Bistånd är en verksamhet som är politiskt kontroversiell och lätt att misslyckas med. Mitt i den här världen står en ÅA-doktor i filosofi.
Text: Erik Hallstensson
Nästa år avslutas FN:s tribunal för brott begångna under inbördeskriget och folkmordet i Rwanda. Mellan 1997 och 2012 har tribunalen åtalat 75 personer och dömt 65 av dessa till ansvar för konflikten där 250 000 kvinnor uppskattas ha våldtagits och runt en miljon människor dödats. Borgmästaren Jean-Paul Akayesu var den förste någonsin att dömas av en internationell domstol för folkmord och brott mot mänskligheten. Tribunalen avkunnade också den första domen mot en statschef någonsin när Rwandas förre premiärminister Jean Kambanda 1998 dömdes till livstids fängelse.
Rättssystem värda namnet strävar efter att fungera med ett förtroende från andra i samhället. Det förtroendet är beroende av att domstolar och polis strävar efter att vara oberoende och stå vid sidan av konflikter. I Rwanda fanns efter inbördeskriget inga institutioner som kunde hävda något oberoende från katastrofen 1994. Förutom FN:s tribunal inrättades de kontroversiella Gacacadomstolarna för att komma till rätta med såren efter kriget. De här domstolarna var lokala och tanken var att folket självt skulle döma de som deltagit i folkmordet. De flesta som dömdes gick utan straff efter att ha erkänt och berättat vad som hänt. Bland andra människorättsorganisationen Human Rights Watch har kritiserat Gacacaprocesserna för att vara rättsosäkra och utan klar fördelning av ansvar. Andra har i olika hög grad försvarat processerna som ett rimligt sätt att söka försoning.
Joakim Molander med National University of Rwandas rektor, professor Manasse Mbonye. Rwanda är i dag världens tionde snabbast växande ekonimi.
Joakim Molander disputerade 2002 i filosofi vid Åbo Akademi med avhandlingen Straffets grammatik. Han kom till Åbo Akademi 1991 eftersom hans nuvarande fru studerade vid Åbo Akademi.
– Till en början hade jag tänkt prova en termin men jag trivdes så bra på filosofiska institutionen att jag stannade i Åbo i fem år. Frågan om straffets rättfärdigande intresserade mig eftersom jag såg den som moraliskt problematisk. Man tillfogar ju avsiktligt en annan person ”smärta”. Samhällsdebatten om hur detta rättfärdigas var dessutom väldigt polemisk. Å ena sidan tycker man att straffet kan rättfärdigas som en slags hämnd och avskräckning och å andra sidan att det främst kan motiveras om den kriminelle hjälps ut ur sin brottslighet, säger Molander.
Idag arbetar Molander som biståndschef vid den svenska ambassaden i Rwanda. Han är ansvarig för 230 miljoner kronor (ungefär 26 miljoner euro) som årligen ska användas till demokratiprojekt, mänskliga rättigheter, miljöfrågor, utveckling av den privata sektorn och högre utbildning. Att ha doktorerat på en fråga om rätt och straff och arbeta i ett samhälle som försöker få ett grepp om ett smärtsamt förflutet innebär att ta problemen på ett annat sätt än många andra.
– De flesta som arbetar med bistånd har studerat nationalekonomi och statskunskap, vilket givetvis präglar deras världsbild och syn på utvecklingsfrågor. Som filosof ser jag ibland lite annorlunda på båda utvecklingsfrågorna och administrationen som styr biståndet. Jag tror till exempel att jag är lite mer lyhörd för hur mottagarna själva upplever sina problem och hur de beskriver sin verklighet än många av mina kollegor. Jag propagerar ofta för mer kvalitativa metoder när vi planerar biståndsinsatser och följer upp resultat. Jag tenderar också att lägga större vikt vid processer än produkter. Mottagarna måste till exempel ofta involveras i planering och uppföljning för att påverka biståndsinsatserna och få en möjlighet att bättre förstå syftet. Det här förhållningssättet präglas av en socialkonstruktivistisk grundsyn som jag fick under mina studier, och som jag inte delar med alla mina biståndskolleger, säger Molander.
Arbetet i Rwanda fick Molander efter att ha börjat på den svenska biståndsmyndigheten Sidas sekretariat för utvärdering. Karriären gick vidare till den svenska ambassaden och stödet till demokrati och mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina, en annan region som slitits sönder av inbördeskrig. Den bosniska statsdomstolen inrättade en kammare för krigsförbrytelser som blev en av Molanders arbetsmiljöer. Molander har också forskat vid Åbo Akademi inom det tvärvetenskapliga projektet Legitimitet och moral.
En så kallad dialogklubb möts i Kabagari, Rwanda. The Institute of Research and Dialogue for Peace (IRDP) har skapat dialogklubbar som en del i arbetet med att hjälpa rwandier att konfrontera sin mörka historia och bidra till landets omfattande försoningsprocess.
Många möten
En typisk arbetsvecka för en biståndschef är ganska lik den för andra diplomater. Molander leder en grupp av sju svenska och rwandiska handläggare.
