Jan Antfolk

De tyska klinikerna för behandling av pedofiler tvingas hålla hemlig adress. Likadant skulle det vara om psykologerna vid Åbo Akademi lyckas öppna en klinik i Helsingfors – risken för att någon skulle våldföra sig på eller förfölja pedofilerna är för stor.

Text & foto: Nicklas Hägen

Jan Antfolk, doktorand i psykologi vid Åbo Akademi, konstaterar att den vanliga reaktionen när man pratar om pedofiler är indignation. Han misstänker att det är detta som ligger bakom bristen på ekonomiskt stöd för en klinik.

– Folk vill ogärna hjälpa pedofiler, i stället verkar man ha en bestraffningsmentalitet. Problemet är att bestraffning förutsätter att ett brott redan begåtts, i det här fallet alltså sexuella övergrepp mot barn. En ovilja mot att förebygga pedofili betyder de facto att man låter barn utsättas för övergrepp, säger Antfolk.
– Om vi vill minska att barn utsätts för övergrepp är kliniker för behandling ett sätt att göra det som inte har dåliga konsekvenser. Man kan minska på lidandet för pedofilerna för det är knappast någon som önskar sig ett sådant sexuellt intresse.

Hur kan man förstå hur det är att leva som pedofil i Finland i dag?

– Det är ett uppenbart problem på individnivå. De som tycker att det är en bra sak att de är pedofiler är få. För de allra flesta är det egodystont, det vill säga att det är en del av personligheten som man ogärna vill ha. Det är ett lidande i sig, säger Antfolk.

– Att förändra sitt sexuella intresse är väldigt svårt. Normen var länge tydligt mot homosexualitet utan att det för den skull ändrade på något. Man pratade inte om det och det är säkert så nu också. Pedofiler vågar knappast berätta om sitt begär ens för sina närmaste eller för psykologer. En klinik för pedofiler kunde sänka på tröskeln att söka hjälp.

Prat om att hänga ut pedofiler i sociala medier och kraven på skärpt bestraffning kan i värsta fall förvärra beteendet. Enligt Katarina Alanko, forskardoktor i psykologi vid Åbo Akademi, kan det kan förvärra den ångest och depression många pedofiler lider av.

– Att surfa barnpornografi kan för dem ha en tillfällig ångestdämpande funktion, säger Alanko.
– Visst kan man tänka sig en hårdare bestraffning men frågan är om det har någon effekt. De pedofiler som lever ut sina begär gör det trots en medvetenhet om det sociala stigma som omger deras sexualitet. Då kanske inte straffet betyder så mycket. Samtidigt måste vi komma ihåg att det finns olika typer av pedofiler. Vissa, om än få, kan ha psykopatiska personlighetsdrag och vara starkt anti-sociala. De kan vara bra på att dölja sitt beteende och lider inte själva av det.

Vad pedofili beror på är, precis som med all annan sexualitet, svårt att slå fast. Forskningen visar att sexuella parafilier går i familjen och pedofili mer än de flesta andra.
– Sannolikheten för att bli pedofil är något större om någon i släkten är det. Pedofili är sannolikt en blandning av biologiska orsaker och uppväxt. Man har kunnat studera funktionella skillnader i hjärnan på pedofiler, men det är oklart om de är orsakade av eller orsak till pedofilin. Stora hjärnskakningar under uppväxten verkar också hänga ihop med pedofili, säger Alanko.

Ser man straffet som en upprättelse för de barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp blir det komplicerat. Det finns nämligen en klar koppling mellan att ha varit utsatt för sexuella övergrepp som barn och egna pedofiliska intressen.
– Kopplingen är inte entydig. Alla pedofiler har inte varit utsatta för sexuella övergrepp och alla som varit utsatta för övergrepp blir inte pedofiler. Men det finns en koppling.

Den som blir utsatt för sexuella övergrepp som barn riskerar att senare i livet dras med en lång räcka problem, till exempel i form av depressioner, sexuella problem och svårigheter i tilliten till andra människor. Riskerna är väldokumenterade och klart förhöjda men Jan Antfolk vill påminna om att alla som blivit utsatta för sexuella övergrepp inte går samma öde till mötes.

– Magnituden av risken är den samma som för fysisk misshandel. Riskerna är med andra ord markanta och klart förhöjda, men inget säger att det kommer att uppstå problem, säger Antfolk.
– Det finns en risk för att en problematiserande kultur kring offret kan vara medialiserande. Det är viktigt att omgivningen förstår att offret kan må rätt bra trots att han eller hon blivit utsatt för något allvarligt.

Olika övergrepp ser olika ut. Hur offret påverkas kan ha med många olika faktorer att göra.
– Jag blev överraskad av att åldern när man blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp inte påverkar traumatiseringsgraden. Däremot ökar risken för problem senare i livet om fysiskt våld är inkopplat eller om det är fråga om flera än ett övergrepp. Ju närmare relation som finns mellan offer och förövare, desto starkare konsekvenser har det. Dessutom finns det en effekt av penetration, ju mera fysiskt kränkande övergreppet är desto större risker för problem.

