Den bemannade rymdforskningen är publikt fortfarande synonym med Apolloprogrammet som tog människan till månen. Under månfärderna etablerar människan sig som rymdfarare. Det är lätt att känna något som kan beskrivas som en religiös-mystisk stämning inför detta, det gjorde även astronauterna – trots att det är frågan om extremt teknologiskt förfinade företag byggda på tillämpade kunskaper i fysik och rationalisering av risker – på ett ytligt
plan så långt från mystik man kan komma.
Text: Marcus Prest
Foton: Wikipedia Commons
I min barndom fick jag för min far ibland stiga upp ur sängen sent på kvällen för att titta på dokumentärer om rymdforskningen och dess historia. Det här var kring mitten av åttiotalet och jag förstod rätt så lite av vad jag såg – men det som jag fortfarande kommer ihåg är en känsla av andäktighet inför bilderna av de stora raketerna som lämnar uppskjutningstornen, isen som faller av de vita plåtarna och servicearmarna som frikopplas från raketkroppen medan elden växer nere på marken.
Jag kommer ihåg bilderna av glatt vinkande och sedan allvarligt koncentrerade astronauterna uppe i tyngdlösheten (kanske också kosmonauter, men i så fall var det fråga om svartvita bilder). Jag kommer ihåg bilder på jordens atmosfär från omloppsbanan: en båge synlig som en regnbåge mot svart rymd, bilder på astronauter som sköter olika instrument, overkligheten över hur de rörde sig i den låga gravitationen nere på månens yta och jag kommer ihåg att astronauterna framstod som ett slags övermänskliga ideal.
Jag hade naturligtvis inget begrepp som ”övermänniska” som femåring – men astronauterna representerade då ett för mig mytologiskt, gott och tekniskt överlägset Amerika – ett Amerika som senare fick andra sidor: det tog inte länge innan jag i smyg såg mina första Vietnamfilmer. Inget av det där kunde jag verbalisera då, det var inte något jag över huvudtaget tänkte på, men känslan för allt detta har blivit inpräntat i det som ibland kallas den mentala geografin som skapas i ens barndom: ett slags resonansbotten varifrån resten av livet medvetet eller omedvetet får en riktning.
När jag nu som vuxen återser rymddokumentärerna har de tack vare min barndoms sena TV-kvällar en särskild betydelse, nästan som om programmen refererade till religiösa upplevelser. Det här kanske beror på en stämning av mystik och existentialism som hör ihop med att människan når ut från sin egen planet – stämningar som jag instinktivt uppfattade som barn.
***
Ungefär i mitten av boken Moonfire, som är en sammanställning av Norman Mailers tredelade rekordlånga reportage om månlandningen för tidskriften Life, går Mailer omkring vid en av utsiktsposterna fem kilometer från uppskjutningsplatsen. Det är två timmar till start och Mailer, en av efterkrigstidens mest prominenta amerikanska författare, föraktar det medelklassamerika som representeras av publiken: politiker, affärsmän, småstadsamerikaner. Han avskyr medelklassamerikas bekvämhet, dess dåliga smak, teknokratsamhället är hans fiende, han är irriterad på att det inte finns någon vettig catering, och, mellan raderna – och sedan explicit: mest är han irriterad och avundsjuk på att han inte är en av astronauterna.
Medan han väntar på uppskjutningen känner han sig främmande för spektaklet och förväntningarna. Astronauterna försöker han för reportagets skull identifiera sig med, men han misslyckas med att hitta någon gemensam mental våglängd – de framstår för honom som byråkratins, teknokratins och korporatismens spjutspets: de är för Mailer tekniker och inte poeter, och det om något är för Mailer en förintande beskrivning av samtiden och dess ideal: mystiken har ingen plats.
Den magnifika raketen, Saturn V – den mest kraftfulla maskin mänskligheten någonsin konstruerat (gäller fortfarande), hög som en trettiosex våningar hög skyskrapa (man kunde bygga raketen runt Näsinneula bara man lämnar bort restaurangdelen), ser Mailer, naturligtvis, som en enorm fallos, men främst som ett resultat av det militärindustriella komplexets och John F. Kennedys kamp för att äntligen komma ikapp och förbi Sovjetunionen i prestige på det kalla krigets rymdfront – och inte som symbolen för ett storslaget äventyrligt företag som kunde jämföras med de stora sjöfararna på 1500-talet eller varför inte antarktisexpeditionerna under början av 1900-talet – företag drivna av drivna män.
