Vi har nu en kraftigt borgerlig regering som mer eller mindre reservationslöst skriver under det i grunden ideologiska påståendet att skattehöjningar alltid är skadliga för den ekonomiska aktiviteten, medan skattesänkningar på motsvarande sätt ”betalar sig tillbaka” i form av ökad ekonomisk aktivitet. Den här uppfattningen har visat sig vara överraskande seglivad trots att de empiriska bevisen pekar i motsatt riktning, säger Christer K Lindholm.
Den offentliga ekonomin fungerar inte som en privatekonomi – men det är ändå en bild man använder för att motivera nedskärningar i det offentliga. Christer K. Lindholm varnar för att låta oss fångas i den skenbara alternativlösheten som kan att innebära en nedmontering av välfärdsstaten.
Text och foto: Marcus Prest
Statsskulden är ett omtalat ämne. Statsskulden är att en stat skuldsätter sig med att sälja statsobligationer som köps av till exempel banker, försäkringsbolag, fonder och så vidare. Statsobligationer är trygga investeringar eftersom stater definitionsmässigt inte kan gå i konkurs – de ger en stadig avkastning men jämfört med högriskplaceringar är avkastningen låg.
– Rent tekniskt sett kan stater inte gå i konkurs, men överskuldsatta stater kan bli tvungna att skriva ner sin statsskuld vilket medför förluster för långivarna, säger Christer K. Lindholm, doktor i nationalekonomi från Åbo Akademi.
De här skuldnedskrivningarna, som alltså innebär att en del av ett lands statsskuld aldrig kommer att betalas tillbaka, kan göras antingen i samråd med långivarna, som i Grekland nyligen, eller ensidigt av det skuldsatta landet som i Argentina i början av millenniet.
– Det man har väldigt mycket fokus på vad gäller statsskulden hos oss är att Finlands skuldsättning spränger den för euroländerna fastslagna gränsen på 60 procent av BNP. Men den gränsen är helt artificiell. EU ländernas skuldsättning ligger i genomsnitt på 90 procent av BNP, det vill säga 60 procent är ingen stor skuldsättning i förhållande till andra EU–länder.
– Men det som är oroväckande hos oss är takten i vilken skuldsättningen ökat.
Innan den globala finanskrisen 2008 låg den finländska skuldsättningsnivån på 34 procent av BNP – på sju år har den alltså nästan fördubblats. Det här beror i hög grad på den kraftiga nedgången i Finlands BNP år 2009 – den största i Finlands historia sedan år 1919 – som den finländska ekonomin ännu inte har återhämtat sig från. Som en följd av det här har Finland också en förhållandevis hög arbetslöshet, som belastar statsfinanserna med ungefär fyra miljarder euro per år. De senaste årens negativa tillväxt har dessutom medfört lägre skatteintäkter, som i sin tur betyder ett större behov av att låna pengar – vilket inte osökt leder till slutsatsen att man måste skära ner på utgifterna.
– Så resonerar många. Det är populärt att jämföra den offentliga ekonomin med en individs eller en familjs privatekonomi, men det finns två viktiga skillnader. Den första är att staten alltid kan öka sina inkomster med att höja skatterna, det kan inte en privatperson. Den andra är att när en privatperson skär ner i sina utgifter berör det bara personen själv. När staten skär ner drabbar det, eftersom staten är en så betydande aktör i samhällsekonomin, den totala efterfrågan på varor och tjänster och därmed den ekonomiska tillväxten. I den mån nedskärningarna innebär uppsägningar av offentligt anställda bidrar de dessutom till att öka arbetslösheten ytterligare.
Stora nedskärningar leder alltså lätt till en ond cirkel, där en svagare totalefterfrågan leder till lägre tillväxt och högre arbetslöshet – vilket i sin tur innebär lägre skatteintäkter och ökade kostnader för arbetslösheten.
– Det kan låta kontraintuitivt, men alltför hårda nedskärningar i de offentliga utgifterna kan faktiskt, via de negativa effekterna på samhällsekonomin, leda till att statsskulden ökar i stället för att minska. Det här är precis vad som har hänt i euroområdets krisländer som en följd av de brutala sparåtgärder de tvingats acceptera som villkor för de ekonomiska stödpaketen.
