Skärmar begränsar ofta konstupplevelsen till en rent visuell upplevelse. Därför är exkursioner fortfarande av största vikt inom konstvetenskapen, skriver gästkolumnist Mikael Andersson.
KONSTVETENSKAP HAR i vissa avseenden utvecklats parallellt med och kunnat ta tillvara på vår digitala tidsålders snabba (teknik-) utveckling. Med fotografi, video och datorer kan konstverk (måleri, skulptur, arkitektur) i dag enkelt reproduceras och vi kan därmed få se objekt som vi annars aldrig skulle ha kommit i närheten av.
De digitala hjälpmedlen möjliggör också särskilda detaljstudier. Ett visst avsnitt i en målning kan uppförstoras, ett arkitektoniskt element kan granskas utifrån olika vinklar och avstånd. Konstverk kan ställas bredvid varandra på en skärm; likheter och skillnader kan enkelt identifieras, vilket kan ligga till grund för vidare diskussioner och undersökningar.
Men samtidigt som vi på digital väg å ena sidan har kommit närmare konsten så har vi å andra sidan distanserat oss från precis samma konstverk. Konstupplevelsen har förvandlats till en enbart visuell upplevelse, ofta på en skärm av ett eller annat slag. Vi har i stor utsträckning förlorat känslan för och kunskapen om material, teknik och plats. Därför är exkursioner – att se och uppleva konstverk i original och ursprunglig kontext, in situ – fortfarande ett centralt inslag i en konstvetenskaplig utbildning.
Sedan sekelskiftet 2000 har ämnet konstvetenskap vid Åbo Akademi genomfört flera exkursioner. En rundtur i Spanien – Madrid, Toledo, Granada, Sevilla, Córdoba. Rom 2006. Därefter till Berlin, Istanbul och Holland.
Ämnets senaste exkursion, som genomfördes tidigare i år med stöd från Svenska Kulturfonden, gick återigen till Rom. Det är en plats som inte bara har påverkat utvecklingen av det västerländska samhället i stort utan också konst- och arkitekturhistorien på ett sätt som ingen annan stad har gjort. Syftet med exkursionen var att studenterna skulle få se några av konst- och arkitekturhistoriens mästerverk samt utforska samband, likheter och skillnader, mellan olika tidsperioder och strömningar, något som är utmärkande för det begrepp som ofta diskuteras i relation till just Rom: ”palimpsest”. De fick också inblick i en konstvetenskaplig forskartradition genom besök på Finlands Rom-institut – i vackra Villa Lante med en förförisk utsikt över staden – samt Svenska Institutet i Valle Giulia.
Men viktigast av allt var ändå: att vara på platsen. I staden. Miljön. Topografin. Bland människorna. Bilarna. Farten. I The Eyes of the Skin. Architecture and the Senses (2012), en central skrift i samtida arkitekturteori, skriver arkitekten och teoretikern Juhani Pallasmaa om multisensoriska (arkitektur-) upplevelser.
Arkitekturupplevelsen ska inte begränsas till ”a series of isolated retinal pictures”. Den är i själva verket kroppslig och aktiverar seendet, luktsinnet, hörseln, känseln (han menar till och med att man kan smaka på arkitekturen) på samma gång. Så kan även exkursionens funktion förstås. Det är först med kroppen i centrum, på plats i en miljö (stad, trädgård, torg, kyrka, museum…), som helhetsbilden utkristalliseras. Perspektiv, skala, färger, ljusförhållanden, dofter, ljud, rumsliga samband.
I framtiden kommer vi kanske att kunna färdas i helt igenom digitala världar. Men trots det förblir fenomenologiska – sinnliga, kroppsliga – erfarenheter ett bärande inslag i konstvetenskaplig praxis och undervisning. Alltså är exkursioner viktiga. Då som nu.
Mikael Andersson
Skribenten är doktorand i konstvetenskap vid Åbo Akademi.