Gästkolumnisten Christoffer Wärn skriver om den plats flerspråkigheten ges i den nya läroplanen.
NU ÄR DET IGEN dags för en ny läroplan i den finländska skolan och en hel del har förändrats. Inte minst det att modersmål och litteratur delats upp i läroämne och lärokurs vittnar om att det har skett en förändring i ämnessynen. Läroämnet heter fortfarande samma sak, men lärokursen (beroende på vilken man går) heter numera svenska och litteratur. I de nya läroplansgrunderna för modersmålets del är det några formuleringar som väckt tankar hos mig. Det är något som innebär en stor förändring sedan läroplanen 2004, nämligen synen på flerspråkighet i klassrummet.
I läroplansgrunderna från 2004 står det under avsnittet för modersmål och litteratur att eleverna bör behärska skolspråket för att aktivt kunna delta och påverka i samhällslivet. Gällande flerspråkighet står att ”Det är väsentligt att all undervisning i skolan, inte minst inom ämnet modersmål och litteratur, beaktar denna språkliga variation i syfte att stödja och stärka alla elevers språkliga identitet och färdighet att använda skolspråket”.
I de nya läroplansgrunderna som träder i kraft fokuserar man på att ”Eleverna ska vägledas att se och förstå sin egen och andras mångfasetterade språkliga och kulturella identitet […] och den (undervisningen) ska stödja elevens flerspråkighet genom att inkludera elevens alla språk, även de som används på fritiden”. Dessutom ska flerspråkigheten användas som resurs. Tidigare var skolspråket målet, men nu gäller andra tongångar och det inverkar på undervisningen. Jag vill påstå till det bättre.
Det är inte direkt överraskande att flerspråkighet blir synligare i läroplanen, eftersom den också blir synligare i klassrummen. Speciellt med tanke på den stora flyktingvåg som varit aktuell, kommer klassrummen i framtiden att bli allt mer flerspråkiga. Enligt färsk statistik från Statistikcentralen fanns det i slutet av 2015 fler personer med annat modersmål än finska och svenska i Finland än vad det fanns finlandssvenskar. Dessa siffror kommer dessutom säkerligen att öka ytterligare. Eller egentligen kanske man kan prata om en bredare flerspråkighet i framtiden, klassrum där finska (och finlandssvenska dialekter för den delen) har starkt fotfäste hör redan nu till vardagen.
Anna Slotte-Lüttge och Liselott Forsman gav 2013 ut Skolspråk och lärande där de analyserat klassrumsinteraktion med fokus på skolspråk, hur lärare arbetar för att befästa ord och uttryck för att hjälpa eleverna att utveckla sin språkliga repertoar samt hur flerspråkighet bemöts av lärare och elever. Praxis för hur finska bemöts i klassrummet varierar, men vad händer nu? När får lärare kräva att elever använder svenska? Eller får lärare längre kräva något? Jag tolkar det ändå som att läraren ska ta flerspråkigheten som resurs då hen undervisar om språklig identitet, flerspråkighet och modersmål, mångkultur och så vidare. Eleverna kan lära sig av varandra och dela erfarenheter med varandra. Flerspråkigheten som resurs innebär inte att vi plötsligt underminerar skolspråket.
Vårt samhälle blir allt mer mångkulturellt och var är det vi ska föreberedas på att verka i ett mångkulturellt samhälle om inte i skolan? Att se flerspråkighet som en resurs och att lyfta fram den i undervisningen signalerar att allas språkliga identiteter är lika värda. Med hjälp av dylika tankesätt kan vi motverka rasism och redan i grundskolan förbereda elever på att värdesätta mångfald. Men hur lärarna ska genomföra detta blir intressant att följa med.
Christoffer Wärn
Skribenten är ämneslärarstuderande i modersmål och litteratur vid Åbo Akademi.