Professor Tage Kurtén har hållit sin avskedsföreläsning och går i pension. Arvet han lämnar efter sig är ett teologiskt ämne vid Åbo Akademi som är i dialog med sin samtids moraliska och existentiella frågor.
I vår individcentrerade kultur hyllar vi friheten men vägrar se ansvaret som kommer med den friheten. Många av oss verkar heller inte veta vad de vill med sin frihet.
Text och foto: Marcus Prest
I en essä som heter Why Charlie Sheen Is Winning publicerad i Newsweek år 2011 skriver Bret Easton Ellis, författaren till American Psycho, om att många i (väst)världen befinner sig i ett tillstånd han kallar postempire. Kort sammanfattat beskriver Ellis ett tillstånd där flera av oss inte längre blir upprörda av något alls – och inte heller låtsas bli upprörda av något alls – vilket skulle vara en skillnad till det tidigare tillståndet empire – ett tillstånd eller ett imperium av moralisk konsensus om vad som är stötande och vad som inte är det. Ellis beskrivning innebär delvis att vi slutat hyckla (vi har slutat låtsas inför varandra att vi tar fenomen som skådespelarens Charlie Sheens uppförande på allvar) men kanske samtidigt också att vi slutat bry oss helt och hållet.
– Jag har inte läst Bret Easton Ellis, men vi lever i en brytningstid där vad som helst kan hända – den känslan får man emellanåt, säger Tage Kurtén, avgående professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi.
– Liquid society – det flytande eller böjliga samhället – är ett begrepp som finns i titeln på en mängd olika böcker jag läser just nu. Det är lätt att se tecken på att det i flera avseenden är en korrekt beskrivning av hur vårt samhälle ser ut.
Samtidigt lever vi i en tid då myndigheterna försöker förstärka sin kontroll in i detaljer, säger Kurtén. Men myndigheternas förmåga är begränsad.
– Ska man tolka det senaste valet och vad det kommer att leda till känns det som om rätt många saker är i rörelse samtidigt som behovet av att etablera kontroll kvarstår.
Tage Kurtén säger att behovet att ha kontroll, att ta kontroll är begrepp och ambitioner som beskriver det moderna samhället: med rationella medel vill man kontrollera den mänskliga verkligheten så mycket som möjligt. Samtidigt verkar samhället och samtiden vara stadd i en omfattande förändring, bortom kontroll.
– Men vad är det vi ska kontrollera, varför och hur? På de frågorna finns det inga klara svar.
Det här påminner om det du skriver om universitetet i senaste numret av Finsk Tidskrift (nummer 2/2015).
– Ja, jag skrev där om det visionslösa universitetet. Inom forskningspolitiken vill de agerande visa att de har kontroll. Bland annat kontrollerar man via kvantitativa mått. Men man frågar sig inte varför vi upprätthåller universitetet, varför vi forskar, vad måtten egentligen mäter. Det visionslösa hänger ihop med att politiker och universitetsledningarna har överlämnat inflytandet över stora delar av forskningspolitiken till okontrollerbara krafter utanför universiteten. På liknande sätt har samhället i stort lagt sig i händerna på krafter som politikerna inte kan kontrollera.
Med okontrollerbara krafter menar du marknaden? Men bakom marknaden, eller i det som kallas ”den fria marknaden” finns det definitivt krafter som avser utöva maximal kontroll.
– Med avregleringen av penningekonomin i slutet av 1980-talet förlorade politiken kontrollen över ekonomin. De diffusa ”marknadskrafterna” tilläts spela allt mera fritt. Men det här är förstås inte nödvändigt. Bakom det ekonomiska spelet finns människor. Med mänskliga medel bör vi kunna tämja också dessa krafter.
