DET ÄR VARMT och bullrigt i Iittalas glasfabrik i Iittala, strax norr om Tavastehus. Över tusengradig glasmassa flyter som lava genom de tio meter långa ugnarna. Plåtar smäller. Glas klirrar. Mellan ugnarna blir Minna Piispanen, ansvarig för produktutvecklingen vid Iittala, kontaktad av maskinlinjernas förman som undrar var arbetslistan för nästa vecka håller hus. Hon skulle ju skicka ut den redan för ett par timmar sedan.
– Det är lite nervöst. Det är en så stor provkörning nästa vecka att alla känner press inför den och behöver få veta sin uppgift. Jag kommer att bo här, inte för att jag egentligen behövs här under provkörningen men jag kan inte hålla mig hemma, säger Piispanen.
Minna Piispanen på verkstadsgolvet. Foto: Nicklas Hägen.
Från labb till verkstad – och tillbaka
Piispanen är inne på sitt tredje år vid Iittala och anställdes ursprungligen som glaskemist. Hon är alumn från Åbo Akademi, där hon doktorerade i oorganisk kemi med silikatkemi som tema år 2011.
I sitt arbete fungerar Piispanen som länken mellan verkstadsgolvet i fabriken i Iittala samt formgivarna och marknadsförarna i Helsingfors. Provkörningen är en del av förberedelserna för produktionen för år 2015. Från Helsingfors har det kommit en beställning på en specifik färg som man nu arbetar på att ta fram.
– Vi har redan haft ett par lyckade körningar, men det gäller ännu att finslipa processerna för att minimera svinnet.
Uppe på skrivbordet i Piispanens kontor står en samling röda Mariskooli-skålar och Festivo-ljusstakar med bleka kanter. Likadant är det på lektor Leena Hupas bord i Axelia på Biskopsgatan i Åbo. Här står också en röd Mariskooli-skål vars färgning inte är optimal. Den smalaste delen av foten är orange.
Skålen är bara ett tecken på det långvariga samarbete och de många kontakter som under åren funnits mellan kemitekniken vid Åbo Akademi och Iittala. Innan Piispanen anställdes som ansvarig för produktutvecklingen vid Iittala, innehades posten av en annan ÅA-alumn, Erik Vedel. Och i samma korridor, några kontor bort, sitter fabrikschefen Per-Henrik Hagberg, alumn från kemitekniken vid Åbo Akademi också han.
Kontakterna till glasindustrin går också åt andra hållet. När ämnet oorganisk kemi grundades vid Åbo Akademi 1970 kom professor Kaj Karlsson till akademin med erfarenheter från Notsjö och Arabia.
I dag ger industrikontakterna nya uppslag för både forskning och utbildning. Genom samarbetet får forskarna en inblick i vart industrin är på väg och vilka frågeställningar man där står inför, något som är viktigt för forskningen i både material och förbränning.
Leena Hupa har varit involverad i många små projekt tillsammans med Iittala. Det första samarbetsprojektet gick ut på att göra glaset mera tåligt för diskmedel.
– Oftast resulterar forskningen bara i kurvor, men här får vi något konkret i handen. Det tycker jag om, säger Hupa.
Frukterna av samarbetet syns i att forskningen är relevant för industrin. Piispanen har märkt att det ämne hon studerade för sin doktorsavhandling, det vill säga ytbehandling, är en stark trend.
– Man vill kunna sätta olika egenskaper på ett materials yta utan att det påverkar de visuella egenskaperna. Till exempel vill man att vinet ska rinna fint ur en karaff så att det inte droppar när du hällt upp ett glas. Vi är i ett väldigt tidigt skede och resultatet kanske du ser på marknaden om tio år, men vi är på väg mot funktionella ytor.
Piispanen tar lilafärgat glas som exempel. Det är en temperaturberoende färg som måste göras med handarbete. Därför blir färgen också dyr att tillverka om man inte gör en ytbeläggning.
Men ytbeläggning är en känslig fråga. Iittalas glas är genomfärgade, inte ytbelagda, och skulle man frångå den principen sätter man varumärket på spel.
– Glasindustrin bygger på gamla värderingar och det finns mycket att ta ställning till. Hela imagen utåt måste bestämmas, men det är inte upp till mig att göra, säger Piispanen.
Utvecklingen av glasmassan är för företaget ett långsiktigt och fortgående arbete. Dels handlar det om kvalitetsutveckling, dels om att se till att produkterna förblir de samma när direktiven som styr tillverkningen förändras.
På kort sikt handlar det om att reda ut frågor som kräver snabba svar, till exempel vad det är som orsakar eventuella problem i produktionen. Forskare Susanne Fagerlund från ämnet oorganisk kemi vid Åbo Akademi, säger sig ha några sådana Iittalaprojekt på sitt bord för tillfället.
