Den av Mattel tillverkade dockan Barbie har varit kontroversiell sedan den kom ut på marknaden i mars 1956. Främst har den kritiserats för att representera ett förvrängt kroppsideal. Enligt till exempel en undersökning gjord vid Helsingsfors universitets centralsjukhus skulle Barbie, om hon var en människa, sakna de 17 till 22 procent kroppsfett som behövs för att en kvinna ska kunna bli gravid.
Text: Nicklas Hägen
I år har Barbie börjat produceras i tre nya former – kortare, längre och rundare.
– Man kan inte säga annat än att det var så dags att nu efter 57 år göra lite andra versioner av Barbie. Den knubbiga är inte särdeles tjock ännu heller. Bättre är att Mattel gör dem i olika färger så att inte alla är vita, säger Harriet Silius, professor emerita i kvinnovetenskap vid Åbo Akademi.
– Samtidigt kanske det är viktigt att påpeka att det inte är Barbie som förorsakar ätstörningarna. Smalhetsidealet finns överallt, i film, i mode, i musik och på Youtube – ja, överallt. Det finns ett samband mellan detta ideal och att många vill bli magrare än de är. Det drabbar flickor mer än det drabbar pojkar, även om det finns pojkar som drabbas av smalhetsidealet. Pojkar får inte heller vara tjocka.
Men pojkar får vara stora?
– De får gärna vara långa och de får gärna vara… normala. Där är skillnaden, för flickor gäller det uttryckligen att vara smala.
Finns det ett symboliskt värde i att Barbie får nya former?
– Det som skett är att Mattel har fått mycket kritik. Det är en leksak som föreställer en vuxen kvinna. Där har man äntligen märkt att alla inte ser ut så här. Kritiken har funnits i tiotals år, möjligen redan när Barbie lanserades, men nu har man varit lite mottaglig för den. Antagligen vill man nå de vuxna som tidigare vägrat köpa Barbie.
– Samtidigt kan man väl säga att Barbie är så överdriven att de barn, vi pratar idag om rätt små barn, som leker med dockorna inte ens uppfattar dem som bilder av riktiga människor.
Om man tänker på dockor riktade till pojkar, till exempel He-Man som var populär när jag var barn och som också tillverkades av Mattel – hur skiljer de sig?
– De är helt annorlunda. De har stora muskler och breda axlar, uttrycker snabbhet och styrka.
Det maskulina idealet?
– Jo.
Men det fanns ingen protest mot He-Man, varför?
– Barbie är framför allt en mycket större produkt. Det finns knappt några flickor i den rika världen födda efter 1970 som inte haft en barbiedocka. För pojkar har produkterna varit mera varierade, alla har inte haft precis samma docka. Konkurrensen mellan olika tillverkare har varit större.
Därför har det inte gått att rikta kritiken till ett ställe?
– Nej, ingen enskild docka har varit så dominerande.
Ingen kan väl ha undgått att vi har en besvärlig syn på kroppar? Sker det någon utveckling på den här fronten?
– Nej, jag tycker inte det. Eller det händer så hemskt lite. Tidningen Vogue har slutat anlita modeller med ätstörningar och Italien, Spanien och Frankrike har satt en minimigräns på modellernas vikt. Så i någon mån kanske det händer något smått, men det är en tidning av många, och bara några länder.
– Sedan har det kommit andra rörelser som förespråkar att man är tjock och glad. När du ser på människors kroppsvikt i det rika västerlandet så har den ökat hela tiden, så det går åt det hållet. Men relativt lite händer. Ätstörningsproblemen behandlas som individuella sjukdomar där orsaken till sjukdomen inte behöver vara individuell, utan kan bero på omgivningen. Vi är omringade av ett smalhetsideal och till det kommer att man ska vara perfekt, inte bara till sin kropp, utan på alla andra sätt. Det kan bli för mycket för en del människor i en viss ålder.
Det handlar inte bara om en barn-förälder-relation?
– Nej, man ska inte tro att ätstörningar förorsakas av föräldrar eller de närstående. Det som finns utanför har mycket större betydelse.