– Om man säger att ”marknaden aldrig har fel” – så tycks det betyda att marknaden alltid har rätt. Om man går med på det har man frånsagt sig möjligheten att reflektera över värdefrågor, respekt, stöd för svaga, och så vidare. Men marknaden är ingen naturkraft. Det som har skett är att politikerna kapitulerat. I praktiken är det de intressen som ”marknadskrafterna” representerar som får spela fritt. Skapandet av EU har visat sig vara ett försök att garantera marknadskrafterna fri rörlighet, det ser man till exempel i Grekland och Spanien. Här finns en parallell till utvecklingen inom universiteten. Istället för att ansvariga personer skulle fatta beslut utifrån en klar bild angående universitetens uppgift och mål, avsäger man sig ansvaret för utvecklingen, genom att låta denna styras av olika tillfälliga, och okontrollerade, krafter – typ studenters tillfälliga prioriteringar, företags och fonders öronmärkta finansieringar och så vidare.
Hur kommer vi in på din roll som teolog i det här?
– Samtidens svaghet inför marknadskrafterna har bland annat en koppling till att religionen i moderniteten förskjutits till en privat sfär. Det är en del av det vi kallar sekularisering. En genomsnittseuropé har idag en mycket diffus bild av vad religion kan tänkas betyda.
– Det handlar bland annat om en förlust av ett religiöst språk. Och med det förlorade många av oss också en förmåga att klart uttrycka sina djupare moraliska värderingar.
– Det här beror på att det moraliska språket länge var starkt bundet till kyrkan och det kyrkliga språket. I hundra – tvåhundra år har människor i väst jobbat för att lösgöra sig från kyrkan. Och då har man lösgjort sig från det språk som kyrkan gett i arv. Till det hörde också traditionellt moraliskt språk. Ifall ett moraliskt språk uppfattas vara kopplat till kyrkan stör det många människor idag.
– Utvecklingen medför att det uppstår ett slags tomrum där vi inte har ett språk, ett naturligt sätt att uttrycka det som handlar om våra moraliska känslor, om vår relation till varandra. Då är frågan vad vi får istället.
Förstår jag dig rätt om jag föregår invändningen som låter ”kyrkan har inget monopol på moral” med att säga att den invändningen är ett missförstånd – det är inte monopol på moral det handlar om utan om att det moraliska språket, det språk vi har för att uttrycka moral, lätt associeras till kyrkan? Istället har vi nu ett språk orienterat kring mänskliga rättigheter?
– Ja, ett försök att begränsa marknadskrafternas fria spel bygger på mänskliga rättigheter. Vi får in en politisk-juridisk diskurs kring värdefrågor där mänskliga rättigheter kommer in. Med talet om rättigheter har man försökt ersätta ett tidigare kyrkligt moraliskt språk. I en diskussion som rör våra värderingar kommer man förr eller senare till en hänvisning som går till mänskliga rättigheter – det är ett försök att hitta ett språk som fungerar – ett imperativ.
Hamnar vi inte här igen i samma pekande utåt – jag menar: vad förpliktigar mig att bry mig om mänskliga rättigheter? För att många människor tycker att det är viktigt? Vad bryr jag mig om vad många människor tycker – de tycker ju så mycket. Eller är det för att det är lag? OK – då håller jag mig till lagen för att undvika straff som lagen utmäter. Men lagar kan ju alltid ändras. Och så vidare.
– Jag tror att du har rätt. Rättighetstalet är ett nytt sätt att luta sig mot något yttre, som i praktiken medför att du personligen inte behöver ta ansvar. Samtidigt får du ett instrument att försöka styra andra. Ett ställe där vi får en kollision där man kan märka på vilket sätt vi tänker är när västerländsk kultur möter muslimsk kultur. Med vilken rätt kräver till exempel en västerländsk stat att en muslimsk kvinna inte skall få bära burka offentligt?
– Den australiensiske filosofen Raimond Gaita försöker i A Common Humanity hitta ett sätt att komma tillrätta med det här. Att hitta ett sätt finna en gemensam grund är hans dilemma. Historiskt sätt är det bara en kort tid som vi ansett att alla är lika värda. Och det bara i en liten del av världen.
Hur ser en lösning ut? Eller en möjlig lösning?
– Såvitt jag kan bedöma är vi tvungna att i moral- och värdefrågor överge tanken på att någon av oss sitter inne med det absoluta synsätt som alla måste acceptera. Samtidigt är vi skyldiga både oss själva och omvärlden att föra fram det vi funnit att är viktigt. Det gör vi genom att leva ut det vi tror på. I bästa fall hittar vi någonting gemensamt. De här frågorna är inte kontrollerbara. De lever hela tiden med oss.
