Att ha ett utmanade och kreativt jobb är för många ett ideal. Men finns det en risk att en sådan inställning till arbete idealiseras?
Text: Mari Lindman
Det som ibland slår mig är att ett sådant ideal lätt blir ensidigt och att retoriken kring det i värsta fall blir narcissistisk genom att det ständigt är den enskilda individens utmaningar som står i centrum. Arbete ses som ett personligt projekt av självförverkligande där min plikt är att realisera min inre potential. Retoriken om att ”brinna för” sitt jobb ingår som sociologen Richard Sennett skrivit i en arbetsetik som ofta bygger på en logik av hård konkurrens, elitism och rädsla för misslyckanden. Det ses som naturligt att man är villig att jobba övertid. Eftersom arbetet är utmanande är det väl inte mer än rätt att man lägger ner mycket tid på det?
I en essä i tidskriften Jacobin påpekar Miya Tokumitsu att hyllandet av den här typen av jobb riskerar att osynliggöra villkoren för att de här jobben finns: vilka jobb är det som utgör förutsättningen för att Steve Jobs ska stå vid ett podium inför Harvard-studenter och predika det kreativa arbetets budskap? Att ”älska sitt jobb” kan bli ett privilegium med sina egna skygglappar. I ett språkbruk som befinner sig galaxer från att brinna för sitt jobb räcker det med att tala om arbete som ”sysselsättning” eller ”aktivering”. (Praktiken är naturligtvis mycket mera komplicerad än retoriken: många ”kreativa” jobb har dåliga arbetsförhållanden och det är viktigt att inte skyffla undan sådana frågor med hänvisning till att jobbet är ”roligt”). Det som oroar mig är hur lågt betalda snuttjobb rätt ofta i den ”inspirerande” retoriken om kreativt arbete ses som en form av stödfunktioner till jobb där människor ”förverkligar sig själva”, satsar på karriären och har svårt att hinna med sin vardag. Låt mig ta ett exempel.
I ett radioprogram hör jag en finlandssvensk profil tala om jobb som hen anser att skulle behövas. Hen säger sig vara i behov av någon som för ut bilen till besiktning medan hen själv gör annat. Hen säger sig också behöva någon som fixar tvätten och någon som tar itu med shoppingen, till exempel någon som köper den där gåvan åt guddottern. Samma profil är noga med att understryka att hen själv behöver få satsa på jobbet. Det är det som är poängen, säger hen, alla ska få göra det de är bra på. I nästa mening säger hen att det viktiga är en problemfri vardag. Vi sätter tid ”på strunt” och det är befängt att en företagsledare stryker skjortor men det här är enligt profilen något man inte ”får” säga eftersom folk då genast tar till brösttoner om ”tjänstefolk”.
Det som är uppseendeväckande här är att profilen å ena sidan understryker att alla ska göra det de är bra på, men samtidigt degraderas vissa sysslor till ”strunt”, saker som ska fås ur världen. Någon, men inte hen, ska befatta sig med detta ”strunt”. Idealet som målas upp är ett samhälle där vissa ostört får ägna sig åt utmanande arbete. De jobbar mycket och passionerat och har knappast tid för mycket annat än jobbet – vardagsstöket måste minimeras. Än de andra? De andra ser till att dessa passionsdrivna får ge järnet.
Den här nedsättande inställningen till andras arbete är inte bara en märklig inställning till människor som jobbar under andra omständigheter än en själv, det som också provocerar mig är föraktet för vardagen som kommer till uttryck. I filosofisk litteratur heter det ibland att nödvändiga sysslor är ett ofrånkomligt slit, en ständig upprepning som tynger ner våra liv och som potentiellt sett slukar upp den tid som kunde ägnas åt mera högstående saker – en skillnad görs mellan vardagens pyssel och arbete som förändrar världen. Den här bilden av vardagen lånar sig utmärkt väl åt tanken att omsorgen om vardagens bestyr därför kan outsourcas till professionella. Frågan som uppstår är vilken sorts ”befrielse” detta skulle innebära? Är det en utopi eller en dystopi att livet utanför jobbet blir en bångstyrig börda som måste manageras på bästa sätt för att få det hela att fungera?
Det som blir oroande är när ideologin om självförverkligande jobb omsätts i praktiken och vissa tjänster som underlättar vardagen blir ett slags privilegium för ett fåtal som har råd. Min poäng är inte att alla borde ha råd (på samma sätt som jag inte anser att idealet är att vi alla skall förvandlas till överarbetade ”professionals”). Det som sticker i ögonen på mig är ett oproblematiserat hyllande av konsumtion som gifter sig med en neutraliserad bild av ”sysselsättning”, alla former av konsumtion och service är bra eftersom de ger någon arbete, och skatteintäkter dessutom. I praktiken matar en sådan bild en praktik där det uppstår en uppdelning mellan människor som servar och människor som ser sig som så viktiga att de har rätt att köpa alla tänkbara serviceformer som underlättar deras hektiska liv. Följden av detta blir lätt att den som utför denna ”markservice” inte betraktas som en person som också kan ha ett hektiskt liv där det är knepigt att få arbete och liv att gå ihop. Detta osynliggörande är påtagligt i en tid där arbete och arbetsförhållanden individualiseras samtidigt som arbete ingår i ett samhälleligt maskineri där det viktigaste är att skapa jobb.
Som journalisten Rebecka Bohlin skriver i sin bok De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass är diskussionen om det så kallade livspusslet viktig men ofta utgår denna diskussion från de som har ett tryggt, hyfsat betalt heltidsjobb. ”Hur pusslar man ihop livet när den delade turen innebär arbete från sex på morgonen till åtta på kvällen med en obetald rast på dagen – när nästan inga förskolor har öppettider som stämmer överens med detta? Hur pusslar man när kombinationstjänsten innebär att man har en arbetsplats på morgonen och en annan på eftermiddagen och att restiden där emellan tar flera timmar per dag och räknas som obetald fritid?”
Mari Lindman, doktorand i filosofi, ÅA