ÅR 2017 är ett osäkerhetens år i världspolitiken. Det gäller såväl ekonomin, Donald Trumps förehavanden som USA:s president, den Europeiska unionens framtid, både USA:s och EU:s relation till Ryssland och Vladimir Putins agerande, för att inte tala om hur läget i Mellanöstern utvecklas. Och samtidigt håller Kina på att växa i sin roll som framtidens supermakt.
– EU står inför många utmaningar, både interna och externa, säger Marco La Rosa forskare i ämnet statskunskap vid Åbo Akademi. La Rosa har Europeiska unionen som specialitet.
– Valet av Donald Trump har varit en omskakande händelse. Trumps agerande har en splittrande verkan på EU, men han kan också ge EU möjligheten bli den liberala globala ledaren om EU lyckas hitta en intern samstämmighet.
Om den samstämmigheten hittas eller inte beror på hur situationen utvecklas under denna vår, en vår som är avgörande för Europeiska unionens framtid: Frankrike, Tyskland och möjligtvis Italien står inför viktiga val. I dessa länder finns partier som motsäger sig EU-samarbete och som är tillräckligt starka för att kunna vinna. Nederländerna som redan hade sitt parlamentsval gick inte den väg man fruktade i och med att Nederländernas egen Donald Trump, Geert Wilders och hans högerpopulistiska parti som ett tag såg ut att kunna vinna inte gjorde det, och inte heller fick ett så stort stöd för sin högerpopulistiska främlingsfientliga politik som man befarat. Men liksom fallet är med Marie Le Pen i det kommande franska presidentvalet, blir man inte av med det högerpopulistiska fenomenet även om de högerpopulistiska partierna inte lyckas vinna valen.
– Wilders jobbar med Le Pen i samma grupp som Le Pen och Matteo Salvini från Italiens Lega Nord i Europaparlamentet. Och även om Nigel Farage med anhang inte hör till samma grupp i Europaparlamentet har vi sett en bred europisering av högerpopulismen och nationalismen under de senaste åren. Det allvarligaste som hittills skett är Brexit, även man räknar med de uttryck den nationalistiska högerpopulismen tagit i till exempel Polen och Ungern. EU klarar dock av det här, eller har åtminstone hittills gjort det.
– Men om ett land som Italien brakar ihop ekonomiskt uppstår en dominoeffekt som är svår att överblicka. Och om Le Pen skulle vinna och ifrågasätter Frankrikes ställning inom EU skulle det innebära en enorm förändring. EU skulle inte vara igenkännligt efter det.
La Rosa säger att det finns ett problem med splittring inom hela väst, splittringen visar sig grovt taget i hur olika politiska inriktningar formulerar sig om miljö, ekonomi och ansvaret inför resten av världen som står i konflikt med populistiska nationalistiska egenintressen. La Rosa säger att demokratin inte borde ses som ett nollsummespel, till exempel i betydelsen att man ser att det man vinner med samarbete förlorar man i självständighet.
– I USA har vi nu efter Trumps seger en mentalitet som går ut på att vinnaren tar allt, det syns bland annat i de utnämningar, initiativ och uttalanden Trump gjort. Det här sår ytterligare splittring i landet. Det som istället borde hända, för att det är viktigt för hela världen, är att han skulle försöka förena nationen.
Just nu verkar Trump dessutom agera som om han var för EU:s splittring och vill förhandla enskilt med enskilda EU-länder för att till exempel göra handelsavtal ur en styrkeposition. La Rosa säger att EU har liknande problem med splittring som USA, inte på grund av någon enskild president utan på grund av att det är svårt att förena 28 länder i ett samarbete och på grund av de spänningar i världen som just nu sliter medlemsländerna åt olika håll.
De liberala ländernas kris
– Det råder en kris i de liberala länderna. Man kunde beskriva en del av problemet som att liberala demokratier har förlorat kontakt med sina medborgare. En del av problemet ligger i kommunikationen och i representationen. Jag håller delvis med demokraten Nancy Pelosi som är minoritetsledare i USA:s representanthus, som säger att problemet inte är den demokratiska liberala agendan, utan problemet ligger i att kommunicera vad agendan innebär.