Apollo är för Mailer den teknokratiska tidsålderns trumf, framtiden, och, i en viktig mening: mänsklighetens död. Men sedan ser ”Aquarius”, som Mailer i sedvanlig mailersk anspråkslöshet kallar sitt eget alter ego, flammorna slå ut som väldiga kvastar och Saturn V-raketen resa sig – och hans skeptiska inställning bedövas av det enorma spektaklet. Och så kommer ljudet från Saturn-raketen vars 55 000 hästkrafter starka turbopumpar trycker ut ett ton kerosin och två ton flytande syre i sekunden som antänds i de fem väldiga F1-motorerna i en väldig kontrollerad explosion.
Then it came, like a crackling of wood twigs over the ridge, came with the sharp and furious bark of a million drops of oil crackling suddenly into combustion, a cacophony of barks louder and louder as Apollo-Saturn fifteen seconds ahead of its own sound cleared the lift tower to a cheer which could have been a cry of anguish from that near-audience watching; then came the earsplitting bark of a thousand machine guns firing at once, and Aquarius shook through his feet at the fury of this combat assault, and heard the thunderous murmur of Niagaras of flame roaring conceivably louder than the loudest thunders he had ever heard and the earth began to shake and would not stop, it quivered through his feet standing on the wood of the bleachers, an apocalyptic fury of a sound now equal to some conception of your death in the roar of a drowning hour, a nightmare of sound, and he heard himself saying, ”Oh, my God! oh, my God! oh, my God!, oh, my God!, oh my God!, oh, my God!” but not his voice, and the sound of the rocket beat with true blood of the fear in ears, hot in all the intimacy of a forming of heat, as if one’s ear were in the caldron of a vast burning of air, heavens of oxygen being born and consumed in this ascension of the rocket, and a poor moment of vertigo at the thought that man now had something with which to speak to God (…).
– Norman Mailer Moonfire – The Epic Journey of Apollo 11
Nu hade mänskligheten något att tala med Gud om. Det enda av människan skapade som åstadkommer något liknande ljud är atombomben (som på tal om religiösa referenser fick Oppenheimer att citera Bhagavad-Gita: ”Now, I am become Death, the destroyer of worlds”).
Trots Mailers desillusionerade inställning till Apolloprojektet, trots hans förakt för den genomteknologiserade människan tar han till ett religiöst språk för att beskriva betydelsen av programmet och de erfarenheter som kopplar till det. Det religiösa språket återkommer i olika beskrivningar av skeden av rymdprojektet – ibland även av astronauterna som själva på medelklassamerikanskt vis var religiösa. För projektet var enormt, både i arbetsinsatser, omfattning och även den fysiska skalan på de konstruktioner som behövdes för att månlandningarna skulle bli verklighet.
Ett uttryck som i och för sig inte är religiöst, men som återkommer i till exempel beskrivningen av VAB (Vehicle Assembly Building) – byggnaden som används för att montera raketerna är ”there is no scale” (det finns ingen skala) – allt är så enormt.
***
Wernher von Braun och Saturn V:s fem F1-motorer.
NASA, National Space Agency bildades 1958 och leddes under Apolloprogrammets viktigaste tid från 1960 till 1970 av Wernher von Braun. Von Braun som tillsammans med ett antal tyska vetenskapsmän som var involverade i det tyska raketprogrammet (särskilt känt för terrorbombandet av London med V-seriens raketer), överlämnade sig till amerikanerna 1945, inte helt olikt en del av tyska toppfysiker som flydde från Nazityskland för att sedan vara centrala i konstruktionen av atombomben.
Men eftersom dessa herrar (uteslutande herrar) aktivt deltagit på den tyska sidan i kriget och till skillnad från atombombsfysikerna överlämnat sig först efter Nazitysklands fall var deras deltagande, och deras centrala roll inte oproblematisk – varken politiskt eller medialt. Professionellt verkar det dock utgående från Apollo – The Race to the Moon av Charles Murray och Catherine Bly Cox snarast som att de gav amerikanerna insikter och helt nya begrepp om precision i ingenjörsprocesserna, disciplin på arbetsplatserna (nitisk ordning) och överlag var de populära bland sina medingenjörer: de åstadkom resultat.
Wernher von Braun, som trots att han var populär med sitt goda utseende och sin karisma som ledare för det amerikanska rymdprogrammet retades i offentligheten för namnet på sin biografi som heter I Aim at the Stars – som i satiren fick tillägget: But I Sometimes Hit London. Von Braun och hans tyska kolleger var till att börja med involverade i uppbyggnaden av de amerikanska ballistiska kärnvapenrobotarna – Red Stone, men när de kom till NASA blev deras professionella gärning civil och bunden till Apolloprogrammet.
