Gästkolumnisten Emma Strömberg skriver om åtstramningspolitiken och den finanspolitiska retoriken.
”ATT LÄSA EKONOMI kan vara som att läsa deckare”, sa min lärare i ekonomijournalistik. Jag har aldrig varit förtjust i detektivromaner, men har på sistone inte kunnat slita mig från trillerläsningen om Internationella valutafondens (IMF) maktfullkomliga agerande.
Sedan början av 80-talet har valutafonden tvingat sin ekonomiska doktrin på länder i Latinamerika, Afrika och Asien, när de vänt sig till fonden som en sista utväg när landets ekonomi stått inför en recession – ofta med en ännu svagare ekonomi och högre arbetslöshet som följd. Detta är väl beskrivet i den nobelprisbelönta ekonomen Joseph Stiglitz bok Globalization and its Discontents (2002).
IMF grundades år 1944 för att garantera att världsekonomin hålls stabil och förhindra en ny depression som den på 1930-talet. Valutafonden grundades på ekonomen John Keynes iakttagelse att marknaden inte fungerar perfekt, vilket den stora depressionen var ett bevis för. Keynes gjorde också iakttagelsen att befolkningens köpkraft försvagas under en ekonomisk svacka, vilket gör det svårare att ta sig ur recessionen, och därför bör staten gå in och förhindra den nedåtgående spiralen. IMF:s uppgift skulle följaktligen vara att, förutom att se till att medlemsländerna följer vissa ekonomiska spelregler, erbjuda lån till länder som i en recession inte har möjlighet att själva stimulera ekonomin för att få upp köpkraften.
Trots valutafondens ursprung i insikten om att marknaden inte fungerar perfekt och att det därför finns ett behov av statlig reglering av ekonomin – och i fråga om den globala ekonomin – ett internationellt organ som sköter den uppgiften, visar Stiglitz i sin bok hur IMF har övertagit en marknadsfundamentalistisk ståndpunkt med devisen ”marknaden fixar allt”.
Valutafonden har också kört hårt på åtstramningspolitik i de länder som bett om hjälp av fonden. Enligt IMF:s beräkningar är nedskärningar bästa medicinen ut ur en recession, och det har handlat om stora nedskärningar i den offentliga sektorn, bland annat inom hälsovård; ofta med depression och misär som följd istället för tillväxt.
När Grekland år 2010 bad Internationella valutafonden och EU om hjälp gällde samma åtstramningskrav som drabbat andra länder. Motiveringen för åtstramningspolitiken har bland annat varit att genom att göra stora nedskärningar i den offentliga sektorn och få ekonomin ”i balans” kommer investerare att lockas till Grekland.
De nedskärningar som skulle ge ett uppsving i ekonomin har föga förvånande inte infunnit sig, vilket har lett till att också IMF har tvingat erkänna att de gjort ”en felberäkning” i sin kalkyl över hur mycket tillväxt åtstramningspolitiken skulle ge.
Det märkliga är bara att IMF skulle ha haft många möjligheter att ta lärdom av sin egen historia istället för att försätta ännu ett land i en humanitär kris (denna gång påhejad av EU).
Finlands finansminister Alexander Stubb har använt Grekland som ett varnande exempel på hur det kan gå för Finland om vi inte får bukt på budgetunderskottet. Det paradoxala är att retoriken är samma som Trojkans åtstramningspolitik i Grekland, en politik som har gjort att landets skulder bara ökat.
Det finns väldigt mycket som skiljer Finlands och Greklands ekonomiska situation (och våra ministrars jämförelse med Grekland handlar snarare om att skapa krisstämning på hemmaplan). Men retoriken att genom att skära ner och ”tillfälligt” försämra välfärden kommer vi i framtiden att få det bättre, är gemensam för regeringen och för IMF:s försvar av sin politik.
Nedskärningarna som har betytt fler arbetslösa och minskad köpkraft, vilket lett till ytterligare uppsägningar, har inte lockat investerare till Grekland. Vi får se hur det går för Finland.
Emma Strömberg
Skribenten är magisterstuderande i filosofi vid Åbo Akademi.