Åbo Akademis hundraårshistorik ges ut till jubileumsåret 2018 och består av tre delar. En del är en traditionell historik, en syntesdel som skrivs av Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi. De två andra delarna är antologier. Den del som handlar om idé- och lärdomshistoria redigeras av forskare Laura Hollsten, medan den del som behandlar Åbo Akademi och samhället redigeras av forskare Anders Ahlbäck (se MfÅA 8/2015) och docent Henry Nygård. Samtliga är anknutna till ämnet historia vid Åbo Akademi.
Text och foto: Nicklas Hägen
Åbo Akademis hundraårshistorik kommer att behandla Åbo Akademi både på bredden och med vissa djupdykningar, utifrån de frågor som historikerna intresserar sig för idag.
– Ursprungligen tänkte vi lägga större vikt vid den senare tiden, eftersom de tidigare perioderna redan behandlats i tidigare historiker. Men vi märkte snabbt att förkrigsperioden är intressant både att skriva om och läsa om. Samtidigt är perioden en viktig del av Åbo Akademis historia. Det finns ett visst skimmer över den, säger Laura Hollsten.
En del av arbetet med hundraårshistoriken är enligt Nils Erik Villstrand att se på det som inte finns idag.
– Som historiker ska vi skruva ner teleologin, det behövde inte alls bli så här. Där ska vi kunna finnas och säga att det hela tiden funnits alternativ och aktörskap. Vi ska inte förneka att det gjorts en mängd bra saker och byggts upp något värdefullt, men samtidigt ska vi stå för det kritiska perspektivet, säger Villstrand.
– Varför saknas till exempel vissa ämnen man kan tycka att självklart borde finnas? Om man ser Åbo Akademi som en institution som ska vara med och bära upp svenskheten i Finland, varför har vi ingen lärostol i arkeologi? Det är ett klassiskt ämne i buketten av nationella vetenskaper. Eller på fakultetsnivå, varför har vi ingen medicinsk fakultet? Det kunde man tycka hade varit ganska bra, i synnerhet om man är österbottning och räknar med att i något skede av livet bli sjuk. Åbo Akademi har också ett inslag av jurister, men inte någon klassisk juristutbildning.
Villstrand säger att den allmänna delen är något av ”god lokalhistoria, som måste säga något om allt”. Det innebär att denna del på många punkter blir ytlig, och bara tar fasta på de större sambanden där det behövs.
Antologierna blir sedan djupdykningar på smala områden. För att kunna fokusera behövde man enligt Laura Hollsten göra urval, vilket betyder att det finns ämnen och fakulteter som inte alls behandlas i antologierna.
Det smala urvalet kompenseras i viss mån av antologiskribenternas breda bakgrund. Historikens arbetsgrupper utgörs av forskare och professorer inom historia, folkloristik, litteraturvetenskap, filosofi, sociolog, informationsteknologi och kemiteknik.
– Vi kommer att göra olika fallstudier och fråga oss hur ny kunskap uppstår vid ett universitet: vad är det som bidrar? Vi behandlar till exempel Edward Westermarck och hans nätverk, och undersöker hur relativitetsteorin togs emot. Då pratar vi om vissa enskilda personer. Det blir ingen stor berättelse, säger Hollsten.
Så hur togs relativitetsteorin emot vid Åbo Akademi?
– Man kan väl säga att Åbo Akademi åtminstone inte hörde till avantgardet. Men för en professor som ensam axlar ansvaret för en liten institution kan det vara klokt att inte genast förklara sig som anhängare av något som kunde visa sig vara passerande modeflugor, säger Hollsten.
– För vår del gäller det att försöka beskriva hur de här strömningarna kommer till Åbo Akademi – är det via vissa nätverk, till exempel kontakterna till Norden och Sverige som vi är så måna om att betona? De faktorer som bidragit till uppkomsten av ny kunskap är dels nätverk, dels hur epistemologiska brytningar eller paradigmskiften som till exempel socialkonstruktivism eller nya naturvetenskapliga teorier uppmärksammats.
En faktor är också nya kombinationer, att discipliner kombineras på nya sätt vilket resulterat i ämnen som biokemi eller att nya discipliner uppstår, till exempel pedagogik.
Går det, även om ni gräver smalt, att identifiera ett visst sätt att verka vid akademin? Något som tyder på ett bredare mönster?
– En styrande faktor är litenheten. Det har handlat om små ämnen. Att det varit ett litet universitet har inneburit att professorerna varit väldigt tongivande för sina ämnen och bestämt forskningsprofilen mycket kraftigt, säger Hollsten.
– En annan faktor är det svenska. Vi har att göra med ett minoritetsuniversitet, vilket har inneburit att orienteringen kring Norden och Sverige varit central, inte minst i rekryteringen av personal. Teologiska fakulteten har attraherat personal från Sverige i den mån att man kunde tala om en svensk diaspora. Inslaget av svensk personal har varit väldigt stort.
Internationaliteten i fokus
En fråga som historikforskarna ägnar speciell uppmärksamhet är hur de internationella nätverken sett ut genom åren. Enligt Villstrand har det att göra med dagens akademikers försök att vara goda européer.
– Medan man tidigare tog för givet att man umgicks med de man tyckte var intressanta, talar vi idag om det som ”internationalisering”, säger Villstrand.
Vad har orsakat den förändringen? Tas nationalismen idag som given utgångspunkt, som något man bryter mot när man är internationell?
Internationalismen är väl inget nytt?
– Inte alls. Det är väl bara det att man benämner och uppmärksammar fenomenet, det är där det skiljer sig, säger Villstrand.
– Transnationalism är ett buzzword inom dagens historieforskning och vetenskapshistoria, precis som globalisering var för några år sedan. Men universitetet har en nationell uppgift och nationalitetsforskning har hela tiden varit mycket viktig. Samtidigt som man idag tenderar att dekonstruera nationen, har det hela tiden varit en självklarhet att universitetet har en nationell uppgift. Idag är den kanske främst ekonomisk, men också identitetsbärande, säger Hollsten.
Åbo Akademi var under den tidiga eran mycket internationellt. För att slå vakt om det svenska i Finland riktade akademin sig mot Norden, något som ännu idag tydligt framkommer i vissa humanistiska ämnen som ”nordisk historia” och ”nordisk folkloristik”.
– Jag tror att också naturvetarna vid Åbo Akademi har haft mera kontakt med sina svenska kolleger än vad som varit fallet vid de övriga finländska universiteten. Det är svårt att mäta och jämföra sådant, men när man tittar på de enskilda Åbo Akademi-professorernas brevväxling är den väldigt internationell, säger Hollsten.
– Före andra världskriget riktar den sig, förutom mot Sverige, väldigt mycket mot Tyskland och det kontinentala Europa. Efter kriget riktar den sig allt mera mot USA. Det här gäller visserligen hela den akademiska världen, men man kan se att Åbo Akademi i ett tidigt skede var mycket internationellt – kanske mera internationellt än senare.
Vad betyder det att Åbo Akademi fyller 100 år?
– Det är bra med jubileer att man stannar upp och funderar på hur det blev så här, vad vi har och hur vi ska gå vidare. Det behöver varje organisation, säger Villstrand.
– Och inte en enda universitetshistorik har skrivits utan ett jubileum. Det förekommer inte, säger Hollsten.
Vilken funktion kommer historiken att ha när den är färdig?
– Jag hoppas antologierna är vetenskapligt av hög nivå och samtidigt läsvärda, att de baserar sig på högklassig forskning och kan skrivas om till en internationell publikation i en universitets- eller vetenskapshistorisk journal. På det sättet kunde den bidra till att stärka den vetenskapshistoriska forskningsmiljön vid Åbo Akademi, säger Hollsten.
– Vi har lyckats skapa ett nytt intresse för universitetshistoria, där vi haft möjlighet att gå på konferenser. Det har minglat av sig och stärkt både vårt eget ämne och andra ämnen.