Apollo – A race to the Moon skildrar utförligt den industriella och tekniska sidan av Apollo. Man får en inblick i vilken typ av människor som var engagerade och kvaliteten på dessa. Det rör sig förstås om olika typer av personer, och olika typer av kvaliteter, och trots att Norman Mailers desillusionering i centrala delar är rättvis, blir hans beskrivning av människorna platt, trots att Mailer med bakgrund i matematik på Harward har en känsla för naturvetenskaperna och ingenjörer.
Mailer har förstås rätt i att Apollo är en triumf för den teknologiska byråkratiska tidsåldern. Men dedikationen med vilken tusentals personer går in för att samarbeta för att nå månen, går inte att beskriva som ett förintande av livsandan på samma sätt som många industriprojekt före och efter: det är inga exploaterade gruvarbetare som kvävs i gruvor, eller kontorsarbetare som förgås av meningslösa uppgifter för att skapa profit åt ägare som de aldrig kommer att träffa – i Apolloprogrammet är det fråga är ett stort antal personer med en läggning för teknik och naturvetenskap som under stora ansträngningar jobbar på toppen av sin förmåga, till en början under mycket fria former (sedan skulle även NASA institutionaliseras och den ursprungliga andan gick, enligt veteraner, förlorad) – för att efter Kennedys tal 1961 börja fokusera på den stora uppgiften.
Huvudlösheten i målet är svårt att föreställa sig; att landa en människa på månen och få henne hem igen innan slutet av 1960-talet. Bara drygt ett halvt sekel efter att bröderna Wright i två separata försök flugit 30 och 50 meter med ett motordrivet flygplan – människans första steg i luften med en motordriven farkost. Utvecklingen av teknologin , sättet på vilken den fysiskt manifesteras, går oerhört fort under 1900-talets första halva.
Apolloprogrammets förluster i människoliv blev tre man: Virgil ”Gus” Grissom, Edward H. White II och Roger B. Chaffe som omkom i en kabinbrand under en övning med Apollo 1 (syret i kabinen antändes och luckan gick inte att öppna inifrån kabinen). Efter det förlorade NASA inte en enda man innan Challengerolyckan 1986. Apolloprogrammet gjorde elva bemannade flygningar, varav tio till månen och varav sex uppdrag landade på månen. Man förlorade inga människoliv under dessa flygningar vilket, om man till exempel jämför med testflygningar av flygplan, är anmärkningsvärt – komplexiteten i flygningarna till och från månen var enorm.
En del av orsaken till säkerheten har att göra med prestigeorsaker: trycket på att lyckas utan förluster var enormt – vilket kan låta krasst, men när samma tryck inte är närvarande verkar andra prioriteringar få företräde och människoliv går förlorade. Astronauterna var själva till största del stridspiloter från flottan som kunde landa på hangarfartyg i dåligt väder om natten, en del av dem hade också stridserfarenhet – vilket betyder att man hade att göra med personer som var vana att leva med risktagningar och klara av dem. Men kraven på flygningar var också helt annorlunda än de senare rymdskytteluppdragen till omloppsbanan.
Det fanns också en mängd moment som sköttes manuellt av astronauterna. Apolloprogrammets astronauter såg också sig själv som flygare och inte som tekniker – de insisterade på att behålla kontrollen över farkosterna och gick inte med på att farkosterna skulle gå att styras från Houston.
Astronauterna back-up kalibrerade också sin kurs med positionsbestämningar med sextanter, med vilka de manuellt bestämde sin position utifrån en stjärna och Månens eller Jordens horisont – ett av många företag som inte var alldeles enkelt att göra i en rymdfarkost i rörelse: en del av rörelsen var också att farkosten roterade kring sin egen axel i en så kallad ”barbeque roll” eftersom den del av farkosten som var utsatt för direkt solljus blev upp till 200 °C grader varm, medan den del som låg i skugga var −100 °C kall.
Värmeskölden som behövdes för att kapseln inte skulle förångas in återinträdet i Jordens atmosfär kunde spricka om värmen inte växlade genom att regelbundet byta solsida. En hel del av dessa poänger gick Mailer förbi: de är kanske inte direkt andliga egenskaper hos astronauterna som är utmärkande för dem, om man vill kan man se dem som enbart tekniskt kunniga, men å andra sidan kräver det en särskild typ av kylighet och vilja för att placera sig på ett ställe där man ansvarar för allt detta och lyckas komma hem. Filmen Apollo 13 fångar också typen av svårigheter som besättningarna lyckades klara av med nästan övermänsklig noggrannhet och självkontroll.
