Immunologisk cancermedicin är ett skolboksexempel på modern cancerforskning. Varje cell i immunförsvaret har sina ”elever” som skolas att läka eller döda, något cancerceller använder sig av. Genom att manipulera cellens ”lärare” hoppas man kunna komma åt cancern.
Text & Foto: Nicklas Hägen
EN AV DE starkare trenderna inom cancerforskningen just nu är att försöka få kroppens eget immunförsvar att eliminera cancercellerna. Sirpa Jalkanen, professor i immunologi vid Åbo universitet, leder en forskargrupp som har kommit till en pre-klinisk fas i utvecklingen av ett läkemedel som manipulerar patientens immunförsvar.
– Förr trodde man att det var bra att celler från patientens eget immunförsvar tog sig in i cancervävnaden, att det var bättre ju fler av dem det fanns. På senare år har man märkt att det inte är så enkelt, säger Jalkanen.
Immunförsvaret har en förmåga att både förstöra och läka, hit hör såväl ”hjälpare” som ”dödare”. De senare är de man kanske vanligtvis förknippar med immunförsvaret: celler som tar livet av inkräktande bakterier och förhindrar ”dåliga” celler från att växa. Men när man till exempel får en sticka i foten behöver man också celler som lugnar ner inflammationen, så kallade immunosuppressiva celler, eller hjälpare.
En del cancertyper är immunologiskt aktiva, vilket betyder att den kan använda sig av hjälparna i immunförsvaret både för att skaffa sig skydd mot dödarna och för att växa sig starkare. Genom hjälparna kan cancercellerna nämligen till exempel få tillgång till för dem livsviktig näring och växa ut blodkärl som ger dem syre.
– Cancern kan inte växa sig större än en millimeter om den inte får ett nytt blodkärlssystem. I cancervävnader finns alltid en enorm tillväxt av blodkärlssystem, säger Jalkanen.
– Cancervävnaden är inte bara fylld av cancerceller. Där finns andra vävnader, blodkärl, en mängd olika immunförsvarsceller och bindvävsceller. Man kanske tänker sig att tumörer är fulla med cancerceller, men hälften av cancervävnadens massa kan vara immunförsvarsceller. Det kan finnas massor av dem.
I varje immunförsvar skolas hjälpare och dödare upp av cellens ”lärare”, så kallade makrofager. Jalkanens forskargrupp har riktat in sig på att justera skolningsprocessen inom immunförsvaret, genom att förhindra läraren från att skola hjälpare.
– Makrofager har på sin yta olika molekyler för att skola sina elever i immunförsvaret. Vi kan ge patienten antikroppar, läkemedel som blockerar de molekyler som skolar elever som hämmar immunförsvaret, så att makrofager bara skolar sådana elever som aktiverar immunförsvaret att döda cancercellen.
En balansgång
Varje persons immunförsvar behöver ha en frisk balans mellan sina förstörande och läkande drag, och det är ett smalt fönster där det fungerar som det ska. Om immunförsvaret är för starkt drabbas man av autoimmuna sjukdomar, om det är för svagt drabbas man av infektioner eller i värsta fall cancer.
Det här är något som behöver tas i beaktande när man ger patienter läkemedel som manipulerar immunförsvaret.
– Nya behandlingar av det här slaget har ofta autoimmuna symtom som bieffekt. Men det är en bra sak så länge det hålls inom kontroll, för det betyder att läkemedlet också dödar cancern, säger Jalkanen.
– Det är en skör balansgång. Immunförsvaret ser olika ut för varje person, och skillnaderna kan vara mycket stora, så medicineringen måste planeras individuellt för varje patient så man inte ger för höga doser och skapar en stark autoimmunitet. Det är svårigheten med dessa läkemedel, som annars har fungerat bra.
Verkningsgraden på ett läkemedel i stil med det Jalkanens grupp utvecklar, ökar ju mer cancern aktiverar immunförsvaret. Det här varierar från fall till fall, och är vanligtvis inte bundet till var i kroppen cancern sitter – även om man märkt att melanom, den vanligaste formen av hudcancer, vanligtvis har en stark immunologisk komponent.
Men det finns också patienter med cancer som knappt aktiverar immunförsvaret alls, och då uteblir läkemedlets effekt.
Av den här orsaken behöver behandlingen med de nya läkemedlen bli mera individuell, en utveckling som redan skett i behandlingen av till exempel bröst- och tarmcancer.
– Innan man ger patienterna dyra läkemedel undersöker man om deras cancer har den specifika mutation som läkemedlet biter på, så att man inte ger dem ett läkemedel som inte har någon effekt, säger Jalkanen.
– Spektret av cancerformer är enormt och man måste närma sig varje fall på olika sätt. Jag tror att cancer i framtiden kommer att behandlas som en kronisk sjukdom, på samma sätt som reumatism. Man börjar med ett läkemedel, och byter när sjukdomen blir resistent mot det. För att göra det behöver vi en stor arsenal läkemedel.
När man talar med forskarna om cancer upprepas gång på gång att det vanligtvis inte är modertumören som är farlig, utan metastaserna. Det här kan vara svårt att förstå.
– Så länge tumören inte finns på en plats dit en kirurg inte når, till exempel vissa ställen i hjärnan, så kan man ta bort dem, säger Sirpa Jalkanen, professor i immunologi vid Åbo universitet.
Men kan man då inte också ta bort metastaserna?
– Det gör man. Om patienten till exempel har en eller flera metastaser på levern kan kirurgen, beroende på cancertypen, operera bort dem. Problemet är att det ofta finns många metastaser.
När blir det för mycket?
– De kan sprida sig överallt. I cancercellen finns hela vår kromosomuppsättning och alla gener, vilket betyder att cancercellerna kan göra molekyler som normalt inte hör till cellen. Varje cell, till exempel en viss sorts hudcell, har sin givna plats på vår kropp. Men om den använder sig av en molekyl som finns för att vita blodkroppar ska kunna röra sig överallt i kroppen, kan hudcellen börja röra på sig. Som de vita blodkropparna kan den ta sig in i andra slags vävnader och bilda en metastas.
– Cancerceller kan göra allt som vanliga celler i olika skeden av sin utveckling har kunnat göra, och som gjort oss till de vi blivit. Men de har förvildats och vet inte var de ska sluta.
Men vad är det egentligen som gör metastasen dödlig?
– Den åsidosätter kroppens egna funktioner. Metastasen gör att kroppen inte kan fungera som den ska, den kan till exempel blockera blodet från att röra sig, göra att lungorna inte andas eller att benmärgen inte längre tillverkar blodkroppar.