 

Incest som bristande släktskap

Jan Antfolk ska snart disputera i psykologi vid Åbo Akademi. I sin avhandling har han koncentrerat sig på incest, det vill säga sexuella övergrepp eller relationer inom familjen. I och med att dessa ofta innehåller ett genetiskt släktskap mellan parterna, skiljer de sig biologiskt från de fall där ett sådant saknas.

Text: Nicklas Hägen

Barn som föds av föräldrar som är nära släkt med varandra bär en drastiskt förhöjd risk för allvarliga sjukdomar och tidig död. Sett ur ett evolutionärt perspektiv finns det med andra ord en orsak att människor i regel undviker sexuella förhållanden mellan familjemedlemmar.

– Väcker man frågan om varför familjemedlemmar undviker att ha sex med varandra eller varför redan tanken på sex med familjemedlemmar väcker motvilja, svarar många att det är en självklarhet. I själva verket är det inte alls självklart, utan det kan vara viktigt att förklara varför och hur det kommer sig, säger Antfolk.
Biologin är viktig i förhindrandet av sexuell aktivitet mellan familjemedlemmar. Incest förekommer i färre än en halv procent av de familjer där fadern är biologisk. I familjer med styvfäder visar undersökningarna att incest är betydligt vanligare, upp i drygt tre procent.

Detta trots att vi sällan med säkerhet vet vem vi är biologiskt släkt med. Förutom för mödrar, som kan vara säkra på om ett barn är deras eget eller inte, så finns det en viss osäkerhet inbyggd i alla andra relationer. I dessa fall visar studier att upplevelsen av släktskap beror på olika faktorer i familjemiljön, till exempel att man har bott ihop sedan tidig barndom och liknar varandra till utseendet.

Den biologiska effekten i motverkandet av incest bygger med andra ord inte på gemensamma gener, utan på en subjektiv upplevelse av släktskap: hur vi ”läser” de omständigheter som antyder att vi är släkt.

– Barn som till exempel växt upp tillsammans tenderar att inte bli sexuellt intresserade av varandra, även i de fall de inte är biologiska syskon. De är också mera osjälviskt inställda mot varandra. Detta visar att det är familjeomständigheterna och inte den genetiska likheten i sig som har en effekt, säger Antfolk.

– För fäder finns till exempel ett samband mellan mängden kontakt de haft med barnets mamma vid tiden för befruktning och chansen att mannen är ett barns biologiske far. Det är möjligt att ju mera kontakt som funnits mellan föräldrarna, desto större är sannolikheten att barnet är faderns och att han ska uppleva det som sitt. Sedan ska vi inte glömma bort att det finns fäder som vet att de inte är biologiskt släkt med ett barn men som trots detta investerar väldigt mycket i barnen.

Enligt Antfolk är kopplingen mellan fakta och teori bättre med en evolutionsteoretisk utgångspunkt än utifrån andra teorier såsom socialkonstruktionism eller psykoanalys.
– Mekanismerna för fortplantning och släktskap är såna att vi inte tänker på dem. Det är i slutändan få som vill skaffa barn för att föra sina gener vidare, men biologin fungerar bakom psykologin, säger Antfolk.

– Om studierna visar att data stöder teorin kan vi utnyttja det för att identifiera riskfaktorer och kolla upp dem. Teorin ger oss nya och relevanta frågeställningar för forskningen.
Familjekonstellationerna har förändrats radikalt de senaste decennierna. Med tanke på att det har blivit allt vanligare med familjerelationer mellan medlemmar som inte är biologiska släktingar kunde man tycka att incest borde bli allt vanligare. Så är ändå inte fallet.

– Även om data för incestuösa övergrepp inte är tillgängligt, så minskar sexuellt utnyttjande av barn rent generellt i de flesta västländer. Det diskuteras mera i dag än förut och då de dramatiska konsekvenserna av sexuella övergrepp blir klarare kan det bidra till att förhindra beteendet. Det kan också ha att göra med att fysisk misshandel av barn minskar. Vi värdesätter barns fysiska integritet mera än tidigare.

Akademikerpriset till Jan Antfolk

FM, PsM Jan Antfolk tilldelades Akademiföre­ningen Åbo Akademikers forskarstipendium Akademikerpriset. Stipendiet på 5?000 euro delades ut på Brahebalen lördagen den 25 januari 2014.

Antfolk har avlagt magistersexamina i såväl psykologi som filosofi och arbetar nu med doktorsavhandlingar i båda ämnena. Utöver sitt avhandlingsarbete har Antfolk aktivt arbetat med att undervisa, utveckla undervisningsmetoder och -innehåll, samt handleda pro graduskribenter i ämnet psykologi. Hans insats bedöms som betydande.