***
Enligt Michael Collins (den minst kända av de tre Apollo 11-astronauterna), var Apollo 8 det viktigaste uppdraget i programmet. Apollo 8 var det andra bemannade uppdraget för Apollosystemet. Uppdraget gick ut på att lämna jordens omloppsbana, gå in i omloppsbana runt månen och återvända till jorden: en av de tre bemannade flygningarna som föregick den första månlandningen.
Apollo 8 hade en del osäkra moment. Bland annat gjorde heliumbubblor i servicemodulens bränsle att servicemodulens motor inte var helt pålitlig. Dessutom fanns det en möjlighet att motorn skulle explodera när den startades på nytt efter att man lämnat jordens omloppsbana. Det behövdes en exakt förbränning för att få in farkosten i rätt vinkel och med rätt fart för att den skulle kunna nå månens omloppsbana.
Svårigheten att få in farkosten i månens omloppsbana beskrivs i Apollo The Race to the Moon på ett sätt som kunde översättas till att klättra upp med ett kraftfullt gevär i ett väldigt högt torn i Åbo och skjuta ett skott som nästan snuddar men inte träffar en basketboll i Salo. Förbränningssekvensen måste alltså beräknas så att motorn med en viss effekt trycker på tillräckligt för att inte fångas av Månens gravitation på ett sätt så att farkosten kraschar mot ytan, men också tillräckligt svagt för att den inte helt ska frigöras från månens gravitation och fortsätta ut i den interplanetära rymdens evighet.
Det andra osäkra momentet gällde om modulens motor skulle klara av att trycka ut modulen ur månens gravitation utan att explodera då den passerat månens ”mörka sida” (den sida som alltid är vänd bort från jorden – men för den skull är den inte mörk – den är lika ofta vänd mot solen som den sida som är vänd mot jorden, på det sättet är engelskans far side of the Moon ett bättre utryck). Om motorn inte tände, eller om den exploderade utan att döda besättningen, skulle Apollo 8 bli kvar i månens omloppsbana för evigt. Astronauterna skulle omkomma cirka nio dagar senare då alla förråd tagit slut.
Innan Apollo 8 försvinner bakom månen och i radioskugga läser astronauterna ur Första Moseboken. De gör sin läsning utan att ha konsulterat NASA, detta i direktsändning med miljoner tittare och medan astronauterna ser Månens yta från rymdkapseln läser de: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet…”
Frank Borman, befälhavare på Apollo 8.
Befälhavaren på Apollo 8, Frank Borman (som plågats av uppkastningar och diarré – man var rädd för att det var symptom på strålningssjuka – men det var det inte, utan rymdsjuka , det vill säga anpassningsproblem med viktlöshet), läser de sista raderna och innan farkosten försvinner bakom månen tar han en paus och avslutar med orden ”And from the crew of Apollo 8, we close with goodnight, good luck, a Merry Christmas, and God bless all of you – all of you on the good Earth.”
Denna läsning leder till att en dam med ateistisk övertygelse efteråt vill stämma NASA då hon fått sin trosfrid störd av denna skymf mot hennes vetenskapliga världsbild. (Det förmätna i inställningen blir desto lustigare av att tänka på att hon sitter med denna vetenskapliga världsbild hemma vid teven när astronauterna i den bräckliga farkosten på väg in bakom Månen bokstavligen lever och dör beroende på om vetenskapen som ligger bakom teknologin de själva varit med om att forma konstruerats rätt eller fel).
Medan Apollo 8 befinner sig bakom Månen sitter flygteknikerna i Houston och svettas. De har inget sätt att kommunicera med Apollo 8. Om motorn fungerat som den ska har den gjort det bakom Månen, där förbränningen för att komma loss ur Månens omloppsbana måste ske – när mission control får kontakt med besättningen igen är deras öde redan beseglat. Det första Houston hör av Apollo 8 när den åter visar sig är piloten James Lovells röst som säger ”Please be informed, there is a Santa Claus.”
***
Apollo 11, 16 juli 1969. Buzz Aldrin på Månens yta, fotograferad av Niel Armstrong. Man kan se Armstrong reflekteras i Aldrins visir, tillsammans med månmodulen / månlandaren Eagle.