– Vi representerar ambassaden hos den rwandiska staten, andra givare och organisationer som FN och Världsbanken. Arbetet består mest av externa och interna möten, och det är sant att diplomater går på många cocktailmottagningar – det blir ofta ett par kvällar i veckan. Huvudsyftet är inte att dricka drinkar utan att diskutera arbetet under lite mer avslappnade former, säger Molander.
Mellan 2006 och 2011 har antalet fattiga i Rwanda minskat med en miljon till något under hälften av befolkningen. Rwanda är den tionde snabbast växande ekonomin i världen sedan år 2000.
– Det är en exceptionellt stor fattigdomsminskning som möjliggjorts av ett omfattande bistånd och ekonomiska reformer. 2012 rankades landet också som det minst korrupta på den afrikanska kontinenten av Transparency International. Reformerna har genomdrivits i snabb takt av en regering som domineras av ett parti. I kombination med svaga, statligt reglerade medier och ett svagt civilsamhälle innebär det att kritik av och debatt om politiska vägval har varit starkt begränsade. Rwanda får ofta kritik av Amnesty och Human Rights Watch. Samtidigt menar många att reformerna varit nödvändiga för att återuppbygga statens legitimitet och den sociala sammanhållningen sedan 1994, berättar Molander.
Eroderad politik
Trots framgångarna är Rwanda fortfarande en av världens fattigaste länder. Den auktoritära politiken är enligt många bedömare ett hot mot stabiliteten i landet. I svensk utvecklingspolitik betraktas sådana restriktioner som en form av fattigdom, och Sverige ger ett omfattande demokratistöd till Rwanda. Bistånd kritiseras ofta för att göra framför allt afrikanska samhällen beroende av pengar från väst och för att vara en korrupt verksamhet.
– Bistånd är en komplicerad och mångfacetterad verksamhet. Det är omöjligt att dra allt bistånd över en kam och svartvita omdömen, vare sig positiva eller negativa, är alltid starkt förenklade. Risken för korruption och ineffektivitet finns alltid med bistånd till fattiga länder. Därför går en stor del av medlen, och givarnas arbetstid, åt till att stödja institutionell och ekonomisk utveckling. Till exempel är nästan alla riksrevisionsmyndigheter i Afrika uppbyggda med givarmedel och stora summor satsas på att bygga upp solida system för offentlig styrning. Utan tvekan skulle alla sådana här strukturer vara betydligt svagare utan bistånd. De maktstrukturer som genererar korruption skulle finnas där både med och utan bistånd, vilket är uppenbart i fattiga länder som inte får bistånd, och inte ett främmande fenomen i rikare länder heller. När det gäller biståndsberoende så är det få afrikanska länder som vill vara beroende av ”allmosor” från västländerna.
Rwanda är ett bra exempel på ett land som använder biståndsmedel på ett effektivt sätt med målet att vara helt oberoende av bistånd 2020. Tyvärr finns det många andra regimer som brottas med så stora inhemska politiska problem och problematiska maktstrukturer att de inte förmår utveckla sina länder. I dessa fall kan makteliten försöka dra personlig fördel av bistånd och nöja sig med status quo. Biståndet skapar inte denna situation, men kan verka för att på lång sikt förändra den. För det mesta brukar biståndsgivarna i sådana situationer försöka kanalisera pengar direkt till fattiga människor genom till exempel FN-systemet eller civilsamhällesorganisationer. Men samtidigt måste man ju försöka arbeta med statsapparaten eftersom bistånd via utländska organisationer inte är en långsiktig lösning på ett lands problem, säger Molander.
När Molander började arbeta vid Sida 2002 var ambitionen att öka biståndets effektivitet genom att låta mottagare identifiera utvecklingsproblem, samordna givare och leda politiken. Givarna skulle arbeta mindre med egna projekt och i högre grad stödja utvecklingsländernas egna myndigheter, helst genom direkta bidrag till ländernas budgetar. Den här politiken ledde till Parisdeklarationen för biståndseffektivitet från 2005. Sedan dess har biståndspolitiken internationellt sett gått åt ett annat håll.
– Den här politiken har under de senaste åren börjat erodera. Inte minst på grund av västvärldens finansiella problem har det återigen blivit viktigare för givarna att påvisa för sina skattebetalare att just deras pengar ger konkreta resultat. Det innebär en återgång till bilaterala projekt där det finns en tydlig koppling mellan biståndspengar och resultat. Det har också inneburit en ökad fokusering på enkelt kommunicerbara och kvantifierbara resultat och resultatrapportering. Regeringarna i givarländerna har under de senaste åren också blivit mer skeptiska till utvecklingsländernas förmåga att driva en effektiv utvecklingspolitik, vilket lett till att mer resurser kanaliseras till främst privatsektorutveckling. I vissa fall är detta ett maskerat sätt att stödja det egna landets privatsektor, vilket blivit mer attraktivt när utvecklingsvärldens ekonomiska tillväxt nu är snabbare än västvärldens, avslutar Molander.