Forskningen, också den medicinska, styrs av ett hopp om innovationer som snabbt ska sätta fart på handeln. Det riskerar att på lång sikt ha katastrofala konsekvenser
för såväl forskningen som ekonomin.
Text: Nicklas Hägen
DE POLITISKA besluten sätter spår också i forskningen i hälsovård. Statens utgifter när skulderna är borträknade har gått upp från 51 939,1 miljoner euro år 2015 till 52 517,3 miljoner euro år 2016.
Samtidigt har anslagen för forskning och utveckling sjunkit från 2 002,5 miljoner euro till 1 845,4 miljoner euro. Så medan statens utgifter ökat med 0,6 procent, har anslagen för forskning och utveckling minskat med nio procent.
Om man ser på hur staten fördelar sina anslag enligt socialpolitiska mål ligger, enligt Statistikcentralen, finansieringen för forskning inom hälsovård idag på 40 % av vad den var år 2011. I rena pengar har den gått ner från 72,5 miljoner euro år 2015 till 50,0 miljoner euro i år, och finansieringen till universitetssjukhusen har minskat rejält.
Det gäller dock att vara försiktig i sin läsning. Staten har ökat universitetens forskningsanslag med åtta miljoner euro, och hur pengarna rör sig skulle kräva en större utredning än MfÅA har resurser till.
Den kanske största förändringen sitter ändå inte i siffrorna. Universiteten ges kanske mera pengar, men finansieringen sköts i allt högre grad genom konkurrensutsättning där målen är färdigt styrda och bestämda. Beställningen ligger på innovationer som ska ge produkter, inte bara kunskap.
Där Tekes och statens egna forskningsinstitut backat rejält delar Finlands Akademi med 439 miljoner euro ut mer än någonsin, över hundra miljoner mer än för två år sedan. Av 598 ansökningar om spetsprojektsfinansiering tidigare i höst beviljades 101 stycken.
– Ja, men vart går Finlands Akademis pengar? De går i huvudsak inte till grupper som gör grundforskning – de som i forskningsprojekt är den absolut viktigaste formen att finansiera, säger Lea Sistonen.
Sistonen är en framstående forskare, som finansierats av Finlands Akademi sedan 1986 och också nu sitter på en fyraårig finansiering.
Hon sitter själv i Finlands Akademis forskningsråd för biovetenskap och miljö. Det hon uttrycker är inte bitterhet, utan oro.
– Jag ser att antalet ansökningar ökar och medlen minskar. Vi har allt fler tematiska ansökningsrundor som styrs direkt från ministeriet. De vill ha mera strategiska projekt, det är otroligt uppifrånstyrt och styrningen ökar. Det är helt hemskt, säger Sistonen.
– Utan högklassig grundforskning finns ingenting att bygga vidare på. Det är så enkelt det bara kan vara. Om man inte vågar eller vill satsa på högklassig grundforskning har man ingen chans att utveckla något nytt.
Man har inte ens en chans att följa med vad som händer på forskningsfronten någon annanstans och ingen chans att lära ut något nytt vid universiteten. Det är kortsynt och otroligt olyckligt att Finland nu valt den väg man har tagit. Vi riskerar att lätt förlora en hel generation och det tar väldigt länge att bygga upp allt på nytt.
Ett problem för tillfället är att det är människor som inte är insatta i hur forskningen görs och dess aktuella frågeställningar som styr villkoren för hur forskningen ska finansieras.
– Man litar inte på forskarna. I vissa länder finns det ministrar – ibland sådana som själva varit forskare – som har det här som sin uppgift, men en sådan har vi aldrig haft. Det är en stor fråga som hänger ihop med utbildningen och hänger ihop med hur man uppskattar eller inte uppskattar forskning, säger Sistonen.
– Det betyder inte att forskningen ska tillåtas vara bara nice to know, vi ska inte arrogant syssla med något som bara vi själva är intresserade av. Vi arbetar på skattepengar och har ett otroligt ansvar att se till att det vi gör är relevant och högklassigt, också internationellt.
Vad gäller finansieringen av cancerforskning tänker Sistonen att forskarna kanske i viss mån har sig själva att skylla. Man har så ofta gått ut med löften om att man kommer att lösa cancerns gåta att det övriga samhället kanske tappat tron på dem när den definitiva lösningen hela tiden låter vänta på sig.
– Kanske beslutsfattarna inte förstår att det hela tiden sker misstag och att processen innan man får nya behandlingsmetoder och läkemedel är väldigt långsam, säger Sistonen.
– Men man måste också göra riskforskning. Om man har brist på medel går man lätt runt i gamla banor och upprepar misstag, eftersom man börjar minimera misstag. De flesta stora upptäckter är misstag.
För att göra rätt misstag måste man göra många saker och ha möjligheten att öppna dörrar. Att inte ha en sådan är ett stort och allvarligt problem.
MfÅA försökte få tag på undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen för en kommentar om forskningspolitiken. Man ska visserligen inte vara naiv och tro att ministeriet hör av sig när de säger att de ska göra det, men tre försök att få tag på ministern under ett par dagars tid före tidningens deadline gav alla samma (brutna) löfte om att de skulle återkomma till oss.