Då inställer sig frågan om vad man kan göra istället. Lindholm säger att det finns ett reellt behov att stävja skuldsättningen, men att det borde göras genom en kombination av skattehöjningar, måttliga nedskärningar och strukturella reformer. Nu har regeringen emellertid redan från början förbundit sig till att inte höja bruttoskattegraden (det totala skatteuttaget i förhållande till BNP), vilket innebär att förändringarna i beskattningen blir ett nollsummespel där vissa skatter höjs medan andra sänks. De strukturella reformer regeringen planerar är i sig positiva, men eftersom de även i bästa fall ger inbesparingar först på längre sikt kommer tyngdpunkten på kort sikt att ligga på nedskärningar som drabbar de sämst lottade i samhället orimligt hårt.
– Det här är tvivelaktigt inte bara ur rättvisesynvinkel, utan också på rent ekonomiska grunder. Eftersom höginkomsttagare i regel konsumerar en mindre andel av sin inkomst än medel- och låginkomsttagare skulle skattehöjningar i de högsta inkomstklasserna inte slå lika hårt mot totalefterfrågan i samhällsekonomin som de nedskärningar som drabbar de allra fattigaste.
Att man inte beskattar höginkomsttagare beror enligt Lindholm på ideologiska orsaker.
– Vi har nu en kraftigt borgerlig regering som mer eller mindre reservationslöst skriver under det i grunden ideologiska påståendet att skattehöjningar alltid är skadliga för den ekonomiska aktiviteten, medan skattesänkningar på motsvarande sätt ”betalar sig tillbaka” i form av ökad ekonomisk aktivitet. Den här uppfattningen har visat sig vara överraskande seglivad trots att de empiriska bevisen pekar i motsatt riktning: att högre skatter, trots de negativa ekonomiska effekterna, i regel ger mer pengar i statens kassakista, och att skattesänkningar för sin del aldrig betalar sig tillbaka helt och hållet.
Ett annat argument mot skattehöjningar för höginkomsttagare är den globala skattekonkurrensen, som innebär att förmögna privatpersoner kan flytta sina tillgångar till länder med en lindrigare beskattning. Även om den globala skattekonkurrensen är en realitet som inte kan förbises utesluter den enligt Lindholm ändå inte vissa skattehöjningar i de högsta inkomstklasserna.
– Under den förra regeringen skärptes såväl kapitalinkomstskatten som arvsskatten något, och även om vi haft ett fåtal uppmärksammade fall där förmögna finländare valt att flytta utomlands av skatteskäl har vi inte sett någon mer omfattande kapitalflykt som följd av de här skattehöjningarna.
I det här avseendet kan man enligt Lindholm säga att den nya regeringens program följer samma riktlinjer som den så kallade Trojkans (Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) hårda strukturanpassningsprogram för euroområdets krisländer. I Grekland har Trojkan, för att ta ett exempel, inte visat något som helst intresse för att åtgärda det utbredda skattefusk som är en av de viktigaste enskilda orsakerna till den grekiska statens ekonomiska trångmål. Däremot har Trojkan krävt drastiska nedskärningar i hälsovårdsbudgeten – med katastrofala följder för befolkningens hälsa.
– Förutom att den av Trojkan påtvingade åtstramningspolitiken har varit moraliskt förkastlig har den också varit ekonomiskt kontraproduktiv. Som en följd av åtstramningen och dess negativa effekter på ekonomin har samtliga krisländer idag en högre statsskuld i förhållande till BNP än vad de hade före krisen. Därför är det inte särskilt överraskande att krishanteringspolitiken har kritiserats hårt av bland andra den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Till och med Internationella valutafonden, som tidigare var känd för sina stentuffa strukturanpassningsprogram, har medgett att man gått alltför hårt fram i synnerhet i Grekland.
Men enligt kommissionen och Europeiska centralbanken är hanteringen av eurokrisen således en framgångshistoria från början till slut.
Vad driver EU-kommissionens drastiska politik?
Christer K. Lindholm säger att EU-kommissionens drastiska – och ofta direkt destruktiva – ekonomiska politik drivs av en marknadsfundamentalistisk ideologi som iklätts den ekonomiska vetenskapens täckmantel.
