Nana blomqvist. foto Marcus Moberg.
Finländsk lag klassificerar djur som ”saker”. Nana Blomqvis skriver att blickarna vi möter i djuren vi uttnyttjar säger mycket om oss själva.
Jag gick och lyssnade på en föreläsning på Åbo stadsbibliotek där Jo-Anne McArthur föreläste om sitt arbete som fotograf. Jag kände till hennes arbete eftersom jag sett en dokumentär om henne som sänts under hösten. Jag blev imponerad och därför ville jag ta del av hennes föreläsning nu då hon var i Åbo. Hon är inte bara en fantastisk fotograf utan också väldigt insiktsfull om kopplingen mellan exploatering av djur, miljö och arbetsraft.
Enligt finländsk lag är djur klassificerade som saker. Slavar har också varit klassificerade som saker någon gång någonstans. Men idag, hos oss är djur saker, enligt lag.
År 2013 cirkulerade en adress för att förbjuda pälsnäringen i Finland. Adressen samlade över 70?000 underskrifter. Det blev ju inget förbud, utan istället ett tomt löfte om att man skulle förbättra förhållandena för pälsdjuren. Argumenten var de samma gamla: ”Vad ska pälsdjursuppfödarna försörja sig med istället, pälsnäringen är en viktig inkomstkälla i Finland, egentligen har pälsdjuren det ganska bra, och dessutom flyttar pälsnäringen till länder med en mer tillåtande lagstiftning”.
McArthur gjorde under sin föreläsning en enkel notering genom att ställa frågan ”varför ska de som bryr sig om hur djur har det vara ansvariga för pälsdjursuppfödarnas förmåga att försörja sig?” Det är en bra fråga. Varför frågar man djuraktivisterna vad pälsdjursuppfödarna ska syssla med, då det är beslutsfattarnas uppgift att svara på den frågan?
Vi har politiker som försvarar koncentrering av kapital (skatteparadis, sänkning av löner, kapitalinkomstbeskattningens utformning). Varför är det så att varje gång en högersinnad öppnar munnen beskriver de den trängda finska ekonomin som tvingar oss att förtjäna vårt levebröd till vilket pris som helst? Istället för att kapital skulle koncentrera sig till allt färre händer, kunde kapitalet finansiera vettig sysselsättning för pälsuppfödare. Sysselsättning inom vård, infrastruktur, utbildning och (grön) energi till exempel.
Men nej, pälskragarna blir bredare medan brödköerna blir längre.
Löftet om att man skulle se till att pälsdjuren skulle få det bättre istället för att följa medborgarinitiativet och förbjuda pälsnäringen resulterade i ett utkast som nöjde sig med än mindre burar än tidigare och att som dricksvatten räcker det ifall de har tillgång till snö eller is. Representanterna för Suomen Eläinsuojeluyhdistys och Animalia marscherade ut ur förhandlingarna i protest (HS 16.2.2015).
McArthur lyckades, precis som genom sina fotografier, genom sin föreläsning förmedla de öden hon mött, den sorg över det tragiska hon ser och glädje hon känner för varje individ som räddats från laboratorierna och kött- och pälsindustrin. Den sorg hon beskrev över de öden hon mött och den banaliserade grymhet hon arbetar med att bevittnat påminner mig om polisers berättelser om arbete med sexualbrott och annan grov våldsbrottslighet. Normalt mår man dåligt av att se andra lida.
För snart två år sedan råkade jag på ett videoklipp som PETA publicerat från en angorakaninfarm?/?fabrik i Kina. Man rev pälsen av kaninen medan hen skrikande var fastbunden på ett bräde. ”In the name of profit”. Jag mådde akut illa i flera dagar. För någon dag sedan råkade jag på en bild av Amancio Ortega, en av världens rikaste människor och grundaren av Zara (ett av företagen som använder ull från angorakaninerna). Två bilder: en angorakanin och Amancio. Kan konstellationen göras tydligare än så?
Både i egenskap av konsumenter, investerare, beslutsfattare och medborgare med rösträtt har vi ett ansvar. Vi är fria nog att välja. Den som missade Jo-Anne MacArthurs föreläsning och fotoutställning här i Åbo har kan istället se hennes film The Ghosts in our Machine. Blickarna vi möter där säger mycket om oss.
Nana Blomqvist, doktorand i kvinnovetenskap vid Åbo Akademi.