Det kommer att ta ett tag, men det är möjligt att nå ett samhälle där ingen dödar någon annan. Det menar Joám Evans Pim, chef för det internationella nätverket Center for Global Nonkilling och doktorand vid Åbo Akademi.
Text och foto: Klas Backholm
Joám Evans Pim skrattar när vi betar av de frågor jag listat för vårt möte. Temat för dagen är nonkilling, som något klumpigt översatt till svenska kanske kan kallas icke-dödande eller helt enkelt att inte döda. Evans Pim är van att debattera konceptet med tvivlare, det hör liksom litet till jobbet, och jag får erkänna att jag varit litet skeptisk när jag funderat på tematiken inför mötet. En värld där ingen människa skulle döda någon annan är ju en fin vision, men inte är det väl möjligt att genomföra i praktiken?
– Visst är det möjligt! Men ska man prata om samhällen helt utan dödande krävs nog förändringar på många nivåer i våra liv. Det är klart att vi inte kommer att lyckas nå målet på en generation, men på lång sikt är det nog möjligt i praktiken.
Hur det här ska gå till återkommer vi till litet senare, men först behöver vi väl reda ut begreppen. Centret som Evans Pim jobbar på heter Center for Global Nonkilling. Icke-dödande är inte helt samma sak som icke-våld (nonviolence) eller fred (peace), men de tre begreppen är förstås nära sammankopplade. Det som gör att Joám Evans Pim själv föredrar begreppet icke-dödande är att det är det enda av de tre som är direkt mätbart.
– Icke-dödande är klart avgränsat, det handlar krasst sagt om att man mäter antalet dödade. Samtidigt är ju dödande den mest allvarliga och absoluta formen av våld. Vad det gäller de två andra begreppen finns det däremot utrymme för diskussion om vad de egentligen innebär.
Ett icke-dödande samhälle ska därmed enligt Evans Pim ses som ett samhälle där ingen dödas – men också som ett samhälle där inga hot om dödande förekommer, där olika förutsättningar, som kriminalitet, som vi vet att leder till dödande inte existerar, samt där inga vapen som är designade för att döda tillverkas.
Joám Evans Pim finns till vardags i Spanien, där han arbetar för nätverket Center for Global Nonkilling. Centret har funnits sedan 1994, och är uppbyggt ungefär på samma sätt som så många andra nätverk inom den akademiska världen. Det är finansierat via olika bidrag och stipendier, och Evans Pim är den enda direkt anställda just nu. Han jobbar från sitt hem, och har fullt upp med att hålla massor av bollar i luften.
– Just nu har vi ungefär 700 experter på icke-dödande runtom i världen kopplade till nätverket, och 19 olika forskningskommittéer. Jag jobbar med att hålla kontakten till dem, söka pengar, koordinera seminarier och så vidare.
Identifiera riskfaktorer
Men tillbaka till centrets grundfråga – hur kan vi då nå en värld utan dödande? Evans Pim förklarar lugnt att det finns ett och annat att göra. En kombination av stora och små åtgärder behövs, vissa som tar mycket tid och energi, andra som är relativt lätta att dra igång med. Det mest konkreta är regionala åtgärder, som snabbt kan komma igång och som kräver relativt små resurser. Evans Pim tar ett exempel på åtgärder från en fallstudie i Brasilien med en riskfaktor för dödande som inte är alltför obekant för oss finländare:
– Där ville man åtgärda tillgången på alkohol under vissa tider på dygnet. Den konkreta åtgärden man tog till var att dra ner på antalet affärer som sålde alkohol dessa tider, och också begränsa försäljningstiderna mer är tidigare. Resultaten kunde man direkt se i uppföljningar. Antalet dödade i regionen minskade med 50 procent under de sex första månaderna efteråt.
Joám Evans Pim förklarar att det centrala för den som studerar temat icke-dödande är att man både ser på de mekanismer som kan dra ner på antalet dödade och på de bakomliggande orsakerna till att dödande förekommer till att börja med.