– Den hårdhänta hanteringen av eurokrisen har, för att ta ett exempel, motiverats med att den är nödvändig för att återställa investerarnas förtroende för krisländernas ekonomier. När förtroendet väl är återställt och de privata investeringarna kommit igång kommer de sedan, enligt det här resonemanget, att generera ekonomisk tillväxt och nya jobb. Men ärligt talat, hur kan någon på fullt allvar tro att det kaos och den misär Trojkan åstadkommit, med tilltagande politisk extremism och politiskt våld som följd, skulle kunna inge förtroende hos investerarna?
– Vad det egentligen handlar om är en målmedveten strävan att utvidga den privata sektorn på det offentligas bekostnad, till exempel genom de tvångsprivatiseringar Trojkan drivit igenom i euroområdets krisländer. Eftersom den här typen av åtgärder sällan är populära – det handlar trots allt om en överföring av samhällets gemensamma resurser till privata, vinstmaximerande aktörer – är det lättare att genomföra dem under djupa ekonomiska kriser då det tillfälligt är möjligt att sätta de normala demokratiska beslutsprocesserna ur spel.
Lindholm konstaterar att den offentliga sektorn i dag har ungefär samma funktion som kolonierna under den industriella revolutionen på 1800-talet: att erbjuda nya tillväxt- och investeringsmöjligheter för de privata företagen för att på så sätt hålla igång den ständiga expansion som är en förutsättning för den kapitalistiska ekonomin. Och precis som under kolonialtiden har de som berörs allra mest av de ekonomiska besluten inte särskilt mycket att säga till om dem. Det här gäller inte bara de enskilda individerna, utan i allt högre grad även nationalstaternas folkvalda politiska beslutsfattare.
– Även om det fortfarande krävs en större kris för att demokratin skall sättas ur spel helt och hållet är det ett faktum, att det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken överlag har försvagats under de senaste 30–35 åren.
Varför har politikerna gått med på ett system som så betydligt skär ner deras makt?
– Innan marknaden började tränga undan demokratin i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fanns det på de flesta håll i västvärlden en övertro på statens förmåga att upprätthålla en permanent hög sysselsättning. Även om den aktiva sysselsättningspolitiken under en lång tid gav goda resultat ledde den också till mindre lyckade åtgärder, som massiva statssubventioner till kroniskt olönsamma företag för att undvika uppsägningar.
Den här ekonomiska politiken byggde också på antagandet att det inom den ekonomiska politiken går att välja mellan antingen hög arbetslöshet eller hög inflation, och eftersom sysselsättningen gavs högsta prioritet accepterade de flesta länder en förhållandevis hög inflation. Men så drabbades världsekonomin av den första oljekrisen 1973–74, och då började plötsligt både inflationen och arbetslösheten öka på samma gång. Det här borde inte ha varit möjligt enligt den dåvarande ekonomisk-politiska doktrinen, och därför kunde den inte heller erbjuda några lösningar på problemet. Det fanns alltså ett reellt behov av nya lösningar, och i och med att den tidigare övertron på staten nu hade kommit på skam verkade det helt logiskt att i stället ge marknaden en chans.
– Men marknadsfundamentalisterna hade ända från början en agenda som gick långt utöver att åtgärda de akuta ekonomiska problem som den tidigare ekonomiska politiken inte hade kunnat hantera. Deras målsättning var att minska såväl den offentliga sektorns storlek som dess inflytande över ekonomin, och att i motsvarande grad ge den fria marknaden ökat spelrum. Det viktigaste verktyget för att uppnå den här målsättningen har varit globaliseringen, som kringskurit enskilda länders politiska rörelseutrymme i så hög grad att det ofta verkar som om det överhuvudtaget inte fanns några alternativ inom den ekonomiska politiken.
Hur har vi hamnat i alternativlösheten?
Trots att det finns starkt globaliseringskritiska partier och enskilda politiker verkar den allmänna uppfattningen vara att globaliseringen i sig är något oundvikligt, som på sin höjd kan finjusteras en smula. Den politiska vänstern motsätter sig till exempel vissa enskilda aspekter av globaliseringen, som TTIP-avtalet, men ifrågasätter inte – med undantag för några få enskilda individer – systemet som helhet. På senare tid är det bara vissa högernationalistiska populistpartier, som franska Front National, som öppet tagit avstånd från globaliseringen som sådan.
