Osama al-Aloulou skriver om en värld som förefaller stadd i ett kaos där nya maktkonstellationer väntar på att födas.
Medan jag sitter på ett café i Helsingfors sätter sig två medelålders finländska män ner vid bordet bredvid mitt. Ett par minuter senare kommer en mörkhyad man med en axelväska in för att ta sig en kopp kaffe. Mannen pratar somaliska i sin telefon. Även om jag är upptagen med att läsa boken jag har med mig ser jag en av medelåldersmännen stirra på somaliern och säga till sin vän: ”Titta på den där. Jag står inte ut med de där människorna, de söker asyl här, tar våra pengar och sedan ska de ha kaffe på ett dyrt café som det här.” Han som säger det ser frustrerad ut och hans vän säger: ”Ja, ja, jag tycker samma sak, de borde sändas tillbaka till sina egna länder.” En kvinna som sitter intill vänder sig mot de två männen och säger. ”Han får dricka sitt kaffe var han vill, det har ni inget att göra med.” ”Det är klart”, svarar en av männen, ”men inte med våra pengar.” Den andre mannen fortsätter: ”De kommer in i landet utan någon kontroll, stör systemet, slösar våra pengar och vem vet hur många av dem som är farliga?” ”Ni är rasister”, svarar kvinnan och lämnar cafét.
När jag senare bearbetade scenen hemma hos mig kom jag att tänka på att händelsen återspeglade det jag ser på sociala medier dagligen: ökade sociala klyftor influerade av politiska motsättningar. Jag känner det i hatpratet bland folk som beskyller sina medmänniskor för att vara nazister, fascister, rasister för att de inte accepterar flyktingar. På andra sidan folk som anser att man måste vara en naiv liberal för att förorda en öppna dörrar-politik jämtemot invandare.
I det här finns en stämning av socialt och politiskt kaos som hänger tung i luften. Det finns ingen tvekan om att det finns en ny djup klyfta i Europa. Inte bara på lokala och nationella nivåer, utan även på en supernationell europeisk nivå. Man riktar stark kritik mot de ”själviska” Centraleuropeiska länderna som anklagas för att vara fientliga mot flyktingar och endast intresserade av den ekonomiska nytta de får av att tillhöra EU. Västeuropeiska länder som Tyskland, å sin sida, ses som flyktingvänliga som bryr sig om sina moraliska skyldigheter. Båda sidor manipulerar flyktingkrisen för att befästa sin egen politiska makt och i vissa fall för att utmana andras makt.
Det handlar inte bara om det Isis sådde i Paris, Nice, Bryssel och de tecken som tyder på att terroristerna planerar nya attacker. Det senaste fallet var en syrisk flykting med Isis-kopplingar som arresterades misstänkt för att planera en attack mot en av flygplatserna i Berlin – han begick sedan självmord i fängelset. Det handlar också om att Ukraina håller på att slitas i bitar, att Irak ser väldigt fragilt ut, att Syriens infrastruktur förstörs, om ett England som är kaotiskt efter Brexit och att vi kanske får se Skottland lämna Storbritannien inom en nära framtid.
Det verkar som att en kris göder, formar och driver en annan. Trumps kampanj har fått bränsle av den pågående flyktingkrisen, terrorattacker, högerpartiernas utbredning i flera europeiska länder, och även på håll där högerpopulister inte har nått makt, ser partier som Le Pen i Frankrike och Tysklands Alternative für Deutschland sin popularitet stiga. Den Arabiska våren med sitt efterspel av massiv mänsklig förstörelse fortsätter fortfarande, ohejdbart och oförutsägbart. För att inte tala om FN:s oförmåga att stoppa konflikter i olika länder, som Sydsudan.
I en avancerad kapitalistisk värd har irrationell politik, konservativ ideologi och nationalism blivit de mörka krafterna. Lägg till detta dynamiken i den sociala och politiska uppdelningen som uppstått ur främlingsfientlig populism och vår rädsla för varandra.
Vi lever i en värld där stabila demokratier är mera sårbara än någonsin för oproportionerliga störningar av flyktingkriser och en tendens till hårdare bevakning av gränserna. En värld där politik drivs av narrativens kraft och bilder som fångats och delas på de sociala medierna. Det är inte konstigt att den tyska och svenska generositeten i mottagandet av flyktingar göddes av upprörande, globalt nätverkade berättelser om sårbara människor som drunknar i Medelhavet, och bilder på döda barn som ligger på Sydeuropas stränder.
Någon kan tala för att våra liberala demokratier fortfarande är i majoritet, att våra lagar författade av liberala stater fortfarande anger reglerna och tonen för den globala kulturen och politiken och att folk som tror på att riva murar och möten mellan kulturer fortfarande är i majoritet. Till det här skulle jag säga att när man tittar på de ökande spänningarna mellan, säg Ryssland och USA, och de nationalistiska rörelsernas ökade popularitet, verkar det som att den goda rörelse till förändring som fanns har förlamats. Kanske den internationella tystnaden jämtemot den pågående ryska brutaliteten i Aleppo, Trumps framgång, och det brittiska Brexit talar för min tolkning.
För att sammanfatta: vi rör oss mot nya sammansättningar av rivaliserande makter och ideologier. Ingen vet vad konsekvenserna av det kaos vi nu befinner oss i kommer att vara – det enda man med sannolikhet kan säga är att förändringen är svårgripbar.
Osama al-Aloulou
forskare vid Migrationsinstitutet och magisterstuderande i mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Kolumnen är översatt från engelska av Marcus Prest.