– Å andra sidan skulle jag själv säga att det inte finns någon plats och tid för fler ursäkter. Många etablerade liberala politiker har inte tillräcklig kontakt med vad medborgarna vill och det syns i att högerpopulister nu utnyttjar glappet.
– Men medborgare är å andra sidan mera lättpåverkade än tidigare, tack vare eller på grund av medierna och de politiska strömningar som är i rörelse just nu.
– För att motverka att medborgare påverkas för lättvindigt är utbildning viktigt, kompetens som kritiskt tänkande och läsning spelar en nyckelroll i till exempel kampen mot spridningen av så kallade ”falska nyheter”. Men det finns ett problem som måste påtalas som de liberala krafterna verkar ovilliga att röra vid. Och det är att globaliseringen kanske gått för snabbt framåt. Man har inte hunnit normalisera situationen och ur mångas perspektiv kör globaliseringen av ekonomin över både de demokratiska processerna och framtidsutsikterna för många medborgare.
I det här världsläget menar La Rosa att EU skulle ha möjlighet att konsolidera sina positioner och samla sig för att tala med en för medlemsstaterna gemensam röst – för världen skulle det betyda mycket om man gjorde det.
– EU försöker i och för sig hitta ett fotfäste som bäst. Man har under sina senaste rådsmöten försökt komma fram till hur man ska prata med USA, och vilka unionens grundläggande värderingar är och hur man ska leva upp till dem. Men samtidigt är EU utsatt för en våg av högerpopulism och oreda, bland annat genom rysk påverkan: euroskeptiska populistpartier som Le Pen, Lega Nord och Alternativ für Deutschland har haft finansiella transaktioner med Ryssland som drar nytta av en försvagning av EU.
Miljön
Vad gäller Trump är osäkerhet det mest problematiska. Osäkerheten gäller ekonomi, säkerhet och miljö. Om USA besluter sig för att inte följa Parisavtalet är det en öppen fråga hur resten av världen kommer att förhålla sig till avtalet. Vilket incentiv har då till exempel utvecklingsländerna att implementera avtalet? Barack Obama lovade tre miljarder dollar till utvecklingsländerna för att bromsa klimatförändringen. Kan EU ta över det här?
– Ifall USA lämnar Parisavtalet måste EU helt enkelt finna nya partners för att bekämpa klimatförändringen och Kina kunde vara en avgörande viktig partner, säger La Rosa.
– Vad gäller miljötänkande måste EU ta ledningen, inte bara ideologiskt utan även affärsmässigt. Den senaste stora miljörapporten visar att EU kan spara in 50 miljarder i hälsovårdsutgifter med en renare miljö. Man ser också på möjligheterna med ”smarta” städer och optimering av energikonsumtionen. EU är redan global ledare på många delområden i dessa helheter, men om man lyckas införa ett fungerande gemensamt koncept ger det upphov till teknologi och modeller som går att exportera utanför EU. Det skulle ge nya affärsmöjligheter och om man får det att fungera kan man också visa att neoliberala tillvägagångssätt kan driva positiva förändringar i samhället. Neoliberalism behöver inte med nödtvång betyda att man privatiserar järnvägarna.
De nordiska länderna
En omständighet som verkar falla i skymundan även om den nämns då och då (och lyssnar man på näringslivets ledning i Finland kunde man lätt tro att motsatsen gäller hos oss), är att Finland, Sverige, Danmark och Norge är de mest marknadsorienterade länderna i världen, samtidigt som man hör till de mest progressiva länderna i världen vad gäller rättigheter för medborgarna. Alla oberoende mätare visar samma resultat hela tiden: att de nordiska länderna är de mest konkurrenskraftiga, mest företagarvänliga, etcetera. Poängen La Rosa vill föra fram är att progressivt tänkande vad gäller medborgarskap, medborgerliga rättigheter och välfärd inte är i konflikt med att vara marknadsorienterad – de nordiska länderna är oerhört konkurrenskraftiga, bland annat tack vare av den höga nivån på utbildning, sociala tjänster och intern stabilitet.