– Men den allmänna rörelsen just nu är att flytta ut auktoriteten och ansvaret för ens moraliska förståelse på något utanför en själv. Även en typ av kristen tradition flyttar över ansvaret från dig själv till en given etik eller ett regelverk. Det är ett sätt att komma undan sig själv – precis som att hänvisa till juridik eller politik eller mänskliga rättigheter. Det som behövs är en ansvarsetik. Den djupaste formen av vad det är hittar man i sig själv.
– Men i en marknadsekonomi flyttar vi lätt ansvaret för vår moral fullständigt till en idé om fullständig frihet. Men fullständig frihet är en chimär. Vi hamnar i en idé om individualism.
Och med den individualistiska uppfattningen om vad ett gott liv är blir religionen ett problem?
– Gud är inte kontrollerbar, det ligger i begreppet Gud – begreppet hänvisar till något okontrollerbart. Vi har gått miste om det språk som ger oss tillträde till den delen av verkligheten. Samtidigt finns det i varje religion också försök att kontrollera det okontrollerbara. I moderniteten är tanken på varje individ som ett autonomt jag stark. Och det jaget vill inte böja sig för en gudom som jaget inte kan behärska.
Kan du ge exempel på hur rädslan för det okontrollerbara tar sig uttryck i vår samtid?
– Eutanasiproblematiken är ett exempel. Den moderna människan känner skräck inför döden. Hon vill ha kontroll över döden.
På vilket sätt visar sig den problematiska bilden av religiositet i debatterna?
– Man monterar upp vad den religiösa positionen måste vara – om en person som säger sig vara religiös inte motsvarar den positionen så anses inte personen vara religiös ”på riktigt”. Richard Dawkins gör det här: han dikterar hur den religiösa människan måste tänka och kommer sedan fram till att det är en omöjlig position.
– Något som jag försökt lyfta fram i min forskning är hur det i våra övertygelser och sätt att leva ingår för oss själva omedvetna föreställningar – sådant som vi antar att är självklarheter och därför aldrig kritiskt utmanar. När vi i vårt samhälle diskuterar religiositet rör vi oss med idéer som vi förhåller oss till som självklarheter. De här ”självklarheterna” fångar in en hel kultur, ett samhälle. De antagna rationella och sekulära positionerna är osynliga för den som antagit dem och man är övertygad om att det måste vara något fel på de som inte ser världen på samma sätt.
Därför måste man ställa upp beskrivningen av vad religiositet är i en mycket snäv definition?
– Det handlar väl snarast om att en person som till exempel Dawkins anser att han måste tolka religion som han gör. I annat fall skulle han ifrågasätta själva fundamentet för den egna livs- och världssynen.
– På ett liknande sätt har vi nu i värdefrågor ett fokus på individcentrerade rättigheter och friheter men i dessa beaktas inte, eller vill vi inte gärna se att vi är sociala, relationella varelser med eget ansvar.
– Våra relationer, att vi är relationella varelser är inte tematiserat i vår tids politik. Inte heller i den ekonomiska teoribildningen. Det finns en dubbelhet i systemet. De liberala partierna talar inte om annat än frihet men inget alls om vad vi ska med den friheten. Vad betyder det att vara fri, vad innebär det?
Stora delar av Platons författarskap går åt till att reda ut vad frihet kan betyda – Staten är till exempel ett sådant verk, oberoende vad man tycker om Staten och Platon så är det ett verk som försöker tänka sig vad en god stat skulle vara och hur en god stat är beroende av goda medborgare. Det kan hända att jag inte tittat efter ordentligt men själv ser jag nästan inget av den sortens diskussion någonstans – våra partier verkar jämställa frihet med köpkraft och gräla om fördelningen av den.
– De traditionella ideologiska partierna både till höger och vänster blir mer intressanta då de försöker stå för något – oberoende vad detta något är. Intill i dag har trots allt de flesta partier nedtonat varje uttalad ideologi och trängs ihop i mitten.
– Allt verkar lika visionslöst. Det är samma visionslöshet som universitetsvärlden – där vi har en massa små projekt men ingen tydlig målsättning med vad vi vill som universitet.