– Vi hjälper till med små frågor här och var. I samarbete med företag kan man inte alltid veta vad som är kopplat vart, säger Fagerlund.
Analysen utförs med standardmetoder där man smälter materialet. Medan man i fabriken smälter tonvis med glas, behöver man 300 gram glas för en stor smältning i laboratoriet.
– När jag står och slår sönder en tvåhundra euros Aaltovas med hammare brukar folk undra vad jag håller på med. Men vi behöver få materialet krossat i bitar eller pulver för att kunna analysera det, säger Fagerlund.
Hupa nämner som exempel högtemperaturprover där man undersöker viskositeten i glaset, det vill säga hur bra det flyter.
– I samband med industrisamarbete är vi inte så intresserade av absoluta värden som vi är i forskningssammanhang. Det handlar mera om att jämföra med företagets standard. Men det är intressant att märka att glasblåsarnas reaktioner stämmer bra överens med siffrorna också i en storskalig smältning.
Färger med fingertoppskänsla
Dricksglas, fat och lampskärmar glider fram på de rullande banden och staplas upp lådvis. Den enorma mängd glas som produceras slår en inte när man ser butikshyllornas små urval.
Det finns massor av detaljer som spelar in i tillverkningen av glas. Först och främst har man själva glasmassan. I Iittalas glas används till exempel så kallat sodaglas, som består av sand, soda och kalk. Små justeringar i förhållandena påverkar glasets genomskinlighet och hållfasthet.
Genom att tillsätta olika metalloxider i glasmassan, cirka en eller två procent av den totala massan, får glaset färg. Olika valörer skapas genom att ändra förhållandet mellan metalloxiderna.
Piispanen säger att det inte är ett blint mixtrande. Åtminstone inte efter ett par års erfarenhet.
– Man får fingertoppskänsla. Också de på fabriksgolvet som inte har någon kemistbakgrund kan se på receptet ungefär vilken färg vi kommer att få.
Glaset har en egen vilja, man måste leva på dess villkor.
Men själva receptet är bara en sak, hur glasmassan behandlas påverkar också om den slutliga produkten klarar sig igenom den slutliga granskningen av färg och kvalitet innan den till sist kommer ut i butikshyllan.
Faktorer som spelar in är till exempel värmen i ugnen, det bränsle som används, mängden syre som tillsätts och till och med fuktigheten i luften.
– Vi har inte riktigt lyckats reda ut hur luftfuktigheten påverkar produktionen. Påverkar den till exempel det vi bränner med? Eller påverkar den råmaterialet? Det kan hända att sanden under en fuktig dag innehåller sex procent fukt i stället för fem och att det inverkar på slutresultatet, säger Piispanen.
– Det är lättare söderut i Europa, där luftfuktigheten hålls så gott som jämn. I Finland har vi mycket fuktiga höstar och vårar, medan vi har rätt torra somrar och väldigt torra vintrar. I morse var det jättedimmigt och jag tänkte ”Shit, på måndag har vi dåligt glas”. Hur vi ska fixa det vet vi inte. Glaset har en egen vilja, man måste leva på dess villkor.
Lektor Leena Hupa har varit involverad i många projekt tillsammans med Iittala. Foto: Nicklas Hägen.
Bred palett
I samarbetet med Åbo Akademi söker Piispanen en djupare förståelse för hur glaset beter sig.
– Information om vad som händer kan jag få också av mina kolleger, men vid universitetet kan man förklara varför det händer, säger Piispanen.
– Jag gör receptet och Leena analyserar vad som har ändrat. Är glaset klarare? Är det hållfastare? Hur är det att arbeta med det?
I vilken temperatur smälter det? Om glaset har en högre smältgrad måste vi höja temperaturen i ugnen och det ger oss högre produktionskostnader.
I till exempel Tyskland och USA håller man skilda utbildningslinjer i glaskemi, men någon sådan möjlighet finns inte vid Åbo Akademi. Det finns helt enkelt inte en tillräckligt stor efterfrågan på glaskemister längre, när många fabriker köpts upp av utländska företag och flyttats utomlands.
Med en bred utbildning är utexaminerade ändå förberedda för industrin.
– Trots att vi saknar en skild linje för glaskemi gör vi en högklassig forskning här och publicerar artiklar i samma vetenskapliga publikationer, något som ofta överraskar utländska forskare. Utbildningen ger en bred palett som innehåller kunskap om både material, energi och utsläpp, säger Fagerlund.
Enligt Piispanen lärde hon sig vid Åbo Akademi att få hjärnan att vänja sig vid att tänka analytiskt och se problem ur olika synvinklar.
– Samtidigt lärde man sig att det inte nödvändigtvis var något problem om man inte lyckades på första försöket.
Det är ännu ett bra tag till 2015. För en utomstående förefaller produktionen vara säkrad i god tid.
NICKLAS HÄGEN