– Därmed inte sagt att de ”lösningar” de här partierna erbjuder skulle vara eftersträvansvärda – deras globaliseringskritik återspeglar ju extremnationalismens fientliga inställning till allting ”främmande” som kan tänkas besudla den ”rena nationalstaten” – men de har lyckats formulera sin globaliseringskritik på ett sätt som uppenbarligen appellerar till många av de traditionella arbetarpartiernas anhängare.
I Frankrike är det kommunistpartiet PCF som läckt mest väljare till Front National – vilket man kan tycka att är häpnadsväckande om man inte beaktar att det handlar om den ekonomiska politiken. Många nationalistiska partier har nämligen satt fingret på en viktig poäng: om vi ska ha en globalisering i nuvarande form betyder det att nationella välfärdsprojekt ligger mycket illa till. Det ger vid en första anblick två alternativ: att isolera sig inom nationalstatens gränser, eller att skapa en annorlunda globalisering som inte, vilket hittills har varit fallet, går helt och hållet på näringslivets villkor.
– Om vi fortsätter i nuvarande spår kommer det som vi kallar ett välfärdssamhälle gradvis att rustas ner. Men lyckligtvis inskränker sig våra valmöjligheter inte till att antingen fortsätta som tidigare eller isolera oss inom nationalstatens snäva gränser.
Island och tigerekonomierna
Island valde en annan väg än alla andra länder efter krisen 2008. Man lät bankerna ta smällarna för de risker de tagit (istället för att nationalisera förlusterna) och dömde till och med bankirer till fängelsestraff.
– Det är intressant hur lite uppmärksamhet Island har fått. Ser vi på medier som står näringslivet nära så är det antingen knäpptyst om Island, eller så uttalar man sig odelat negativt.
– Ser man på hur de hanterade den globala börskraschen så har de med vilka som helst mått mätt klarat sig bättre än EU-länderna i gemen. Men de gjorde ju något oförlåtligt: de lät bankerna ta smällen för kraschen bankerna själva ställt till med.
Ett annat exempel är de sydostasiatiska länder som under mitten och slutet av 1990-talet kallades ”tigerekonomier”. När kraschen kom för Malaysia begränsade staten utförseln av kapital från landet. Då sade IMF att det var det värsta de kunde göra i den situationen. År 2001 sade IMF att det var en väldigt dålig åtgärd, 2006 sade de att åtgärden knappast ställde till med någon större skada men att den heller inte var till någon nytta. År 2012 medgav IMF slutligen att det i själva verket var en bra lösning som gjorde att Malaysia klarade krisen bättre än de andra tigerekonomierna.
– Det har visat sig vara väldigt svårt för de stora institutionerna att medge att deras åtgärdsprogram visat sig vara felaktiga. Island kommer så småningom att få upprättelse för den väg de valt. Frågan är hur länge det kommer att ta och var vi är då. Men att även små länder kan välja att gå sin egen väg – och dessutom med framgång – inger definitivt hopp för alla oss som inte är så där odelat förtjusta i den globalisering vi har i dag.
Christer K. Lindholm
Efter magisterexamen i nationalekonomi vid Åbo Akademi vistades Christer K. Lindholm ett år i Reading som masters-student. Därefter tillbringade han ett år som assistent vid Åbo Akademi varpå han flyttade till Bryssel där han först jobbade som gästforskare vid det katolska universitetet i Leuven (KUL). Sedan blev han anställd av finansjätten JP Morgan. För JP Morgan jobbade han som analytiker under mitten av 90-talet.
Efter Bryssel jobbade han ett halvår på Hanken i Helsingfors varefter han återvände till Åbo Akademi för att doktorera. Sedan dess har han jobbat som lärare och forskare vid Åbo Akademi, samtidigt som han gjort sig känd som föreläsare och kolumnist.
Christer K Lindholms bok Fem myter om ekonomi finns att ladda ner gratis på:
http://www.fbf.fi/filosoficafe.html