Månadens gästkolumnist, Adrian Perera, skriver om hur snart sagt alla andra än patienterna hänvisat till resursbrist i samband med ”Kuppisskandalen”. Frågan sträcker sig långt bortom det enskilda fallet.
Socialvården i Finland har diskuterats flitigt under de senaste veckorna. Turun Sanomats avslöjande av misshandel och övermedicinering på psykiatriska enheten för geriatri vid Åbo stadssjukhus – även känd som ”Kuppisskandalen” – ledde till en lavin av intervjuer med tjänstemän, vårdpersonal, och till och med någon enstaka före detta mentalvårdspatient. Familje- och omsorgsminister Juha Rehula krävde att myndigheterna skulle få mer befogenheter att övervaka socialvårdens sovrum och sjukhussängar samtidigt som han fördömde skötarna som misshandlat sina patienter.
Jag intervjuar en representant från Valvira om socialvården. Enligt henne övervakar vårdgivarna – oftast kommunerna – sist och slutligen sig själva.
De senaste nyheterna kring Kårkulla samkommun är ett praktexempel på detta: anonyma röster från en Kårkullaenhet i Pargas viskar att de sett tecken på vanvård, och Valvira ber Kårkulla att själv undersöka om anklagelserna stämmer.
Många som arbetar med socialvård har kritiserat detta system för att vara tandlöst och osystematiskt. Valvira håller förstås inte med. Det är en traditionell övervakningsmetod som fungerat hittills, säger representanten till mig.
– Dessutom har Valvira eller Regionförvaltningsverket inte så mycket resurser, säger representanten.
Valviras representant vill inte ha befogenheterna Rehula kräver eftersom man ändå inte har resurserna att aktivt syna landets vårdenheter.
– Men det verkliga problemet är ändå inte resursbrist. Det är fråga om vårdkulturen. Den moraliska och etiska plikten att sköta om de mindre bemedlade borde nötas in bättre i vårdpersonalen, säger representanten till mig.
Till min stora skam ställer jag inte den viktigaste frågan: hur försvarar du att du, som övervakande myndighet, kan hänvisa till resursbrist när du inte sköter ditt jobb, medan vårdpersonalen inte får göra det?
Frågan är lång. Den sträcker sig faktiskt ända till de högsta beslutsfattarna i landet. Med debatterna kring socialvården som utgångspunkt verkar det i nuläget som om de svagaste i landet inte lyssnar på sina samveten, medan de starkaste enbart tampas med bristande resurser. Resultatet är att kritiken aldrig kan riktas uppåt, utan att vi som ett samhälle istället enbart sparkar neråt.
När regeringen fattar äckliga beslut är de inte omoraliska. Allt beror på resursbrist.
När Valvira inte aktivt kan hålla vakt över landets sjuka, gamla och utsatta är de inte känslokalla. De lider av resursbrist.
I stort sett alla förutom patienterna har använt ”resursbrist” som en orsak, men så vitt jag vet har ingen anklagat systemet i sig för att vara omoraliskt eller stört. Tandlöst kanske, men inte sadistiskt.
Faran är att de enda som lider är de som redan är mest utsatta. I första hand är det fråga om patienterna på G1, som ingen hört något av eller ens tror att kan formulera en tydlig åsikt. I andra hand är det personalen vid sjukhuset, som redan var utarmad och nu också får stå ut med hotelser från allmänheten.
Nu kommer man att införa strängare regelverk och lagstiftning för att ställa personalen inom socialvården till svars. Om anmälningarna om oegentligheter fortsätter kan Valvira alltid hota vårdgivaren med dryga böter.
Jag frågar Valviras representant hur böter ska hjälpa om kommunen redan lider av resursbrist.
– De får väl lösa det, säger hon.
Adrian Perera
Skribenten är frilansjournalist och magister i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.