– Det som de nordiska länderna visar är att välfärden inte behöver vara antagonistisk med en balanserad fri marknad – tvärtom. Och det här kan vara en viktig poäng för resten av EU.
– Man kan nämna skillnaden mellan Kanada och USA som exempel. Kanada är en motsvarighet till de nordiska länderna, man tar hand om sina medborgare på ett liknande sätt. USA har inte alls samma välfärdssystem och tar inte alls på samma sätt ansvar för sina medborgares välmående. Både USA och Kanada är liberala demokratier och kapitalistiska samhällen men mycket olika som länder, även om de naturligtvis har en mängd saker gemensamt. Poängen är att det går att göra saker på olika sätt och att man behöver fråga sig hur man vill sköta våra gemensamma ärenden.
Nato
I 70 års tid har de västeuropeiska länderna som är medlemmar av försvarsalliansen Nato kunnat räkna med stöd från USA i händelse av en militär konflikt. Men i och med valet av Donald Trump vet plötsligt Europa inte om man kan lita på USA – som är den överlägset viktigaste parten i Nato. Då man ser Trump ljuga i fråga som fråga, ändra sig från stund till stund och överlag uttrycka sig tveksamt över USAs roll i försvaret av Europa (en fråga som i sig kan ha helt rimliga aspekter: I hur stor grad ska de Europeiska länderna utlämna försvaret av sitt eget territorium till USA) måste EU-länderna varav de flesta är Natomedlemmar, se över sitt försvar. (Och i skrivande stund har Natos krav på att alla medlemsländer är demokratier fått en utmaning i och med att det börjar krävas en hel del god vilja för att kalla Erdogans Turkiet en demokrati.)
– Nuläget innebär bland annat att samordna den europeiska försvarsindustri och dela teknologi och göra sig mindre beroende av USA. Det betyder att EU-länder kunde spara pengar och vara mer effektiva samtidigt. EU har kunnat förhålla sig hårt mot Ryssland tack vare USA. Men nu verkar Trump vilja nollställa relationerna med Ryssland och om USA upphäver sanktionerna måste EU fråga sig om det är vettigt att fortsätta.
– Trump har i och för sig redan lyft en del av sanktionerna, och han säger sig vilja normalisera förhållandet till Ryssland och det är i och för sig inte dåligt. Det är ironiskt att EU förhåller sig hårt mot Ryssland men däremot kan EU nog förhandla med Kina, säger La Rosa.
Möjlig framtid
Om EU inte råkar ut för alltför stora omvälvningar i vårens val är ett möjligt scenario för EU att de sex ursprungliga medlemsländerna integrerar sig ännu djupare med varandra och kanske ingår en federation. Andra länder kan integrera sig olika djupt och nyare medlemsstater ges möjlighet att integrera sig i olika takt.
– Själv ser jag fortfarande ett stort problem i att man i EU-institutionerna tappat kontakt med sina medborgare. Ett sätt att göra något åt det här är att informera allmänheten bättre om vad EU är och hur det fungerar. EU saknar direkta kommunikationsmöjligheter med medborgare, det finns inga omfattande europeiska tidningar eller TV-kanaler. Till exempel åtstramningspolitiken har inte varit någon framgångshistoria och EU används ofta som en syndabock av nationella politiker i nationella medier. Samtidigt är det viktigt att påpeka att inget land fallerat helt, eller har ännu inte gjort det. Den generella känslan är dock att det finns ett behov av att byta linje, både vad gäller den ekonomiska politiken, men också bilden av hur medborgarna i EU-länderna upplever makten i Bryssel.
– För egen del kan jag säga att akademiker måste nå ut bättre. Vi måste bli bättre på att presentera resultaten av vår forskning, både vad gäller naturvetenskap samt samhällsvetenskap och humaniora. Vi måste verkligen gå ut och engagera oss i samhället, med medborgare så väl som beslutsfattare.