Tanken om att moraliska beslut eller inställningar måste grunda sig på allmängiltiga principer kan ifrågasättas. Samtidigt finns det betänkliga sätt att tänka kring att en moralisk hållning saknar grunder. Detta aktualiseras i diskussionen om den nuvarande lagstiftningen om sterilisering av transpersoner, en lagstiftning som kritiserats av Amnesty under rubriken människorättsbrott.
Text: Marie Lindman
Ben Zyskowicz från Samlingspartiet framhöll nyligen i en debatt i riksdagen om en förändrad lagstiftning att han motsätter sig avskaffandet av sterilisering av transpersoner. Skälet han angav var att han inte står ut med att också en man kan föda barn. Oras Tynkkynen från De gröna påpekade att Zyskowicz inte ger några grunder för sin inställning. Zyskowicz konstaterade att han inte har några. Enligt en artikel i Verkkouutiset säger Zyskowicz att även om han i andra frågor kan anföra skäl för varför han tänker på ett visst sätt, är tanken om att män kan föda barn så främmande för honom att han saknar logiska grunder för detta.
Kan det problematiska här vara precis just att kontrastera grunder med att sakna grunder? Jag kan bra förstå den gröna riksdagsledamotens fråga: vilka saker skulle berättiga Zyskowicz märkliga inställning till mäns barnfödande? Hur skulle han försvara en sådan inställning? Vilka skäl har han för den? Men Zyskowicz förvränger denna fråga genom att få det att se ut som att antingen har man ytterligare grunder för det man säger, eller så måste det man har sagt godkännas som det är.
Bilden som framträder är att Zyskowicz anser sig själv vara en utomordentligt rationell människa vars påståenden har ”logiska grunder”, men i fallet med män som föder barn tar det stopp. Det går inte för sig. Han tycks göra en retorisk rörelse vars självutnämnda rationalitet får det ”grundlösa” påståendet att se ännu mera oemotsägligt ut.
Visst finns det samtal där jag hittar mig själv i en position där jag inte längre kan belysa varför jag har en viss inställning. Men det här handlar knappast om ett slags undantagssatser som står i kontrast till att vi annars alltid har rationella argument för allt.
Man kunde säga: att nå det här stadiet i en diskussion kan ha olika roller. Det kan handla om att jag inte vet hur jag ska relatera till dig, men det kan också, som jag anser att sker i fallet Zyskowicz, vara en situation där jag vill få det jag säger att framstå som beyond argument.
Själv har jag ytterst svårt att ta påståendet att män inte ska kunna föda barn som något annat än ett närmast panikartat försvar för tanken att det finns två kön och att dessa måste vara klart och diametralt skilda från varandra. När Zyskowicz i diskussionen säger sig sakna grunder får detta rollen av: här tar samtalet slut, utöver detta finns det ingenting att diskutera, så här tycker han, helt enkelt. (I diskussionen om en jämställd äktenskap görs ofta ett liknande drag när det påstås av äktenskap helt enkelt är en sak för man och kvinna.)
Det som är slående är framför allt att beskrivningen av sterilisering av transpersoner som ett människorättsbrott bemöts med ett ”det här ter sig främmande för mig”. Att säga att det är ett människorättsbrott är att peka på den moraliska vikt det har att avskaffa den här lagstiftningen. Att retoriskt framhålla påståendet att män inte kan eller ska föda barn har ingen tyngd alls i det här sammanhanget. Att människor steriliseras för att vissa är ”främmande” för en idé är huvudlöst.
Mari Lindman är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi.