Jag läser någonstans att våra förfäder, speciellt från de högre klasserna, skulle tyckt mycket illa om bohemer som sjavar runt i sina bostäder rufsiga och orakade. Det där citatet har en viss tänkvärd aspekt, bortom dess rötter i de övre klassernas förfinade seder.
Text: Mari Lindman, doktorand i filosofi
Att jobba hemma (som jag ibland gör) är en utmaning. Att komma igång med dagen och skrivandet ofta en pärs. För egen del består skillnaden mellan en god skrivdag hemma och en dålig vanligen i att i det tidigare fallet får dagen en tydlig början: ordentliga kläder på, morgonmål, kaffe, fram med materialet. Det jag funderar på är dagar som mer eller mindre slarvas bort, och hur det inte alls behöver förstås som något slags bristande effektivitet, utan problemet, det yttersta, är ju att det ibland känns som om det är själva livsdagen som slarvas bort. Skrivandet tar aldrig fart, internet lockar. Hemmets hushållssysslor får plötsligt en extra lyster, men bara som en sorts distraktion från allt annat, det där dokumentet i rutan som ännu inte tagit form.
Men hur mycket jag än kan längta efter en normal arbetsdag där jag jobbar flitigt i åtta timmar är det nästan aldrig så jag upplevt skrivandet, läsandet eller tänkandet. När det pratas genomströmning är det ett perspektiv som inte alls ryms med, och det är det existentiellt svåra med intellektuellt arbete. Visst är det helt sant, som det ofta heter, att effektivitetsmåttstockar är förfelade och att det intellektuella arbetet måste få ta sin tid. Vad jag själv slås av är att det inte alls tycks finnas någon given form av ”låt det ta tid” eller ”det intellektuella arbetet har sin egen rytm”. Den här svårigheten handlar, tror jag, i någon bemärkelse om frihet, en frihet som kan vara skrämmande.
Att skriva avhandling är ett långtsiktigt, självständigt arbete där du själv ansvarar för att arbetet framskrider. Framför allt är det ett ganska ensamt arbete. Problematiska akademiska strukturer kan i vissa fall öka en del av denna ensamhet, medan en bra omgivning minskar den. Men faktum kvarstår (även om upplevelsen kan skilja sig åt): processen är lång. För egen del skulle jag säga att det som gör arbetet så vindlande är att forskningsfrågan ändras med tiden, ens perspektiv på saker mognar, eller man börjar tvivla på utgångspunkten. Det är vanligen inte en process som framskrider genom att inspirationen med jämna mellanrum oförklarligt och plötsligt slår till så att bitarna faller på plats. Nötande, filande, omstrukturerande och olika obehagliga ingrepp på texten hör till vardagen. För mig är avhandlingsskrivandets stora, ibland enorma, utmaning att sätta mig på stolen och skriva också de dagar då det verkligen tar emot, då tankarna irrar omkring och hela projektet rinner ner i en anda av hopplöshet och pessimism. Ibland lyckas det, ibland inte. För mig är det svårt att föreställa mig det självständiga intellektuella utan de där dagarna av vånda: att frustrerat mecka med en text som slingrar sig åt alla håll och att plötsligt stanna upp, fråga sig: Vad vill jag egentligen säga? Varför är det här viktigt? Vilket är mitt ärende?
Den här sortens motstånd i det akademiska skrivandet ska inte romantiseras och det gäller att inte dra några allmänna eller förhastade slutsatser om hur akademiska arbete ”är”. Det viktigaste är de personliga erfarenheterna och att människor lyssnar på sådana erfarenheter. I tidningen Guardian har ett flertal artiklar nyligen behandlat depression och nedstämdhet hos akademiker, och hur sådan nedstämdhet i värsta fall riskerar att ses som en ”naturlig” del av jobbet, som akademikers beskärda del av kreativ ångest – en inställning som kan leda till att människor behöver hjälp inte får det. Det som visas bra i de här artiklarna är att det finns ett problem som det är bra att diskutera öppet och det är viktigt att det finns strukturer att ta itu med problemet.
För många akademiker är problemet att de har allt för mycket arbetsuppgifter och åtaganden. Sådant är destruktivt. För andra är ett problem press av en sort som kanske är svårare att artbestämma. Här handlar det både om yttre saker men också ens kamp med skrivandet. Det handlar om ett förhållningssätt till forskandet som verksamhet där skumma ideal kan anmäla sig (som den gnagande oron att man inte publicerar tillräckligt många artiklar). Som akademiker i en bransch fullständigt förhäxad av standarder kan det vara svårt att förhålla sig klart till vilket slags krav och ideal forskning står i relation till – här uppstår ett myller av frågor om forskningens samtida omgivning och vad för slags aktivitet forskningen egentligen, i bästa fall, är.
Det jag försöker sätta fingret på här är hur knepigt det kan vara att i ett enskilt fall göra skillnad mellan å ena sidan destruktiva former av press och stress som på olika sätt kan och bör åtgärdas genom olika akademiska stödstrukturer men också det slags svårbestämbara process som akademiskt skrivande ofta kan vara där kampen med texten också på ett flertal olika sätt är, för att citera Wittgenstein, ett arbete på en själv. Var går gränsen mellan ”vanlig” textrelaterad ångest och sådana bekymmer som snarare börjar ta sig formen av psykisk ohälsa och depression? Utmaningen här består framför allt i att peka ut destruktiva former av press och osäkerhet som kan påverka arbetet (det kan till exempel gälla en osäker ekonomisk situation).
Själv tycker jag det har varit enormt viktigt att diskutera de här sidorna av akademiskt arbete med andra som har erfarenhet av samma sak: stiltje i skrivandet, grumliga idéer, oklara framtidsutsikter. De här samtalen gör det ofta mycket lättare att se klarare på och hantera den konstiga verksamhet som akademiskt arbete är, och gör det lättare att se vad som kanske är ofrånkomliga mödor och vad som är strukturer som måste förändras.