– I en annan fallstudie, i Sydafrika, såg man också att alkoholen var orsaken till dödandet i en region. Men då man sen såg närmare på problematiken kom det fram att alkoholen inte var grundproblemet. Alkoholanvändningen var så hög eftersom det inte fanns något annat att göra – inga jobb, inga möjligheter till jordbruk, och så vidare.
Vi behöver tänka om
De enkla, snabba åtgärderna för att nå samhällen utan dödande handlar alltså med andra ord om initiativ kring teman som är gamla och bekanta, som alkohol och utanförskap. Men i kombination med dessa nämnde ju Evans Pim också större och mer långsiktiga globala åtgärder. Då jag tar upp dem till diskussion blir han allvarsam.
– Den biten handlar inte så mycket om direkta åtgärder, utan mera om att vi människor behöver tänka om. Huvudproblemet idag är att vi tar dödande för givet, att det är något som är i människans natur och därför inte går att göra något åt. Men nu börjar allt fler experter lyfta fram bevis som tyder på att vi egentligen är fredliga av naturen, inte aggressiva.
– Vi kan jämföra det med sjukdomar. Har du en sjukdom men inte förstår att det är en sjukdom utan tror att det är en naturlig del av dig, så fokuserar du förstås inte på att reda ut orsakerna till den och hur du ska kunna behandla den. Dödande ska alltså ses som ett problem, inte som en del av den mänskliga naturen.
Evans Pim berättar att det inte gjorts någon global undersökning som verkligen visat att majoriteten av världens befolkning ser aggressiviteten som en naturlig del av människans natur. Idag syns den attityden istället främst i tänkandet hos beslutsfattare runtom i världen.
– Så länge som de som tar de stora besluten har grundinställningen att dödandet är en del av vår natur och inte går att göra något åt, tas inte heller tillräckligt många beslut som i längden kunde bidra till samhällen där dödande inte förekommer.
På Center for Global Nonkilling försöker man göra sitt för att få den här attitydförändringen till stånd. Just nu handlar det till största delen om forskning, genom att försöka se till att ge det stöd man kan till de forskare runtom i världen som vill fokusera på temat. Det handlar om att berätta om vettiga metoder som prövats på annat håll, och att visa för forskarna hur de kan få sina lokala beslutsfattare att förstå forskningsresultaten. Men på centret vill man också jobba mera direkt med frågan.
– Mängden tillgänglig statistik varierar mycket i olika regioner. Vi vill samla in direkta siffror på hur mycket dödande som förekommer i olika samhällen, och information om åtgärder som gjorts och som lett till att dödandet minskat – allt för att vi ska kunna lära oss av vad andra gjort, säger Evans Pim.
Bomärken och agressivitet
Förutom arbetet med centret är Evans Pim sedan knappt ett år doktorand vid socialvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Fred och icke-dödande är temat där också – men på en mer jordnära nivå.
– Jag ser bland annat på hur olika beteenden där man märker ut områden är kopplade till en funktion som går ut på att minska aggressivt beteende. Hos djur kan det handla om lukt- eller rivmärken i naturen, hos människor till exempel det som på svenska kallas bomärken, på finska puumerkki, berättar spanjoren och skrattar gott åt sina språkkunskaper.
Exakt hur detta projekt ska byggas upp är ännu oklart, men visst måste det väl finnas något i denna tematik. Alla som någon gång har levt i en liten by i Svenskfinland har förmodligen sina egna erfarenheter om vilka grannar som sedan generationer tillbaka inte pratar med varandra på grund av ett råmärke eller staket som kanske inte är placerad exakt där det borde. Men den diskussionen sparar vi till nästa gång, då Joám Evans Pim har hunnit titta litet mera på sina forskningsfrågor.
Joám Evans Pim
• är chef för nätverket Center for Global Nonkilling
• bor och verkar i Spanien
• har forskat inom bland annat antropologi och statskunskap
• har arbetat som journalist
• är doktorand vid Åbo Akademi
• föreläser inom magisterprogrammet för fredsstudier PEACE vid Åbo Akademi