Vad skulle vara en sådan målsättning, jag menar både vad gäller samhälle och universitet?
– En del politiker skulle säga att det är ”ett gott samhälle”. Sedan är det ju inte uppenbart vad de skulle mena med det. De som kallar sig ”liberala politiker” skulle säga ”marknadskrafternas totala frihet”, det enda vi har kvar då är nattväktarstaten.
Universiteten då?
– Det borde finnas mera utrymme för grundforskning. Sökande efter kunskap för kunskapens skull, en kontemplativ attityd. Man borde göra ett klart slag för grundforskningen. Det är då den vetenskapliga idén kommer till uttryck. Det ges alltför lite utrymme för detta just nu. Förstå mig rätt här. Det handlar inte om ointresse för kunskapens betydelse utanför universiteten. Men det handlar om att universiteten själva skall bedöma i vilken riktning kunskapssökandet skall gå. Till exempel i humaniora och samhällsvetenskap är den friheten förutsättningen för att forskningen är samtidskritisk. Beställningsforskning dämpar kritiken mot dem som styr penningströmmarna.
– Idag har vi istället fått allt mera tillämpad forskning som jobbar direkt för näringslivet. Man överlåter också besluten om vad som ska forskas vid Åbo Akademi till intressenter utanför Åbo Akademi. Fonderna ges till exempel rätt att styra verksamheten genom att rikta sina fondmedel på områden de själva prioriterar.
– Det sunda sättet är att man ger universiteten pengar direkt, utan öronmärkning. Man bör kunna utgå från att universiteten själva bäst vet vad de ska användas till.
Ännu när det gäller samhället, vad skulle du säga om det – vad är det goda samhället?
– Det är ett demokratiskt samhälle, demokrati är det bästa av många dåliga styrelsesätt. Och det är ett samhälle som ger utrymme för var och en att säga hur man vill ha det och utrymme att leva ett värdefullt liv och möjlighet för människor att med sina liv exemplifiera vad man vill stå för.
– I ett öppet samhälle kan man inte göra anspråk på att ha en lösning för hela mänskligheten eller ens för sin granne om hur det goda livet ser ut. En öppen kultur är inte detsamma som att försöka stöpa alla i samma form. Vi har fortfarande i västvärlden en idé om det för alla goda samhället som vi inte märker, då vi inte märker att det vi tar som det självklart goda inte delas av alla andra människor på planeten. Ett öppet samhälle ger utrymme för alla att fortsätta dialogen med varandra.
– Det här prövas till exempel med slöjtvång för kvinnor i vissa kulturer som vi har i vårt samhälle.
Men säg att en kvinna inom den kulturen inte vill bära slöja?
– Vill hon lämna sin egen kulturella bakgrund så måste vägen vara öppen för henne. Men det är inte vår uppgift att upplysa den kulturen om att de borde göra sig av med slöjor.
Men här kommer väl en botten emot – saker vi helt enkelt inte, eller jag helt enkelt inte kan gå med på oberoende av vad kulturen tycker? Säg till exempel kvinnlig omskärelse.
– Kvinnlig omskärelse är förstås en sådan sak. I Finland har vi rätt att stifta lagar som förbjuder sådant. Men därmed har vi inte löst problemet en gång för alla.
– Vad gäller manlig omskärelse så är den inte fullt så dramatiskt. I debatten om den som pågår, eller pågick alldeles nyss, tar man från motsidan till medicinska argument som ligger ovanpå det man egentligen kör – som är en fråga om vilken rätt en baby har? Man är då blind för att ett litet barn är en del av gemenskapen det är fött i – barnet kan inte isoleras från den. Det är en pågående diskussion. Det här frågorna har inget slutgiltigt svar. Och den öppenheten skrämmer oss. Vad gäller lagstiftning är det så att den ansvarsfulla politiken måste bara beredd att kompromissa. Man måste vara beredd att lyssna på andra.
Men någonstans kommer det ju emot frågor där man inte får kompromissa?
– För mig vore det till exempel kvinnlig omskärelse, dödsstraff, fysiska straff. Men överlag gäller det att förstå att människan är en varelse som har en moral som sträcker sig utanför vad man köper i daglighandeln.