot de rebeller som inte är allierade med ISIS, det vill säga den Fria syriska armén, och för det andra för att fylla vakuumet. Vakuumet kommer sig av att ingen arabstat har tagit sig an ledarskapet för regionen, särskilt inte något ledarskap för att få slut på kriget. Att fylla den här sortens vakuum har oftast fallit på den amerikanska regeringen – som å sin sida lett till en rad katastrofer i regionen. Men på grund av att det amerikanska engagemanget i den senaste katastrofen – det vill säga i den syriska krisen – har varit så magert och timitt, har Putin mer eller mindre kunna promenera in på scenen.
Går det verkligen att reducera Rysslands inblandning i den syriska konflikten till enbart dessa två motiv? Det går att argumentera för att det även finns andra ryska intressen i Syrien, till exempel hamnen i Tartus, som är en nyckelresurs för Moskvas närvaro i Medelhavet. I övrigt är Moskvas övergripande strategi oklar. Handlar det om att Moskva vill etablera sin närvaro i regionen, för att markera det både för den internationella och egna publiken: ”Ryssland är här”, ”vi är arvtagarna till det stora Ryska imperiet och Sovjetunionen”? Det är inte omöjligt.
Sedan den arabiska våren har Ryssland öppet motsatt sig alla arabiska uppror där folket krävt grundläggande mänskliga rättigheter och hotat att avsätta autokraterna. Moskvas egen insats i att övervaka de mänskliga rättigheterna inom sina egna gränser är ju uppenbart inte heller positiv. Oberoende av den berättigade kritiken av USA:s och västs ofta katastrofala inblandning i regionen, borde man inte vara naiv vad gäller Moskva. Jag tror själv att Rysslands aktivitet sträcker sig långt utanför Syrien. Ryssland har också varit direkt inblandat i den egyptiska politiken, och gjort ekonomiska och militära avtal med Irak och Saudiarabien.
Putin har under en längre tid insisterat på att Ryssland är en global makt, att Ryssland förtjänar att vara en global makt och att Rysslands väg till ära ligger i kampen med – och i att övervinna – USA. Och när USA drar sig tillbaka etablerar Ryssland följdriktigt sin närvaro. Det är det man kan läsa från Putins politiska uttalanden. Putin ser möjligheter att involvera Ryssland i regionen. Väst må vara indignerat över vad som sker i regionen men väst har inte visat sig villigt att binda den indignationen till positiva välgenomtänkta handlingar. Så länge alla nu aktuella variabler är på plats kommer araberna, syrierna och regionen överlag sannolikt att drabbas av flera katastrofer. Och väst drabbas av att mängden flyktingar ökar.
Kommer Ryssland då att lyckas med sitt företag? Assad och regimen riskerar att störtas. Ryssarna för in styrkor som är direkt involverade i strider för att stöda Assad. Jihadistorganisationer, imamer och shejker har förklarat heligt krig mot regimen och fler ryssar och muslimska frivilliga från hela världen ansluter sig till kriget. Många länder, bland annat USA, Saudiarabien och Gulfstaterna kommer på olika sätt att hjälpa jihadisterna att besegra ryssarna.
Så gick det i Afghanistan 1979. Det ryska äventyret slutade med en reträtt efter tio år av misslyckat krig och 15 000 döda Röda armé-soldater. Misslyckandet var en av orsakerna till Sovjetunionens splittring. Scenen i det syriska kriget 2015 ser inte mycket annorlunda ut jämfört med Afghanistan 1979. Allt håller på att återupprepas. Ryssarna försöker på militär väg rädda Assad, jihadisterna håller på att samla sig för att strida mot ryssarna, medan USA och arabländerna ökar stödet för den syriska oppositionen och kommer indirekt att stöda jihadisterna.
”Jag såg den Fria syriska armén bära ryska soldatkroppar, de dödade dem i strid nära Latakia där ryssarna håller till”, sade min bror då jag ringde honom.
Osama al-Aloulou, magisterstuderande i mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Kolumnen är översatt från engelska av Marcus Prest.