Efter att Apollo 11 startat beger sig Norman Mailer till södra Texas och Houston, för att göra sig beredd för ”den största veckan sedan Kristus föddes”. Efter några dygn i mission control vantrivs han åter. Det enda han hör är röster som kommer ur en låda i byggnaden och allt som sägs är teknisk jargong, varav en hel del är otillgänglig till och med för honom, trots att han läst in sig väldigt grundligt. Men medan Neil Armstrong styr månmodulen Eagle ner mot ytan och Armstrong tvingas improvisera då bränslet håller på att ta slut och flygledningen börjar bli verkligt nervösa under sina lugna röster drabbas Mailer av signifikansen och overkligheten av det som håller på att ske. Nedan beskriver Mailer radiotrafiken och sina känslor under den första månlandningens sista sekunder:
“Lights on. Down 2½. Forward. Forward. Good. 40 feet. Down 2½. Picking up some dust. 30 feet, 2½ down. Faint Shadow. 4 forward. 4 forward. Drifting to the right a little. 6… down a half.”
Another voice said, “Thirty seconds.” Was that thirty seconds of fuel? A modest stirring of anticipation came up from the audience.
“Drifting right. Contact light. Okay,” said the voice as even as before, “engine stop. ACA out of detente. Modes control both auto, descent engine command override, off. Engine arm, off. 413 is in.”
A cry went up, half jubilant, half confused. Had they actually landed?
The Capcom spoke: “We copy you down, Eagle.” But it was a question.
“Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed.”
It was Armstrong’s voice, the quiet voice of the best boy in town, the one who pulls you drowning from the sea and walks off before you can offer a reward. (…)
Aquarius discovered he was happy. There was a man on the moon. There were now two men on the moon. It was a new feeling, absolutely without focus for him. If he felt a faint graveling on the surface of this sentiment, a curdle of emotional skin which formed from his effort to advance heroes he could not find altogether admirable, still he knew he had been dislocated as profoundly by the experience as the moment he learned in the fathers’ waiting room at the hospital that his first child had indeed and actually just been born. “Well think of that,” he said. What a new fact! Real as the presence of immanence and yet not located at all, not yet, not in the comfortable quarters one afforded for the true and real facts of the life of the brain.
I sin skildring lämnar Mailer bort Houstons svar:
“Roger, Tranquility, we copy you on the ground. You’ve got a bunch of guys about to turn blue. We’re breathing again. Thanks a lot.”
***
En av de saker som Moonfire (mer explicit) och Apollo Race The to the Moon (mer vid sidan om) visar är hur vissa projekt där en nation eller en mängd människor samlas för ett stort mål skapar sig portalfigurer, i det här fallet astrounauterna, som själva medvetet eller omedvetet anammar en mytologisk roll. Det är slående hur teknologin, genombyråkratiserad, risktestad, kvalitetstestad, och så vidare – så friktionslöst kan få en roll som gudarnas farkost in i det okända, och hur en stämning av andäktighet kan strömma rakt igenom TV-rutan, trots att alla religiösa referenser är bortputsade, så att även en femåring blir fångad av något som känns större än en allt annat och samtidigt – där i djupet av farkosten, i mörkret, sitter människan.
Apollo 10, Juli 1969 – cirka en minut efter lift off. Den 111 meter långa Saturn V raketen (uttalas saturn five) har en 55 000 hästkrafters turbopump som trycker ut ett ton kerosin och två ton flytande syre per sekund, kontinuerligt accelererande i 4G för att under första steget nå en hastighet på 3 km/s. I televisionens direktsändning från Florida hör man det vidunderliga ljudet från raketen, något förminskat tack vare det snabbt växande avståndet och över radiobruset från mission control i Houston, Texas, är det första man hör av besättningen ombord på Apollo 10, Eugene Cernan som säger: ”What a ride babe, what a ride.”
Efter första månlandningen
Det är egentligen först efter Apollo 11 som uppdragen av verkligt vetenskapligt värde börjar. Samtliga astronauter utbildas i geologi och somliga, bland dem Eugene Cernan, visar sig ha en fallenhet för ämnet. Samma gäller omvänt för geologerna som efter att ha varit skeptiska till astronauternas förmåga som vetenskapsmän börjar respektera dem, bland annat för att astronauterna visar sig vara personer som lär sig saker mycket kvickt – men också för att geologerna får en insyn i komplexiteten, riskerna och de knappa felmarginalerna (ofta precis noll) i de uppdrag astronauterna utför.