Att vifta bort människors besvikelse över poli­tiken som grumlig populism, kan göra att man missar att känslorna uppstår i mänsklig­a situationer som kan vara givande att försöka förstå.

 

Det är mycket snack om besvikelser rörande politiken just nu. För inte så länge sedan avslöjade SFP-bossen Haglund att han drar sig ut ur ordförandeposten och att han känner en besvikelse över politiken. Sannfinländarnas popularitet dalar när anhängarna är besvikna över regeringens politik. I USA sägs både Donald Trumps och Bernie Sanders anhängare förenas av en upplevelse av besvikelse gällande hur politiken sett ut i USA. Besvikna, men kanske framförallt arga, människor demonstrerar i Helsingfors, London, Paris. Men besvikelserna ser ändå olika ut, och vänder sig mot olika saker. Haglunds besvikelse tyckts gälla att beslutsprocesserna är motiga, att reformer inte genomförts och att han inte var nöjd med oppositionsrollen. Sedan finns det en typ av besvikelse som i och för sig också utgår från systemets fastlåsthet, men som utgår från att den institutionaliserade politiken tycks vara oförmögen att svara på den nöd många människor befinner sig i.

Människors besvikelse över politiken viftas ibland lite lättvindigt bort som grumlig populism; besvikelse ses som förvirrade människors oförstånd, lättköpthet och självcentreradhet. Men jag tror att känslor som missnöje, indignation, och resignation behöver förstås – vi behöver begripa vad det säger om vårt samhälle att så många känner sig trängda, indignerade, eller resignerade. Alltså att det här inte bara är något som kan studeras som en sorts fakta, ”så här känner sig många människor faktiskt”, utan det viktiga är de mänskliga situationer där de här känslorna föds.

Tjänar det verkligen något till att böka bland känslor? Är inte den väsentliga frågan hur vi ska hitta meningsfulla gemenskaper och former för beslutsfattande? Jag tror på riktigt det finns något att reflektera över, kring besvikelserna – just eftersom bilden av populism och vilsna människor är så stark, en bild som (implicit) ofta vädrar en idé att politiken ska lämnas över åt kompetenta experter, heltidspolitiker och tjänstemän. Att se indignation och uppgivenhet gällande (institutionaliserad) politik som något vi måste ta som känslor att befatta oss med kan innebära ett allvarligt försök att förstå sig på den värld vi lever i. Vad innebär det att tro på den institutionaliserade politiken i exempelvis Grekland, där en vänsterregering driver igenom ett hårt sparprogram, och av långivare ständigt anklagas för att inte genomföra programmet hårt nog? Vad kan vi egentligen försvara i dagens partipolitik, finns där rum för annat än en ständig kamp om röster? Att politiken för många framstår som en yttre struktur, inte som formen för våra gemensamma strävanden, kan inte viftas bort.

Det som är bekymmersamt är ett sätt att lämna frågan om att tro eller inte tro på politiken därhän genom slentrianmässiga hänvisningar till politikerförakt, människors oförstånd eller demokratins förträfflighet trots sina brister. Det här syns också i diskussioner om specifika fenomen. Missnöjesyttringar – senast Nuit debout, den franska gräsrotsrörelsen – anklagas för att sakna tydliga svar och egna visioner. Rörelser som denna beskrivs som vaga och reaktiva. Om ni inte har några krav har ni inget att komma med – ni har bara era virriga känslor. Det är det budskap som ofta levereras. De som säger så medger bland annat att rörelserna är ett ”symptom” på något, men bara ett symptom. Men det här är väl det som gödslar ännu större indignation: att bli behandlad som ett symptom, okunnig folkmassa som det inte går att gå i dialog med.

Det här hindrar inte att känslor kan ifrågasättas. Indignation uttrycker ofta bilden av att politiken är oanständig, att vi borde återgå till det respektabla, gamla ordningen. Snuskigt rika kapitalister, och annan snikenhet, är problemet. I indignationen kan det finnas ett stort rättvisepatos. Man säger sig värna om den lilla människan som eliten trampar på. Slagorden har ofta karaktären ”nu får det vara nog!”

Det som gör det svårt att gå i dialog med sådan här indignation är övertygelsen om ha rätten & anständigheten på sin sida. Besvikelsens skörhet laddas om till bombsäkerhet. Men igen: sådana yttringar ska kunna kritiseras, utan att andra människor reduceras till ”symptom” på en samhällstrend. Kanske är detta möjligt genom att försöka sätta sig in i just hur besvikelser uppstår, vilken värld den besvikne bebor. Att bara säga: ”du vet inte vad du vill, alltså behöver vi inte ta dig på allvar” är inte nog. Att hänvisa till den institutionaliserade politiken räcker inte i en värld där just denna politik så ofta upplevs som fastlåst när det gäller mänskligt samliv och mänsklig nöd.

Mari Lindman är doktor i filosofi från Åbo Akademi.